Meny Stäng

Grip, Eva

Eva Grip. Foto: Marie Jönsson
Eva Grip. Foto: Marie Jönsson

Eva Grip är publicerad med noveller och dikter i ett flertal
sammanhang, bland annat Kvinnobulletinen, Bonniers Litterära Magasin,
Dagens Nyheter , Tidningen Kulturen och samlingen Poetry slam. Hon
har lett skrivarkurser på Åsa Folkhögskola och är medlem i Svenska
Journalistförbundet.

Lyssna på Teater Jarmos inläsningar av dikterna genom att sätta igång spelaren under titeln

 

 

Att vaka vid dödsbädd

ställer frågor.
Ska han dö nu?
Ska han?
Vad hör han?
Ser han jag är här?
Känner han min hand?
Vem klippte senast hans naglar?

Finns det ingenting han kan äta?
Vad händer om han inte äter medicinen?
Vill han inte dricka?
Kan han inte dricka?
Hur törstig är han?
Han suger.
Han suger lite på den blöta bomullstussen.
Han sätter lätt i fel hals.
Hur stor hostatack tål han?
Hur torr blir munhålan?
Vi kan visst smörja hans läppar.
Vi kan visst smörja lite
inne i munnen också.

Nu slutar andningen.
Andningen gör uppehåll.
Trettio sekunder andas han inte.
Tretton andetag.
De låter.
I lungorna bubblar det.
Vattnet i kroppen hittar inte ut.

Och det blir paus.
Nu låter det ingenting för det är paus.

Vi vet inte om det gör ont.
Han ligger stilla och
ansiktet är stilla och någon kommer in och pratar
med honom.
Jag tycker om när de pratar med honom
Det kan jag också.

Du jag kan prata med dig.
Du. Kan du känna mina händer?
Känner du att jag håller dina båda händer och att de är varma.
Dina händer är varma.
Du ser.
Jag ser att du ser.
Vi tittar in i varandras ögon.
Vi brukar inte precis titta in i
varandras ögon och jag säger
att jag kommer att sakna dig.
Sedan ångrar jag de orden
för jag vet inte om du vet
att jag tror att du ligger på din dödsbädd.
Kan du förlåta om jag skrämde dig?

Du får morfin.
Jag tycker det är skönt att du får morfin
det ger vila. Jag tittar på dig.
Jag har inget att göra.
Jag ritar en bild av dig
och ännu vet ingen hur länge
du ska leva.
Eller jag.
Ännu vet ingen om detta är din dödsbädd.

En extra gång kommer nattpersonalen.
De pratar med dig.
De pratar med dig som om
detta var en natt som
vilken natt som helst
och de vänder dig.
Drar täcket av.
Jag tror du fryser.

Rörelsen blir häftig.
Som om du blir väckt ur en dröm
som om du faller
som om du kanske är rädd
att du ska slå dig
eller
som om det verkligen gör ont.

Jag flyttar stolen för att se ansiktet.
Nu från andra hållet.
Ditt ansiktes uttryck
har stelnat i linjer och former
som är obekanta
och sedan
av sig själv
utan din medverkan
utan ett medvetet spel med muskler och miner
visar sig ytterligare ett
som är mig oändligt avlägset och främmande.
Nu andas du
tre andetag.
Pausen är trettio sekunder.
Tre andetag till
som låter.
Munnen rör sig.
Nu.
Nu är du borta.

 

Det bästa med livet

Det bästa med livet är
inte en spricka i asfalten och
två par som vandrar mot oss på trottaren
samma kväll sent i september som
de första fallna lönnlöven lyser
och doftar syrligt

Det bästa med livet är
inte trafikljusen
röda
gula
och gröna
eller Opeln
eller filmen
eller biografen
eller ens vi

Det bästa är
inte att fylla tio
tjugo
trettio
fyrtio
eller femtio
Inte heller att vara på femtioårskalas
Eller ha
Det bästa är
inte resan till månen
resan till Tyskland med TT-line
besöket i Kungsparken
resan inåt
Malmö Gallerinatt
Kulturkalaset i Lund
eller Kulturnatten i Köpenhamn
Inte taket över huvudet
tandläkartiden nästa vecka
den sköna sängen
disken i köket
köket som borde renoveras
badrummet som är renoverat
Eller den förlorade kameran
med bilderna jag aldrig mer kan ta

Det bästa med livet är
inte kaffet
filen
flingorna
katten
kattens päls
kattens spinnande
kattens trampande små tassar mot mina lår
eller dina

Det bästa med livet är
inte frierierna
orgasmerna
skilsmässorna
eller vänskapen mellan dig och mig

Det bästa med livet är
inte att snyta snoriga ungar
ge dem mat
byta blöjorna
tvätta deras kläder
att tvätta dina och mina
kläder
att vara med barn
att få barn
att få missfall
att göra abort
att inte kunna få barn
att se barn som svälter
att se barn som tigger
att se vuxna som tigger
att se människor utan tak över huvudet

Det bästa med livet är
inte krig
Det bästa med livet är
inte fred

Det bästa med livet är

 

Ge sig röst

En kvinna som var dvärg
och Siv Arb
är mina förebilder

Den lilla kvinnan
klev upp på sin stol
och viftade med armen
Hon var en av få i publiken
som gjorde inlägg
när anarkisterna hade
stormöten tre dagar i veckan
och samma killar alltid
stod där framme och manade
till kamp.

Själv gick jag vid den tiden på sen bio och
skämdes över min ensamhet
Fem gånger såg jag
Jean- Louis Trintingant i snygg mockarock
lyfta och snurra spröda Ainuk Aime i snygg mockakappa runt runt
på stranden i filmen En man och en kvinna.

Vad dvärgkvinnan sa
minns jag inte och hörde
kanske inte ens
men att hon vågade.

Den lilla kvinnans mod smittade och jag
började agera
Jag följde med upp på taket
till det ockuperade allaktivitetshuset
och blev hjältinnan som
kom ihåg filtar så vi slapp
frysa de två nätter
det tog innan poliserna lyckades
få oss ner.

Där uppe träffade jag min egen
Jean-Louis som
visade det sig senare
ändå inte nöjde sig med
en modig och hjältinneaktig
kvinna hon skulle gärna vara
spröd också och ha snygg
mockakappa.
Så länge trodde jag
att min skönhet inte var stor nog
att förverkliga mål.

Men när Jean-Louis sedan länge
övergivit mig och även
andra fick jag i en tidning
syn på den fulaste kvinna
jag någonsin sett avbildad.

Och det var med stolthet hon
visade ansiktet
Tillsammans med sina dikter
Visade hon det.
Jag läste dikterna och
kände igen varje ord.
Om min rädsla handlade Sivs dikter
rädslan för döden och livet
Och om rädslan för de skrämmande känslorna.

Dvärgkvinnan och Siv Arb
är mina förebilder:
-Det finns ingen ursäkt
säger de
att låta bli att ge sig röst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + 18 =