Meny Stäng

Koski, Marja-Liisa

Marja-Liisa Koski. Foto: Ulf Aldener
Marja-Liisa Koski. Foto: Ulf Aldener

Varför skriver jag?

Fantasin har alltid varit min största tillgång. En aldrig sinande brunn. En vän i alla livsituationer. Skriva bort tunga tankar. Trösta mig själv. Ett seende inåt. Komma till det djupet där mitt inre barn är lycklig. Där jag lugnt kan betrakta livets olika skeenden. Är bara en trygg åskådare av saker som händer. Där befinner jag mig nu!

I mina minnen blommar tussilagon och maskrosor som vårens första tecken. Vita moln seglar på den klarblåa himlen. Djuren betar på ängarna. Jag ser öar, steniga stränder, granitklippor.Rosa moln vid solnedgångar. Bålens gnistor i sommarnätter. Milda regndroppar. Gubben i månen är så tydlig. Där finns smaken av abborrar lagade i våta tidningspapper över öppen eld. Doften av kaffet innan fiskefärdet i gryningen. Min fars varma leende. Hans hand i min. Jag hör lätet av den gamla träbåten med mittenmotorn och känner bensinlukten. Tittar på min lilla jolle som gungar på östersjöns vågor. Min fars varma leende.

Det är gott att vandra på minnenas spår.

 

Fågelskrämman

Strax lämnar svalorna den kalla Norden
flyttar söderut till den varma solen
med vida gröna stränder
i fjärran länder.

– Flyg små fåglar, flyg – nu är det åter höst
ekar vindens grova röst.
-Redan lyser träden i brons och lila
snart träder Nordens jord i vintervila.

På den tomma åkern härhemma
bor endast en ensam fågelskrämma.
Vad tänker den i sin ensamhet
svårt att svara – ingen vet.

Gömda tårar

Gråt döljer jag
tills daggens skimmer syns
på den höga strandens gräs

runt vattendragens mynning
tidigt, i solens svaga sken
under en gryende morgon.

Tårarna, såsom glänsande pärlor
skänker jag då
i älvens vård

att med strömmens kraft
stillsamt föras
mot oceanens kärleksfulla famn.

 

Ensamhetens ö

Ovan ensamhetens ö
speglar månen sig
mot en mörk, djup sjö.

Vattnet döljer en hemlighet
står stilla
gömmer gåtor milt, diskret.

En man rundar stranden
sitter ner
minns kärleksbanden.

Det träder fram ljuva bilder
en far förbi
hon med röda äppelkinder.

Vinden viskar – glöm allt från förr
nu stänger vi
det förflutnas dörr.

Skymningens kammare

Gatulampans vita ljus
lyser på
nedkanande regnpärlor
i små fönsterrutor
Tindrande såsom späda silverstjärnor.

Lamporna på gatan släcks.
Eldtungor leker i kakelugnen.
Spännande skuggor i mörka rummet
jagar varandra
i en ständigt föränderlig lek.

I en medfaren gungstol
sitter en gammal man.
Röker pipa.
Blåser stora rökringar.
Håller ögonen på händelser i rummet.

 

Farväl

körbärsträden
har tappat sina rosa klasar
sista tåget har passerat

ljusen är släckta på en tystlåten station
det har varit dags för avsked
endast jag står kvar i mörkret

med en stilla undran

lyckades jag säga farväl med värdighet?

 

Cirkuselefanten

Cirkus elefanten hade fått nog
en sommardag, tog han och drog.
Han fick inte vara med i cirkuskören
och var sur på den tjocka direktören.

Han skulle minsann, inga konster göra.
Nu fick de andra hans nummer föra.

– Må det vara katten eller lilla hästen
i värsta fall får de fråga prästen,
sa elefanten när han gick
och slängde fram en ilsken blick.

På vägen mötte han en prydlig tant.
Det jag berättar är verkligen sant!
Tanten hon sa, – Sluta vara sur!
Att du träffat mig ger dig tur!
Tanten råka vara, en gammal ballerina.
Snart kunde elefanten dansa på lina.

Trots att direktören hade ont i tanden
sprang han ut med sin hatt i handen
för att hämta elefanten
hos den fina tanten.

– Kära elefanten, om vi slutar fred
lovar jag att du får vara med,
sa cirkusdirektören
nickande mot kören.
– Men om någon skulle flina
börja inte grina!

Elefanten fick sjunga en liten trudelutt.
Dansa på linan och göra snygga skutt.
I cirkustältet rådde, stor glädjeyra
inga miner syntes, tvära eller sura.

Oj, oj, oj!
Det var riktigt skoj!

Kofröken

En tidig morgon, i en grönskande dal
vaknade tuppen, gäspade och gal.
Hönsen sprang och gömde alla äggen.
Tjuren spanade vid syrenhäggen.

Kofröken reste sig upp ur sängen
trampade iväg och betade på ängen.
Landskapet andades frid och fröjd
men kofröken, hon var inte nöjd.

– Flugorna på landet är inte schysta.
De kunde surra lite mera tysta.
Varför ska jag här trampa och beta?
Här finns ju inget värt att leta!
Jag vill hålla i någons hand
hitta en kärlek och ha livslångt band.
Muttrade kon
med syrlig ton.

Tjuren kom springande med blommor mellan tänder.
– Tyvärr, sa den, jag har inga händer.
Blommorna la den vid kofrökens nos,
prästkragar och en vacker röd ros.

– Om du så skulle önska, kan vi bli två
och tillsammans genom livet gå,
framförde tjuren och såg stilig ut
och kofröken svarade – Jo, absolut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton + två =