Meny Stäng

Falkstad Byrne, Sara

Sara Falkstad Byrne. Foto: Niklas Engvall
Sara Falkstad Byrne. Foto: Niklas Engvall

Sara Falkstad Byrne är född i Ronneby 1982. Hon gillar getost, cowboyboots och Seamus Heaney. När hon längtar efter något är det oftast efter havet, Belfast eller befrielse från auktoriteter. Har gått skrivarlinje på Österlens folkhögskola samt Bona folkhögskola, och gav tillsammans med fotografen Tina Vernon ut diktsamlingen ”Okontinental och ganska förstörd” (egen utgivning) 2011. Bor nu på landet med katter, undervisar på Kyrkeruds folkhögskola och arbetar på en roman.

födelsedag
dina föräldrar fyller 
år på samma dag. det är idag, 
du har glömt att ringa. 
     ännu en sak
jag inte visste om dig.
det är mitt fel, att du glömt. mina naglar
mot din rygg på bensinstationen.
nu sitter du i det kattgrå halvmörkret
benen utsträckta 
över chintzöverkast.
talar lågt i telefon. din fars röst långt bortifrån 
säger
there's my girl.
han har vunnit på kasino.
hans röst rör sig in i mig, rör
      vid den bit av mig
         som är din.
klockan är över elva, det är
i sista minuten. men 
han älskar dig ändå, och du
tar inte bort min arm
från dina revben.
mumlade ord tassande 
över surret från luftkonditioneringen.
suddiga skuggor över ditt ansikte.
du säger att du är hemma,
det är en förbannad lögn.
och din mamma är förbannad, det är sent.
min arm faller åt sidan, det tar 
flera sekunder, som utför ett stup.
kvar finns din utsträckta kropp.
den svettas skuld och skam 
      gårdagens champagne 
och mig.
vid midnatt har jag fallit klart, 
alla linjer är brutna. alla ord 
och resor är oinbjudna, förbjudna
      innanför din hud.


hästen
ovanför mitt självpåtagna mörker
den sjukdomsfärgade himlen i väst.
försöker erinra mig om jag har sett
den förr, om den är
som den ska.
eller ett tecken på jordens undergång 
            en blekgul himlahäst
rasande över Black Mountain, ett brinnande 
                        hål i kvällsdimman
på jakt efter mogna kroppar
som min.
      men det mörknar efterhand
in i ännu en natt.
min jacka för tunn och din hand
saknas
på min rygg.
och i det sista ljuset sluter
sig magnoliorna.
bergssidornas slingrande konturer
vaga som vattenstämplar.
gravitation i ett subtropiskt klimat
Det som slog mig mest
sa hon
var frånvaron av skymning. 
Mörkret sänkte sig omedelbart 
över Congress Avenue.
Och timmar senare slog det mig
att hon, precis som mörkret,
hade fallit mot min axel -
                 ofattbar.
Bara de vackraste tar
så kort tid på sig att somna
     - gärna med stövlarna på. Den grå
gryningen får aldrig komma
väster om North Lamar.
Händer mot betong, hennes hår 
efter öppen eld
kommer förfölja mig om natten.
Och allting händer för sent
de ljudlösa stegen mot heltäckningsmattan
       - en slarvigt rullad cigarett.

eraser girl and the marrying kind
årstiden jag duckade för förra 
         året knackar 
på min vindruta, lockar som piskande smala grenar, viskar 
att jag fortfarande inte glömt 
dina läppars hala torrhet
på Houston International. 
mina händer ett år äldre men minns
hur ryggen på din jeansjacka känns
- mina nyckelben, din exakta längd.
jag upptäcker något nytt om
dig varje dag, fortfarande idag
i din frånvaro – igår din oroväckande
likhet med Jeanette Winterson, nånting med kinderna
och blicken.
att inte åldras tillsammans är patetiskt
-som avskedets falska romantik.
aldrig har det varit tydligare än nu, när grannen 
         leder sin strokedrabbade fru 
runt trädgården i
den första 
riktiga vårkvällen. 
i likadana mörkblå täckjackor letar de 
        vintergäck, tar försiktiga
steg över det tryckimpregnerade, och hennes 
uttryckslösa ansikte uttrycker ändå
mer 
än dina allt glesare brev.
en lock av hennes hår lyfts
av vinden från norr.
det senaste jag upptäckte som påminde om dig
var Cohens ”Hey, that's no way to say goodbye” 
-att den tydligen handlar om oss.
och månen ligger i vilstolsvinkel
och väntar.


	

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × tre =