Meny Stäng

Jönsson, Sandra

Sandra Jönsson
Sandra Jönsson

Det är lättare att säga vem jag inte är, än vem jag är. Ändå vågar jag mig på att försöka skriva några rader om mig själv, rader som med en gång kommer arkiveras i cyberrymden. Jag kommer antagligen inte se på mig själv på samma sätt om en månad, eller så. Hursomhelst. Jag har nyss fyllt tant, sägs det. Dagen då jag inte längre är 25 år, utan 26, grydde till slut. Nu är jag extra mån om att slå vakt om mina peter-pan-drag och att få göra det jag vill. Jag vill skriva. Skriva om människan då och nu, utforska alla hennes begränsningar och möjligheter. Poesin är ett kalejdoskop som inspirerar mig till att fortsätta denna mission. Det är när jag ser genom kalejdoskopet, som världen blir extra kontrastfull – eller monoton.

När jag inte skriver, brukar jag göra en och annan räd mot nutiden. Jag är antikvetare, även kallat klassisk arkeolog, och socialantropolog. Dessa två sidor kan jag inte bortse från. Det är genom dessa identiteter som jag andas. Jag försöker lära mig att andas på annat håll. För innerst inne vill jag tro att jag inte bara är detta, att jag är jag. Nu söker jag mina rötter i skrivandet. Det var trots allt där jag började.

När gårdagen blir morgondag

 

Penelope

 

Jag frossar i illusioner,

dränker mina sorger

i tusen gånger tusen tårar.

Känner ständigt

det svidande saltet

på mina SNART skrynkliga,

övermogna läppar

som inte blivit kyssta

på hur många månvarv

tio, tjugo, femtio – hundra

kanske tusentals

eller en MILJON?

Förlorade dagar

jag har slutat räkna

har tappat hoppet

men ljuger för mig själv.

Säger att du kommer tillbaka

du kommer ju aldrig.

Genom att sluta ögonen

och tänka bort

mina skändande rynkor

håller jag drömmen vid liv –

BORTOM de böljande slätterna,

flickornas naiva lek,

familjelyckan,

cypresserna,

tiggarnas kvarter

och den krumryggade gumman

hörs vågornas vilda brus,

en tragisk symfoni.

 

 

Odysseus

 

Bronsglansen är ett svältande minne

för den retande solens strålar

har svett min hud

till mörk oigenkännlighet

kommer dina läppar

minnas min hud

eller älskar de redan

någon annans mjukhet?

Buren av rullande vågor

har jag ankrat i andras famnar

aldrig har du varit mig så nära

som då

för just då

har jag blundat hårt

och åkallat bilden av de

gyllene sandkornen i dina ögon

och de drivande vågorna

har jag liknat vid

ditt snäckskalsskimrande hår –

en ocean att drunkna i

men det enda jag drunknar i

är stickande stank från intorkat salt

som väcker äckelkänslor

och en outsäglig hemlängtan.

När skeppets skrov

slår mot havsytan

tror jag mig höra din röst,

tror

innerst inne vet jag

att vattnet som jag druckit som vin

har berövat mig sansen

och

i vansinnets stunder

skymtar jag Ithaka,

orört som en skälvande jungfru,

väntandes –

i ett andetag

seglar hägringen bort

och återigen syns

vidutsträckt hav

och då inser jag att

även du är ett påhitt

av min spökande hjärna

av mitt pulserande hjärta

av min rivande längtan.

Kanske är du inte nära ändå.

Jag blundar hårt,

hårt

vill minnas hur dina ögon glittrar

vill känna dina läppar mot min hud

vill drunkna i ditt hår, doftandes av cypresser

vill vila i din famn, bekymmersfri

vill drömma om vår framtid

vill glömma det som varit.

Vänder blicken uppåt, seende,

villfarelserna bortjagas av gryningen.

 

 

Näktergalen

 

Så flyger hon sin väg

bort från den förhatliga skammen

bort från den förlorade ungdomen,

en tragisk vätska

som färgar marken röd

Högt, HÖGT

mot Oändligheten

smakade hennes bittra tårar

likt det sötaste vin på dina läppar

klingade hennes plågade skrik

likt den skönaste musik i dina öron

var hennes lidande skönt

var det skönt att omfamna

en ovillig oskuld

är din groteska spegelbild,

den du varje dag måste möta SKÖN

de hökliknande, skrämmande anletsdragen

är du skön?

Den alabasterskimrande hyn

din tunga ivrigt smekte.

I de mörka, strålande lockarna

du hårdhänt ryckte.

Den lilla spirande rosenknoppen till mun

du med dregel dränkte.

Alla gudinneliknande lemmar

du med grova tag klämde.

Hennes lilla, darrande kropp

du med din besudlande

sädesvätska bestänkte.

Du famnade spillror,

nu famnar du luft

du smekte ungdom,

nu smeker du hennes blodiga, TIGGANDE tunga.

Du såg skönhet, nu ser du något fult

du vandrade ärans väg,

nu är du fallen.

Hon flyger, FLYGER

och du står kvar,

bredvid skampölen, något rött.

Tungan i din hand pulserar,

skapar rytmisk musik

och du står kvar, ruvande, väntande.

Nu kan du inte längre skymta

skuggan av hennes vingslag,

men tungan som du håller

sjunger ut sina kval

 

 

Orfeus

 

Trappan, en evighetslång avgrund

mörkret slukar skuggor

och någonstans bortom Oändligheten

ekar ännu det avklingade hundskallet.

Jag hör inte hemma här

steg för steg, Upp, UPP,

de skälvande sekunderna

river i mig

men blicken är riktad mot livet

mot det som är,

mot det som finns

eller

mot det som var,

mot det som fanns

minnesbilder.

Vill inte se tillbaka

söker efter den

nästan osynliga ljusstrimman

där borta medan

fåglarnas frihetsälskande ballader

från fjärran

väcker nyckfull längtan.

Det var jag som lärde dem sjunga

och jag hör inte hemma här

vägrar se tillbaka

men jag vänder mig om –

och du försvinner.

 

 

Eurydike

 

Ur min mun har du druckit nektar

i min famn har du skapat musik

tillsammans var vi gudomliga poeter,

långt mycket skönare än de toner

som klämtar från din lyra.

Hur många söta ord har du inte viskat

i mitt öra?

Hur många gånger har jag inte upptänt

din kärlekslåga?

Ändå tvekar du när du mot livet strävar,

är livet värt att levas utan kärlek

min kärlek?

Säg mig det, svara din unga brud!

Hon som för evigt måste leva i mörker

hon som när maskar

hon vars skönhet har förvittrat

[skira hudflagor faller bit för bit]

hon med gapande tomma ögon

som är lika innehållslösa som din musik!

Hon som stillastående, bunden,

måste se på när du vandrar

mot ljusstrimman

mot friheten.

Skälvande sekunder,

tveksamt, mödosamt

beslutsamt och åter tveksamt

steg för steg.

I denna tomhet vägrade du stanna kvar,

så min enda uppmaning:

Vänd dig inte om

men du vänder dig om –

och jag försvinner.

 

 

Pyramos och Thisbe

 

när hände det

var världen ung

ÄLSKADE de

såsom bara ungdomar kan

med innerlig glöd

utan tvekan, utan skuld

det hände för länge sedan

när både Månen och Solen var barn.

Nu är världen en ensam ruin,

kärleken ett söndertrasat minne.

Förändringens vindar har blåst

men Månen liksom Solen lyser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + sex =