Meny Stäng

Haegring, Carl Fredrik

Carl Fredrik Haegring
Carl Fredrik Haegring

Carl-Fredrik Haegring (1985) (pseudonym) är en psykologstudent från Skåne. Han skriver kortprosa och poesi och har ett stort intresse för fraktaler och musik. Carl-Fredrik skriver mest för olika nät-forum såsom www.poeter.se och www.argus.nu men har också publicerats i Sydsvenskan.

 

Skuggans Kläder

 

Föräldrar och samhälle säger: var inte naken!
Skyl dig själv!
Föräldrar lär en hur man klär på sig
plötsligt känns det helt naturligt

och plötsligt har man glömt varför man klär sig.

Föräldrar och samhälle säger: uppför dig!
Skyl ditt själv!
Föräldrar lär en hur man ska vara
plötsligt känns det helt naturligt

och plötsligt har man glömt vem man är. 

 

zebraträd

 

i en skog av smala ben
likt ett fängelse i snö
härjar vintern

där står zebraträden stilla
med klövarna i tjälen
växer i flock

björkens ränder
talar paradoxens språk
barken är svart och vit
världen lika så 

varken antingen
eller eller
utan både och

till skillnad från oss vuxna barn
som skyr ambivalensen

som ständigt söker sig
till ett av myntets sidor

hat eller kärlek
svart eller vitt

är björken ett integrerat träd

den vet

att natten föder dagen
att ljuset skapar skuggan. 

 

Jag påminner om mig själv

 

ibland när jag hör vad jag säger
eller ser mig i spegeln

så påminner jag om mig själv

tanken är inte alltid lika tydlig
men idag så slog den mig med ovanlig kraft

jag lät tanken få leva
plötsligt var det som om jag föll genom en himmel inuti

jag märkte hur en del av mig försökte fånga och ta mig med
till tryggheten

men jag stannade kvar
jag mindes vägen jag valt att gå

om dagen jag klev ur mitt liv
tog första steget bort från mig själv

mot någon
mot något

jag trodde var sanningen

nu börjar jakten på den som var jag

jag har funnit en ände av ett ihopnystat snöre
om jag bara vågar dra

kanske jag blir jag igen. 

 

Inuti ett sandslott

 

Jag byggde ett sandslott
jag gick in i det

de stora sandkornen var lätta att gå på

vissa av sandkornen var genomskinliga
vissa var svarta
vissa lyste som diamanter

det låg snäckor på golvet
de var för stora för att man skulle kunna skära sig på dem
så jag gick vidare

jag fann en manet som kippade efter andan
jag kunde inte hjälpa den 

så jag tittade bort

och gick vidare

jag fann en sjöstjärna
den var orange och knottrig
den hade tre armar
jag trodde att sjöstjärnor hade fem

så jag gick vidare

jag fann en inomhusflod
jag satte ner foten
strömmen var stark

så jag gick vidare

jag kom till en spiraltrappa
jag gick uppåt

ett steg åt taget
hela vägen upp

jag kom till ett torn
med utsikt
jag spejade utåt
men det hade hunnit bli mörkt
så jag kunde inget se.

 

Jag står där än.

 

ambra

 

låt trädens långsamma blod flöda

begrava mig
klä mig i guld
göra mig vacker
förstena mig
föreviga mig

spola mig sen ut i havet
piska mig med vind och våg
håll mig flytande
förlägg mig på en strand
låt mig ligga

tills någon hittar mig.

 

Ett försenat ljud

 

portalen är ånyo stängd

kontakten är bruten

 

musiken och spindlarna har försvunnit tillbaka där de kom ifrån

 

stormen är över och allt är tyst

 

allt ser ut som vanligt

inget är förstört

 

en vindpust letar sig in genom det öppna fönstret likt ett försenat ljud från ett flygplan

 

pianot ser ut som det alltid har gjort

 

svart mot vitt

ljud i tystnad

 

om man lyssnar riktigt noga kan man höra ekot av en melodi

 

från denna gömda verklighet

 

där livet var något annat

 

där konsten var på riktigt.

 
 

när livet vänder blad

 

den dag då jag hör plinget
när livet vänder blad
ska jag färdas genom nuet
till det glömda minnets dal

där ska jag vandra
bland eviga blomster
där ska jag sväva
i ett land utan monster

i regnbågens land
är taggarna lena
min själ och jag
är för längesen rena

tårarna som fälls
är ljus och värme
man gråter skratt
och lever närmre

gigantiska fjärilar
penslar världen i vind
drömmar flyger fritt
och landar på ens kind

i detta universum
är man alltid kär
i sig själv och livet
och allt som nånsin är

aldrig mer en rädsla
för det som komma ska
aldrig mer den smärta
som livet i sig har

där på grönskans lava
ska jag glida likt en våg
på himmelsgröna ängar
med ett hjärta utan hål

där ska jag vandra
bland eviga blomster

där ska jag leva
i ett land utan monster.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 4 =