Meny Stäng

Koski, Marja-Liisa

Marja-Liisa Koski. Foto: Ulf Aldener
Marja-Liisa Koski. Foto: Ulf Aldener

På sätt och vis förlorade jag mig redan från barnsbenen in i Mumintrollens joviala värld. Där fanns trygghet, omsorg och värme. Deras nyfikenhet, äventyrslust och sättet att bejaka och älska livet har alltid tilltalat mig. Inte ens den skräckinjagande Mårran kan skrämma dem. Istället ger de Mårran utrymme att komma med kölden för utan kyla ingen snö, inga fina vinterlandskap eller skälvande längtan till en ny vår och spännande händelser som väntar. Så jag är Mumin entusiast.

Mig själv kan jag kalla diversearbetare alltså ett ben i konsten och det andra i att tjäna pengar med att knoga på en mer fysiskt närvaro d.v.s. lönearbete.

Jag är långsam i min tankevärld.  Att dikta tar tid för mig. Dikten ”Sorgens stuga” tog mig 14 år att fundera och skriva innan jag var tillfredställd med den. Nu får den duga.

Jag låter mitt liv flyta fram i termer ”imorgon är en annan dag” och försöker varje dag njuta av mitt spännande jordiska liv som jag anser vara en gåva från ovan. Vad ”ovan” betyder är jag osäker om. Ingen vet! Sanningen är dold!

 

Tvätten

 

När Maja vaknar dundrar åskan

regnet vräker ner

hon undrar vad det är som i himlen sker.

 

Hon börjar gråta, rösten sviker sig

då säger mamma

– Kära dig,

det är ingen fara

för vid stormigt väder                          

tvättar änglar sina kläder.

 

Deras tvätt blir väldig ren

den torkar fint i regnbågsken.

Solen skiner snart igen

så, var inte rädd min lilla vän.                                                                                      

 

Hund

 

– Ge mig ett pund,

sa en engelsk hund

till apotekens kund

som var rätt så rund.

 

Kunden blev alldeles blek

hon skrek

och gömde sig bakom en ek.

 

– Voff, sa hunden

där den satt vid en stolpe bunden.

Den bad om ursäkt för sin lilla lek

medan jag av skrattet vek. 

 

Blåkullan

 

Kvasten är redo

till nattens färd

jag är klädd med smycken och flärd.

 

Snart skall jag dansa i månens sken

uppe på bergets lena sten.

Där skall jag elda med brännved

och be för jorden om evig fred.

 

Sorgens stuga

 

När det mjuka höstmörkret svepte över landskapet

kom Sorgen på besök.

– Med tiden sticker den om jag låter den vara ifred, tänkte jag,

Men ack den blev kvar.

 

– Snälla, rara, bad jag den då,

 Är det inte dags att lämna mig nu?

 Jag trodde att du bara kom och hälsade på.

– Jag vet när det är dags, svarade Sorgen.

 

Till min stora fasa började den bygga en stuga.

– Hör du, försökte jag,

Din svarta sidenkostym är riktigt elegant.

Skulle det inte vara roligt att visa den för andra också?

 

– Det räcker att den duger åt dig, sade Sorgen.

Sedan bett den ihop läpparna.

Sågade och hamrade nätterna igenom likt en dåre.

 

– Min stuga är färdig, sade Sorgen en kväll.

– Nå, svarade jag vettskrämd, mig veterligen skulle din stuga passa bättre som fritidshus.

Du har ju ingen värme.

– Och, sade Sorgen.

 

Hela vintern huttrade den ihärdigt i sin stuga.

– Mer vill jag inte frysa, meddelade den beslutsamt en vårvintermorgon och satt

igång att installera värme.

 

Dag och natt jobbade den på.

Jag lätt den härja fritt.

– Du har det väl bra, eller?

Frågade Sorgen mig omsorgsfullt under sommaren.

 

På sätt och vis hade vi fattat tycke för varandra.

Sorgen och jag.

 

– Jag känner mig rastlös, sade den vemodigt en bländande vacker höstdag.

– Säger du det, svarade jag smått förvånad.

Morgonen därpå hade Sorgen rest.

Det fanns ett meddelande.

 

Hej!

Tack för din vänlighet.

Gillar dig, men får ingen ro.

Reser bort ett tag och ser mig om.

På återseende!

Kram!

Sorgen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sex + sexton =