Meny Stäng

Forsblom, Josefine

Josefine Forsblom
Josefine Forsblom

Mitt namn är Josefin jag är född och uppvuxen i Norrbottens residensstad Luleå, där jag bott i stort sett hela mitt liv. Sedan 1 ½ år tillbaka bor jag i Stockholm p.g.a arbete. Jag uppskattar Stockholms myllrande kulturliv samtidigt som Norrbotten ger mig ro i själen och tid för eftertanke. Hur som haver: jag är ganska ny på banan när det gäller att uttrycka mig i skrift, och texterna som följer är några av mina allra första skapelser. Dock så har jag alltid haft en förkärlek till språket, meningsuppbyggnader, ord och uttryck samt älskar att uppfinna nya ord. Språk i olika former inspirerar mig, och jag gillar att utmana mig själv genom att bygga upp vackra, starka och även nya sammansättningar av ord eller bara skriva något som får läsaren att fundera, rannsaka eller uppröras. Språk är makt och jag anser att vi har en rik svensk ordlista och att vi i vår vardag uttrycker oss allt för enkelt och enformigt; vi bör utforska och bruka större delar av det vackra svenska språket i våra vardagliga samtal. Tack för mig.

 

Jag vill köpa fri under rökelsekar

Vem vill inte spela kort med Cornelis i månskenet. Vem vill inte äta krabbor på en uteservering i Kabul. Vem vill inte låta sina käkar arbeta med sin älskares pungjuveler. Vem vill inte sticka sina tigergaddar genom Johnny Cash:s gitarr. Vem vill inte kliva igenom rymdens hjärta och köpa en stjärna. Vem vill inte naken bada i Genesarets sjö. Vem vill inte springa på solvarven en natt då kylan fryser livet. Vem vill inte kasta macka på röda havet och äta kärlek med havssalt. Vem vill inte sakta klä av sig och sälja sin byst till en kamelhandlare i Pakistan. Vem vill inte vara ur tiden och tända vaxljus med hjältar i helvetet.

Vill du prata japanska och dricka Chai te innan morgonen vaknar. Vill du älska med en hiv-smittad och säga att om gud vill är du en diamant i öknen. Vill du hemma i en glasblåsares blick, döda ett barn på en violinsträng och sjunga om paradiset. Vill du bygga ett slott i cederträ av nattens kokainhandlare i Colombia. Vill du krama din mor och far imorgon och berätta att dom är en saga för god för att vara sann. Vill du genom Bonnie Tylers stämband dra serpentiner och volanger och dricka ett glas Jesu Kristi blod. Vill du gömma dig bakom civilkurage och rulla dig lycklig i Frank Sinatras tobakslöv.

Jag vill slå mig själv i solarplexus och dricka sperma från munderade karlar med sedvanliga hjärtan. Jag vill gå på lina under Himalaya och tvätta ett rökoffer i rosenvatten. Jag vill köpa mig fri under rökelsekar och underkasta mig katolska präster. Jag vill sjunga gudlösa sånger i dikterade träd och be om din hand varje dag som kommer. Jag vill ro havsvägen till barnens skratt och piska en syrenvind på motsägelsens altare. Jag vill på balsastockar från en översvämning berätta om levande marknader i Abu Dhabi och att det här den sista dagen. Jag vill stena en kvinna i Kirgizistan och be Ray Charles komponera musiken till hennes befrielse. Jag vill suga i mig likmaskar från en pojkvåldtäkt och kasta svart kaffe på café i ett avlägset Paris.

 

Egentligheten

Snöflingorna föll från trädet i en demonlik rörelse. Granarna ställde sig i en värmande ring i kylan och talade om trädsaker. Någonstans kände jag att det overkliga institutet var närvarande. Jag såg att delar av snötäcket plågades av sitt eget element. Och istapparna såg ut att våndas över sin låga kroppstemperatur. Alla stjärnor blinkade i pulstakt för att känna sina himlakroppar. Men i deras gemensamma stjärntecken hittade de en mening med sin tillvaro. På vintergatan var det ännu sömnlösa individer som vandrade – trots mörkrets inbrott. Hela universum satte mig åt sidan på min balkong, för att låta mig betrakta den egentliga världsexistensen.

 

Visst brukar vi skjuta varandra…

Det här är den texten som jag skrev innan begynnelsen slog mig på käften; innan tiden lossnade från klockan. Den där dagen som vi alla väntat på så länge; och när den verkligen verkligen anlände så var det ingen som inställde sig. Vet inte vad vi gjorde, vi hade ju väntat så himla kolossalt länge. Visst vi var där, våra kroppar, själar, rakvatten och vår magsjuka. Men vårt kött hade vi begravt eller ridit iväg med.

Våra barntröga kaffekoppar, våra illasinnade behandlingsmetoder, våra hundbeklädda känslor och alla de krampaktiga skratten. Ja klockorna har ringt – det vet vi nog allihopa – men inte fan är det någon som tar på sig rebellrocken eller visionshandskarna. Till och med konstnärsfacket var där. Men vi står där med bultsaxen, rävspelen och alla de tre bockarna bruse i fickan och undrar vart drömmen tog vägen. Varför vi nu i helsike helt plötsligt är fredslösa och attentatsbenägna och inte bryr oss ett skit om den där jävla dagen. Som faktisk var idag.

 

En cigarr på SSAB

Jag hade velat sitta allra högst upp på SSAB; på en av dess metallplattformer och röka en cigarr; gärna med en vän, och berusas av livet i maskineriet och masugnarna. SSAB är som en egen liten stad i staden, med en egen liten ockult hemlighet. Staden sover aldrig och rökslingor puffar kontinuerligt ut i det fria. Ibland är SSAB fyllt av så mycket energi, rök, svett, tårar, kraft och rörelse att man kan skönja att hela byggnaden lyfter lite från marken, på väg att itudelas och flyga ut i rymden. I samma skede som man är på väg att springa och ta skydd bakom något: så beskådar man att verket tar ett djupt andetag och sjunker tillbaka till marken, lite suckandes; som att det vill iväg men vet sin plikt.

Där hade jag velat sitta och fylla mina lungor med alla luftburna gifter, gaser och ångor som söver mina organ; och jag blir SSAB hög. Måhända jag kan ges en glimt av den ruvande lönndom som jag erfar att alla SSAB-arbetare bär. Jag vill sitta på en av de högsta metallklossarna, röka en cigarr med en vän och höra den smattrande skottens melodi, från skjutbanan borta på ormberget. Sedan glida ner från de lutande metallklossarna – vilka kan liknas vid rutschkanor – med din hand i min; rakt ner i SSAB sjön.

Där ska vi flyta omkring i det karibiskt varma vattnet, bland muterade fiskar och korallik; i den kokande gryta. Vi ska hålla varandras hand när en vaggande flundra simmar förbi, vilken bara bär ett öga och spottar slem. Där ska vi driva omkring tillsamman i det sjudande vattnet, genom den nyktra vintern. SSAB:s mystika glitter ger sjön rykande liv, året om; precis som de oavbrutna arbete i verket – timmarna runt.

 

Prinsessors underliv

Jag rullar den gräddiga cigaretten i handen medan det bildas en mjölkblomma i botten på min läskflaska. De sprängröda äpplena svävar lömskt i luften, saftiga som prinsessors underliv. Mitt ansiktsvalv är systematiskt kryddat med rynkor av glöd; om vad som ska ges liv. Det är när dagen gryr min själsknopp finner sig i ödet; att vara och att inte vara dagen därefter.
Vidskeplig måhända, när trädens grenar dalar och lyftkranarna samlas i en ring och frustar på varandra. Jag går till jobbet med brinnande liljor i mina fickor. De mänskligaste väsen på bussen skyggar undan, de är rädda för eldens figurlösa demoner; jag dricker elden – jag lever med mina egna drömmar. De krampaktiga smärtimpulserna från min mage påminner mig om ett varghjärta som slår och om att jag gnistrar av parningsglans.
I den här tidlösa samtiden orkar jag egentligen inte vandra ute i verkligheten, jag orkar inte dra mina gudsapostlar till mitt arbete; den världen som jag stängt mig utanför.

 

Jag är dåligt uppförande

J
a
g
hälsar på alla grannar även surfiolerna och är ganska trevlig en stund i kassanpåcoop. Skrattar med och inte åt, missbrukare som med hjärtslag vill berätta något (väldigt) lustigt; nej förresten jag skrattar åt dem och inte med dem – patetiska suphalsar. Men, i verkligheten så tycker jag om dem – varesig de är: skämtmarodörer eller hjärnblödsfulla. Jag är goduppfostrad en stund vid middagsbordet och låter mor rabiesgnissla på mig. Jag är tålamodig på muslimernas begravning; och jag bär faktiskt vita kläder (ku klux klan), även fast jag anser de kunnat valt en bättre

sorgfärg

Och visst jag lipar inte allt för stora skottsalvor – jag vet att det vore besvärligt; jag har ju trots allt havsutsikt. Jag är empatisk: i tron att ifall inte gud finns, så finns karman, om inte karman finns: så finns otur. Men antagligen så är jag rädd att jag själv står där en dag med skägget i brevlådan. (Säg mig ni är ni verkligen säkra på det ni hört, att jag varit fnaskig på en bar i Madrid.) Jag är fnaskig på en bar i Madrid och säg inte emot mig då.

Egentligen så vill jag bara att min älskling ska komma hemnuåhh och säga att jag är prinsessan och att jag inte mer får dricka australiensk whiskey med sugrör. Men jag är dåligtuppförande på lördagskvällar i en taskspelares elakglimtshjärta. Och trots det så är jag genomskinlig mot mina vänner i allra högst lag, varför, för att jag trivs bäst utan dem. Ensamheten är min framgång. Min framgång är luft. Luft är min melodi. Melodin går aldrig aldrig att stjäla från en som mig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 3 =