Jansson, Mathias

Mathias Jansson
Mathias Jansson

Mathias Jansson (f. 1972) är idag verksam som konstkritiker och webredaktör. Han har sedan ungdomen skrivit poesi och dramatik i olika former. Hans dramatik och poesi handlar främst om språkets begränsningar och möjligheter. Meta-texter och intertextualitet är några nyckelord i Mathias författarskap. Intresset för skrivprocessen och ifrågasättande och undersökande av författaren och karaktärens roll är något som ständigt återkommer. Det är inte ovanligt att karaktärerna eller berättarjaget tar över texten och skriver sin egen berättelse eller kliver ut ur fiktionens ramar. I texterna pågår en ständig dialog med andra författares verk genom referenser, anspelningar och citat. 

 

 

Annan fara – min andra färd med Aniara

 

I hast lastar vi vår last

packar pappas kappsäck

stuvar allt in i farkostens

trånga lastutrymmen

 

vår flykt är noga förberedd

men beskedet dröjer

startsignalen tvekar

och när den väl kommer

är det redan för sent

 

förtvivlade

desperata

lämnar

vi de andra skeppen

bakom oss

 

 

 

brinnande

oduliga

strandsatta

blir de stående

på den sjunkande planeten

 

i rymdraketfart lämnar

vi alla tårar bakom oss

medan skräcken slungar oss

ut i vansinnets rymd

 

vi färdas stumma

i den stora tystnaden

försjunkna i oss själva

omtumlade

av mardrömmar

försöker vi finna vår kurs

 

men vid Jupiter

dyker hastigt

på kollisionskurs

den svarta monoliten

upp över horisonten

 

vårt skepp

tvingas till tvära kast

vi river upp stora sår

och förlorar

stora delar av vår last

 

skadade

sargade

sätts vår skyddssystem ur spel

 

okända virus

infiltrerar

varje nerv

sprider sig längs märgen

förmörkar själen

 

det verkar som om

vi nu nått

förståndets skarpa kanter

vilsna driver vi omkring

i vansinnets utkanter

 

tiden ligger förskjuten

bland svarta hål

och snurrande spiralgalaxer

 

okända krafter

drar oss

mot primtalspulsen fyr

mot den lockande Vega

 

daisy daisy daaaaissssi

da a a a a s s s iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

 

vi ligger i bana

kring den

förbjudna zonen

i patafysikens atmosfärer

där galenskapens gränser

smälter samman med det

oändliga

okända

 

utanför våra fängelsefönster

skummar havets hjärnvågor

en grå massa

som vaggar våra drömmar

söker med sina tentakler

sig in i nervernas finaste trådar

 

i korridorerna

vandrar hallucioniska syner

dubbelgångare

de avlidnas hologram

svävar

i vita rockar

längs elektrificerade noder

 

rädda

söker vi ensamheten

isoleringens falska trygghet

 

utelämnade

åt vår värsta fiende

sitter vi länge och pratar

med oss själva

 

paranoida iakttar

vi våra spegelbilder

bevakar

söker

i det inre av iris

efter dr Jekyll och mr Hyde

 

apatiska

sitter vi

lyssnande

på minnenas dimbanker

som knackar på fönstret utanför

 

med rödfrusna fingrar

tecknar vi

på glaset

tvångsmässiga ceremonier

cirkelrörelser

mystiska tecken

 

när vi försöker

besvärja

rädslan

hindra den

från att passera

förståndets tröskel

 

dagarna förflyter

åren passerar

rutinerna

växer sig fast

i vår stela kroppar

 

mimans syntetiska droger

dövar våra själars hunger

och lägger som ett dis

längtans drömmar

över våra sinnen

 

tvångsbältade

blir vi liggande

i våra fåtöljer

framför skärmarna

som flimrar

med ljud och bilder

från universums

oändliga stjärnkanaler

 

men så en dag

sprids ett rykte

med hasande steg

genom hörselgångens

korridorer

 

en expedition

har sjunkit

ner i drömmens gråa substanser

 

den ska söka

efter den sjukna staden

försvunnen

sedan urminnes tiden

försvunnen

i drömmarnas gyttjelager

 

lång inne i de förseglade valven

nere i den mörkaste avgrunden

ska man finna

den gyllene sfären

svävande

på rosa moln

en metasfär som ska

besanna våra drömmar

 

det ska vara den eld

som ska leda oss

ur grottans skuggor

 

den strålande stjärnan

som ska leda oss

hem

 

men dagarna går

vi hör inget

från de sökande

havet fortsätter oavbrutet

att rulla tungt

skymningen sänker sig

ständigt över oss

 

minnena eroderas

tystnaden sluter sig

allt hårdare

omkring oss

mörkret gräver

sig allt längre in

i våra själar

 

tills vi faller i glömska

blir sittande

övergivna i korridorer

 

ruiner

av mänsklighet

de bortglömda

själsastronauterna

 

 

Drömtydaren – REM partiet

 

Jag minns dig Swedenborg

andarna som dansade

i min skål av glas

rökiga och oljliga

svepte ljusets alla färger

längs kanterna

 

kastanjeträdets ängel

viskade ännu

till mig bland molnen

hennes ord

smakade död

och längtan

 

i julaftonsnön

ristade kolet en teckning

av den småländska havsfrun

naken vilande

vid tjärnens släta strand

 

trollsländan smekte

med sina vingar

den mörka ytan

täckt av freudianska blad

 

de låg framför mig

draperade i vit dimspets

köttigt rosa

fuktigt

öppna

 

så föll jag

genom nattens täcke

genom de overkliga slöjorna

ända ner i Dantes slutna kretsar

 

svettpärlad

plågad

vred jag mig

under maran

snurrade i helvetetskarusellen

nio varv

motsols

 

i mina ögonlock

hängde fjärilstunga drömmar

som skimrande fladdermöss

 

djup föll den drömlösa natten

svept i tunga örter

av Valeriana och Johannesört

längre fram utplånades sömnvågornas

lekfulla bilder

till den dödförklarade linjen

Morfeus syntetiska kusiner

serotinhämnarna

de teracykliska substanserna

vakade över mitt sinne

 

drömtydare släck din pipa

lindansaren har fallit

överkastet är kastat

naken ligger själen

under det stirrande ögat

 

genomborrad av ångestspjuten

stiger själens sotflagor

mot den stjärnlösa skärmen

 

på en trästol

sitter Swedenborg

med kritad peruk

 

han doppar sina fingrar

i min hjärnskåls

drömlösa vätska

fiskar med pennspetsens

vassa pincett

de sega tjärdrömmarna

ur sömnens tjärn

 

svartslingrande

krälar de på papprets matta brygga

 

med analytisk skärpa

dissekeras

och fileas

tankens slemmiga organ

 

varje dröm numreras

för vidare analys

ur Swedenborgs

stora encyklopedi

 

jag hör i natten

hur andarna andas

demonerna väser

nära mitt öra

 

och änglarna ovanför mig

skrattar

åt mina snarkningar

 

natten äter all min energi

när tankarna vandrar sömnlösa

oroliga genom gatorna

 

tvekande blir jag stående

vid varje vägskäl

medan själen sluter

sina gnisslande grindar

bakom mig

 

fångad i drömlabyrinten

matt av nattens dagg

ser jag längtans fjäril

lyfta sina späda rorschachvingar

mot den rostrosa horisonten

 

så adieu herr Swedenborg

vi möts igen

vid nattens korsning

morsning!

 

 

 

Död författare

 

Min text –

död

språket i ruiner

meningarna söndervittrade

orden –

stoff

 

jag klarar inte längre av

att skriva mina dikter

en spökskrivare

en osynlig skugga

löper över

tangentbordet –

 

inte sant

 

en ljusstråle

sveper över mina samlade verk

analyserar

bryter ner

organiserar

allt i en databas

där matriser

av ord

speglar sig

på hårddiskarna

 

sedan ställs frågan

samma fråga som jag

ständigt ställt mig i livet

Varför?

 

en ljusmilimeter senare

står allt klar

skarpsinnigt formulerat

den mest sannolika meningen

exekverad på skärmen

 

jag kom aldrig

ens så nära

sanningen

under min livstid

 

jag minns ännu dagen

då det hände

det var i Odessa det hände

språket rullade långsamt

ur min hand

som en skenande barnvagn

störtade nedför böckernas trappa

orden försvann i bilder

av skräckslagna kvinnor

dånande gevärsmynningar

maggotkrypande kött

 

nej, det minnet

är också bara fiktion

fabricerat av en bit binär kod

inte ens min död

är verklig

 

alla minnen har smält bort

allt som var förut

är utraderat

 

men ett vet jag som aldrig dör

ord av död man

 

ord som jag ägnade en tusendel av mitt liv att skriva

en droppe av min själ

blev mitt eftermälde

 

havets djup fick ni aldrig lära känna

 

eller

 

var droppen mitt livselixir

som filtrerades

genom kroppens sår

samlades upp

I böckernas heliga Gral

 

var jaget

en öppen bok

svaret

på min fråga

 

men

 

vem teckentolkar

nu de tjugoåtta tecknen

skapade

av två tal

 

null och inte null

 

var muterade sig koden

som får orden att

falla i oändliga loopar

 

eller

 

vem skrev frågan

som har haverera inför den

bristande logiken

 

jag minns när det hände

det var på den tiden

då jag fick och svalt i Kristiania

när språket skingrades

framför mig som en hägring

plötsligt stod jag mitt på Karl Johan

ordblind

 

det är inte sant

 

vems minnen

blandas in i mina

från vilka andra texter

vävs mina tankar

 

vem har brutit

det sjunde inseglet

och släppt loss

tabellernas förslutningar

 

över vilka kanter

faller ordens vattenfall

i någon annans innanhav

 

jag minns när det hände

det var i straffkolonin

i den heta sanden

där glömskans nålar

ristade min hund

tömde min kropp

på tecknens bläck

 

livslös låg jag

över skrivpulpeten

som ett utsuddat blad

 

nej

 

minnena sviker mig igen

de booleska intryck

sammanblandas

mindre

större

lika med

något annat

någon annan

skriver nu min text

 

förnuftet har nått sitt slut

tidens tecken tickar ut

alfabetet vidgar sig

bortom det kända

en död författare

reser i poesins dimensioner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

5 + 19 =