Meny Stäng

Jönsson, Sandra

Sandra Jönsson
Sandra Jönsson

Det är lättare att säga vem jag inte är, än vem jag är. Ändå vågar jag mig på att försöka skriva några rader om mig själv, rader som med en gång kommer arkiveras i cyberrymden. Jag kommer antagligen inte se på mig själv på samma sätt om en månad, eller så. Hursomhelst. Jag har nyss fyllt tant, sägs det. Dagen då jag inte längre är 25 år, utan 26, grydde till slut. Nu är jag extra mån om att slå vakt om mina peter-pan-drag och att få göra det jag vill. Jag vill skriva. Skriva om människan då och nu, utforska alla hennes begränsningar och möjligheter. Poesin är ett kalejdoskop som inspirerar mig till att fortsätta denna mission. Det är när jag ser genom kalejdoskopet, som världen blir extra kontrastfull – eller monoton.

När jag inte skriver, brukar jag göra en och annan räd mot nutiden. Jag är antikvetare, även kallat klassisk arkeolog, och socialantropolog. Dessa två sidor kan jag inte bortse från. Det är genom dessa identiteter som jag andas. Jag försöker lära mig att andas på annat håll. För innerst inne vill jag tro att jag inte bara är detta, att jag är jag. Nu söker jag mina rötter i skrivandet. Det var trots allt där jag började.

När gårdagen blir morgondag

 

Penelope

 

Jag frossar i illusioner,

dränker mina sorger

i tusen gånger tusen tårar.

Känner ständigt

det svidande saltet

på mina SNART skrynkliga,

övermogna läppar

som inte blivit kyssta

på hur många månvarv

tio, tjugo, femtio – hundra

kanske tusentals

eller en MILJON?

Förlorade dagar

jag har slutat räkna

har tappat hoppet

men ljuger för mig själv.

Säger att du kommer tillbaka

du kommer ju aldrig.

Genom att sluta ögonen

och tänka bort

mina skändande rynkor

håller jag drömmen vid liv –

BORTOM de böljande slätterna,

flickornas naiva lek,

familjelyckan,

cypresserna,

tiggarnas kvarter

och den krumryggade gumman

hörs vågornas vilda brus,

en tragisk symfoni.

 

 

Odysseus

 

Bronsglansen är ett svältande minne

för den retande solens strålar

har svett min hud

till mörk oigenkännlighet

kommer dina läppar

minnas min hud

eller älskar de redan

någon annans mjukhet?

Buren av rullande vågor

har jag ankrat i andras famnar

aldrig har du varit mig så nära

som