Meny Stäng

Strömqvist, Göran

 

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

Jag heter Göran Strömqvist och är pensionerad univ.lärare med inriktning på didaktik. Har gett ut en diktsamling tidigare, Ordhål, och i varje fall en novellsamling som fått lovord, Crescent, texter om en ung människas utveckling. Min senaste diktbok heter Kartongerna på min vind.

 

Lyssna på dikterna inlästa av Teater Jarmo genom att trycka på spelaren under titeln

 

De tre husen

De tre husen på berget började sjunka
man trodde inte sina ögon.
I två timmar sjönk de
vattnet sprutade
elen gnistrade
polisen avspärrade området.
Runt om stod
pressfolk
geologer
registratorer
inga sprickor
i väggarna
i berget
i fönstren vinkade hyresgästerna
som vid relingen inför
en kryssning, pekade mot
himlen kastade serpentiner
som brast när våning efter våning försvann.
På taken stod fastighetsskötarna
och sms:ade.
Ingen var intresserad av
de tillskyndande brandstegarna eller
helikoptrarnas ormande
räddningslinor.
Man började sjunga
klättrade upp bakom varandra
fyllde fönstren med
glada ansikten
som försvann alltmedan husen
sjönk
och sjönk.
Så upphörde sången
berget skakade sig tillrätta
kurade ihop sig litet
ungefär som man gör
när man trivs.

 

När berget reste sig

När berget reste sig ur sjön
sögs vattnet från stränderna.
Likrester, traktorer och krossat glas
avslöjade plötsligt traktens
sysselsättning under
senare år.
Berget lade sig vid min brygga
i knädjupt vatten
och luktade illa.
Jag spolade rent med trycksprutan och satte
en vilstol på toppen.
Där sitter jag nu och ser
mina grannar vilset springa omkring
i sitt förflutna.
Man kan hålla för näsan för mindre.

 

 

Det flytande berget

Allt gick så fort
vi såg det från tåget
berget som flöt fram,
en smidig björk fladdrade i dess spets som
fanan i en strid,
doft som efter ett sommarregn
och av färskt trä
dunstade in i kupén där vi
häpet klängde i fönsteröppningen.
Människor stod längs kanterna
av den mäktiga förflyttningen
flera slogs ner medan andra försiktigt
lyfte sina girlander.
Det sista vi hörde var ljuden av knäckta träd
och svaga hurrarop.

När vi steg av på stationen i närheten
var allting lugnt.
Någon antydde att ”en katastrof…
men den gäller inte oss”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 4 =