Meny Stäng

Ahlzén, Nina

Nina Ahlzén. Foto: Cato Lein
Nina Ahlzén. Foto: Cato Lein

Bosatt i Göteborg, har två vuxna barn och en katt.

Är en ordnördig autodidakt med svaghet för skog och den värld man kan skapa där.

Har tidagare givit ut Nya Avgrunder (vulkan), Man kan inte mota en gryning (Pupill förlag), Och hon går förbi (668 Förlag)

Ur Träskland

Och klutar slår sina veck,
liljefingrar löses svada

korsar vingelgångar och snarstuck

kastar märren sitt första
åt grässvalg

och buktar sig jorden då,
sköljer det som inte blev
svarta står vi kvar
vilar oss fria i värkar

*

Är din nu att skövla
fritt dignar svullna vallmofält

 

ta mig på din rangliga livscykel,
som jag hukat grånyanser-
regnältning; gå nu

varat kommer likt konvulsioner
sprungna ur de ljuvligaste av
våra förunderligheter

orgasmtunga järndyningar
mitt svarta regn strimlas fint
matar tyst åkerremsan tom

*

Om du andades mig
som om vore jag den sista
första
en svart orm i vatten och hus som föll
jag bär en spindelhinna för dig
att fastna det är en vacker dans
uråldrig, aldrig skådad, äldre än
den första svalan innan den första svalan
suckar lungor likt röda atomer
vart sjunde år är vi nya
och söder är norr som
jag dig

*

Den fantastiska möjligheten när du förlorat allt.
blodskog, tunna dimhinnor och därunder djuren.
upphetsning i järnmunnen. att fullt ut få fri lejd.

rådjur, grävlingar, illrar, rävar,
igelkottar, pärlugglor, bävrar.
betande djur, jagande. du är den människan.
du är den dom vänt sig bort ifrån.
du är upphävd. fri från. fri till.

i kulissen endast blyga hus, sköra likt fågelbon.
framför dig dödsristande hjortar, fradgande mular.
avståndet är det du känner när du sover.

*

Bland trädhinnornas hängande föder jag barnet ur munnen, lägger det mjukt bredvid kalvhuvudets slappa tunga. Vaskar floden med mig. Allt är rätt.
Under vassen skjuter anden sin unge ifrån sig. Det räcker nu. Lyfter mossans munvalv och försvinner ut till den andres. Du försvinner när jag kisar.
Jag vill aldrig blunda mer. Man dör med ögonen öppna. Du vill riva mitt svalg. En dag ska jag berätta om dig. Att du störtade urberg, vred blinda maskar i min mage, ja.
Gick jag så till floden och kastade masten.
Ur mig regnade ditt visk.
Sedan när jag födde henne och du kastade allt och begravde mig i snön.
Jag satte dit korset. Du kom ibland med blodsjok. Vittrade och gick.
Och snön trängde och packade till.
Rådjur sov under tallen, hennes blod rann över ansiktet och värmde en kyla.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + sex =