Meny Stäng

Flognman, Calle

Calle Flognman
Calle Flognman

Jag heter Carl Johan Flognman. Efter ett kort och slumpmässigt sammanträffande med en poet kom jag efter många år igång med mitt skrivande. Det fantastiska utövar en stark dragning på mig sedan jag var barn och jag utforskar gärna det mystiska i mitt skrivande som komplement och kommentar till verkligheten. Språkets möjligheter och gränser är ett annat intressant fält. Till yrket är jag lärare och tidskriftsredaktör. Kontakt: calle.flognman@mail.nu


 
ebb
vattnet drar sig undan
lämnar stranden naken och utsatt
ögon som kisar i tunn dimma

hör fortfarande, flera år efter, de förskräckliga skratten
doften av sölig grekisk buffé, öl och cigarretter
känner fortfarande
inte längre så mycket kroppens smärta som svekets

vännerna
hörru, dags att vakna
skratten

jag bröt visst något slags kontrakt när jag drog mig undan
som om sveket var mitt

vattnet återvänder
en krabba arbetar i tången, bekymrad över sitt

rädda mig
gärna nu

första gången jag såg dig le
var första gången jag såg
ett just sådant leende
triumferande
härskande
hakan höjd en aning
jag miste mina sinnen
drogs in i en tjock svart rök
min tillit gick vilse i röken
och när det klarnade
var du borta

andra gången jag såg dig le
stod du mellan mig och de andra
vände ryggen till som en avspärrning
ur ryggen vällde röken fram
kvävande sotande fet

tredje gången jag såg dig le
låg röken redan tät
din hud var gjord av zink
dina stämband hartsade
du skrapade fram dina ord
i en ansträngt frejdig ton

kom igen, det var ju bara en kul grej

och står plötsligt upp i sängen
natten maktlös i all sin tröga gravitation
vänmördaren vaknade just

väser ner i källaren
vägrar upp kartongerna
hatar av snöret runt buntarna av fotografier
häller ut dem över golvet och stampar trampar
stormar ut i natten ylar
armen höjd som en klinga klyver
luften mitt itu

men nästan nere vid sjön
från bryggan på den svarta spegeln
droppar minnen från en annan värld

drar upp