Meny Stäng

Franzen, Ina

Ina Franzen
Ina Franzen

Jag är Ina Franzén, 24 år. Läser till socionom och på fritiden så ägnar jag mig åt fotografi, gatukonst och lite skriverier. Under några år så levde jag ganska turbulent och fick se en helt annan sida av samhället än den man möter till vardags. Jag bestämde mig för att skriva ner en del, för att inte glömma men också för att visa vad som sker, hur man bemöts och behandlas när man drabbas av trasig själ.
Här är några av de texter jag skrivit.
Fridens liljor

Starta Teater Jarmos inläsning av Ina Franzens dikt genom att trycka igång spelaren

Imovane
Stilnoct
Sonata
Sobril
Xanor
Valium
Stesolid
Rohypnol
Oxascand
Nitrazepam Recip
Fluoxetin
Atarax
Theralen

hos läkaren garanteras lugn och sömn på kemisk väg.
när jag fastnat i kemin
skrivs en remiss till

beroendemottagningen
Bakom den låsta dörren sitter vi
.
Den äldre damen som blivit inlagd på grund av
sina franska nerver.
Inredningsarkitekten som designade tågvagnar med blev less på livet och försökte
hänga sig.
Den unge mannen som lindrade sin ångest med droger och tillslut
blev hämtad av polisen.
Den tatuerade tvåbarnsmamman som inte kunde sluta
gråta.
Den unga kvinnan med MVG i alla teoretiska ämnen
som var väldigt olycklig i praktiken.

En brokig skara känslomänniskor.

23:30
Vaknar av dörrklockan ackompanjerad av brutala knackningar
Yrvaken sveper jag täcket om mig och gläntar på dörren
I dörrspringan skymtar en kofot, överdimensionerad med tanke på mitt rivningskontrakts
tunna dörrar
-POLISEN! Vad har du under täcket? Tänd lampan och öppna dörren, NU!
In klampar fyra poliser och två sjukvårdare.
Täcket lyckas jag få behålla
är naken inunder.

Allt går så snabbt.
På fem minuter är lägenheten genomsökt
Mitt mentala tillstånd bedöms genom att rota igenom köksskåp och väskor.
Efer femton minuter är det över.
Jag sitter på sängkanten, fortfarande ett krampaktigt tag om täcket
och fattar ingenting.

det knackar på dörren, dörren som inte går att låsa
plasten på madrassen gnisslar obehagligt och det för stora linnet glider ner över axeln när jag reser mig

stirrar ut i korridoren, vars ljusgula väggar ska
lugna vilsna själar,
lugna krossade hopp och tappade lustar,
lugna och döva, döva och lugna.

i dörren står en man, liten och krumryggad.
glasögon som täcker hela ögonhålan.
samma sorts mjuka, oformliga och klaustrofobiska kläder som jag har.

i handen håller han ett päron, inlindat i papper.
räcker snabbt över frukten, mot mig, till mig.
”här, du vill kanske ha ett päron? jag tänkte att du kanske ville det.jag har inte tagit i det, jag har inte rört det. det är papper runtom.”

blicken som snabbt möter min.
samförståndet, tröstlösheten.

vi är inga galningar.

Likt en armé iklädda landstingets milda färger
sitter vi samlade runt det ljumma kaffet
tabletter delas ut
händer sträcks fram, munnar öppnas
svälj snabbt annars smakar det beskt.

Programledarna på nyhetsmorgon diskuterar veckans vin,
aromer och eftersmaker
sötma och beska.

Kemiska medel som jag aldrig lär mig namnet på
lämnar en besk eftersmak i min mun

Kvinnan med det vackra håret tittar uppgivet på mig
På mig
På sin tysta mobil
På mig igen

För en halvtimme sedan klev hon upp
för att möta en ny dag.
Hon reser sig åter
Låtsas fundera, men vi vet båda vad alternativet är
-jag går och lägger mig igen

Det är vår verklighet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 + elva =