Meny Stäng

Morén, Jane

Jane Morén
Jane Morén

Jane Morén, Stockholm har tidigare utgivit Kaneltimmen (prosa 2007 Migra förlag), Ansiktet i händerna (poesi 2010 Migra förlag) och är med i flera antologier. Hon är också fotograf och illustratör.

Ur manuset I himmelen och på jorden

Här
lägg två fingrar på mitt bröst
ett korstecken
nåd
vi tänder ljus
och låter dem brinna i våra munnar
skuggor av våra svettrinnande kroppar på de nerrasade klippväggarna
Nätterna är vidöppna ögon över nedskjutna landskap
hjärtan i utsträckta händer
sprängningarna bryter loss oss
bit för bit
flagor
galla
ljudet av vinglas som faller ut över bordskanter
golv som ger efter
dörrar som slår och lyfter
som måsar

 

***

Det regnade hela natten
i gryningen stapplade du upp
hostan
den låg mellan oss på nätterna
svett
jag kunde höra hur det sprack
det jag drömt om
det bara låg där en dag
som någon trampat sönder det med flit
någon av oss grät

is på lyktstolparna i gryningen
avtrycket av din kropp i sängen

på natten började det snöa
det var vackert
ögon sprack
näsblod
***

Det enda jag har kvar av dig här är dina läsglasögon,
de guldförgyllda
och en badmintonracket
vad finns kvar av mig hos dig?
våra kärleksbrev
hatbrev
tusentals
oräkneliga
och i din lägenhet mina kyssmärken med siennarött läppstift på dörrlisten till ditt sovrum
som också var mitt
en gång

 

***

Jag var alltid klädd i vitt
du i svart
vi var det eviga bröllopsparet
du friade
jag sa ja
sedan skiljde vi oss
så friade du igen
jag sa ja
och så fortsatte det
från och till
du sög in mig i ditt ljus
gnistregn över städer
upplöstes vi
ett vitt streck på himlen vi låg under och bad
nakna i regn
tillbad varandra
mässade att vi älskade
det ordet hade en kropp
utbredd över natthimlen såg jag mig själv i korta ögonblick när jag försökte fästa mig vid dig
landa
hitta hem
stanna kvar
hos dig

 

***

Vissa dagar dör folk som vi borde tända ett ljus för
tillsammans
sitta på en nedsutten bortglömd krog
långt ut i förorten
hålla varandra i handen
inte räkna dagarna
bara hålla dem som duvor i våra famnar

jag är din fågel
du är min
***

Man säger att du cyklar förbi här fortfarande
man har sett dig
flera gånger
du kör vårdslöst
svänger ut framför bilarna
cykellyktan som flämtar ljusgul
rasslet av kedjeskyddet

jag har sett dig
skrek något som tågräls
som en olycka
och sedan blev allt stilla
såg dig tona ut
den svaga baklyktan
lyste röd
jag såg på mina händer
tänkte på dina

asfalten var svartblöt
det blöta när bilarna
det rytmiska ljudet från trafikljusen

***

Så dog din mamma
hon hade sagt hon tyckte det var roligt att vi brukade cykla tillsammans
bara det

köksklockan hade tickat
bruset från Hornsgatan
snart skulle hon sticka åt dig en peng
som du var liten pojke fortfarande
ni drack kaffe nu
snart skulle du gå

trevligt att ni cyklar tillsammans!
bara det
sedan dog hon
du hade inte berättat mer om oss
hon kunde säga sorgliga saker som gjorde ont
riva glansen av något vackert
vi hade precis träffats
du behöll det för dig själv

 

***

Du kom med famnen full av skymningsfuktiga pioner till mig
jag glömmer det aldrig
fukten, doften
deras kupade munnar
skymning Stockholm vår födelsestad
så mycket vi delade
det var det vi alltid bar med oss mellan oss
underläget
bristen
hungern
viljan att kunna överösa
när det fanns
komma hem i skymningen med famnen full
mat
kärlek
blommor
hur du kom svettig med andan i halsen
skjortbröstet öppet och stjälkarna och de kupade blomkuporna
ibland hade de slagit ut
som tungor hängde de ut från din famn
bedövade med sin doft
och du med din doft på det
de fuktiga bladen
från ditt bröst mot mitt bröst
nakna bland alla våta blombladen
***

Du var tunga pioner
regnvåt jord
kaprifolen som slingrade

ljuslågan i lyktan på det vingliga träbordet
nätter vi såg stjärnorna

du var
den solblekta rullgardinen som andades i nattvinden från det öppna fönstret
gryningsljuset som trängde sig in

högst uppe på rullstensåsen
var du hela himlavalvet
***

Jag minns alla nätter
nej jag minns inte alla nätter
jag minns en del av dem
mest minns jag känslan av att inte kunna omfamna nätternas dofter
det fulla bröstet som tryckte mot den ljumma luften
som varma andetag
dina
mot mitt ansikte

och så pulserandet
den stora ensamheten på de trötta krogarna i gryningen
alla de som måste gå hem med sprucken längtan som ett kors runt halsen
alla de som sitter i ensamma kök och dricker mjölk efter att nattbussen kört dem hem
kanske en katt som också dricker lite
annars bara
en köksklocka
och grannar som är uppe tidigt
ska på landet
ska på tur
ska putsa bilen
de går med raska steg

jag minns inte alla nätterna
men jag minns nätterna vi cyklade genom hela stan

som fåglar
klippte vi gator med vingspetsarna
i Haga blev det tyst
endast gruset under däcken
larmet
som borttorkat med en trasa
det var så tyst att vi kunde höra hur det växte

mellan oss

***

Timmarna av väntan
de blå rosa grå
till du skulle komma uppför backen
slängigt
det var något med rytmen när du gick i svart
så knastret av gruset
tyngden av dig när du stiger upp på terrassen
ställer ifrån dig saxen och spaden
sköljer ansiktet i vatten ur kupade händer

motorvägen bortom fågelkvittret
och åsen som rullar upp mot de vita drivorna av moln

***

Vi gifte oss när morgonen var blekrosa
du plockade min brudbukett där i sluttningen
gula och röda blommor
på blomsterspråk det som fyllde våra liv sedan
passionen
sveken

vi stod på yttersta klippspetsen
som en enda sammansmält galjonsfigur
när vi trädde ringarna

getterna på sluttningen
blå sköldpaddor låg i gräset
det var så allvarligt i just den stunden

det var en het dag
dalen böljade blekt mot havet som var nästan vitt

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + 7 =