Meny Stäng

Johansson, Anders

Anders Johansson. Foto: Janne Adeen
Anders Johansson. Foto: Janne Adeen

Jag har skrivit en lång rad böcker, ofta om Öland och Småland, om katter och Amerika. Men lyriken har alltid varit det viktigaste.

Jag är väl en relativt naturförsjunken lyriker – med näsan vänd snarare mot skogen än mot människans samhälle. Jag tror, och med åren allt mer, att de viktigaste svaren på våra frågor måste sökas i naturen. Det innebär förstås inte att jag vänt mig bort från samhället, bara att jag hellre vistas i skogen än i konstmuseerna.

Om mig finns att säga att jag är född 1947 i Västerås. Jag flyttade till Kalmartrakten 1972 och är kvar här än, efter några års utflykter, bland annat till USA.

Dikterna är skrivna till första delen av diktboken strömmarna som snart kommer ut i handeln.

Blenda

Gräset flyter bort
med vinden.
Plötsligt minns jag
hästen i hagen,
mitt i skogen.

Hon har blivit en våg
som färdas
genom långa skymningar,
liksom min undran.

Sommarnatten
är en tunn stig,
som försvinner
i den glänta
vi en gång öppnade.

Närvaron

I natten, vid en bäck som pumpar
sång genom skogen.
Havet, en grov dammsugare
surrar i bakgrunden.

Jag hade glömt att våren
kommer som en överraskning,
att dagarna blir längre;
ett gummiband
som töjer sig kring locket
på en ask med gamla fotografier.

Passar allt bättre ihop nu,
när horisonterna blir vidare?

Nästan lekfullt, som i distraktion
sveper pärlugglan genom mörkret
finner sitt byte och dödar det.

Jag hörde skriket:
en inblick i ett gemensamt liv,
som inte ens döden tycks rå på,
starkare än gåvan av närvaro.

Bilden

Någonstans bland alla skogar
finns en äng jag minns.
Den har väggar av ljus,
som strömmar över skogskammarna.

Den ängen fanns
i Fröholmen, Västmanland, sommaren år 1964:
ett land i botten på allt.

Med klarheten hos en ren, djup sjö
har den ristats in i mig
och väntar orörd på
att lämnas åter, till landskapet.

En dag ska jag återvända,
på nytt gå in i bilden,
som var det första gången
och sitta bland de höga träden:
en resa över hav och land.

Otålig över avbrotten undrar jag i natten,
glömsk av att jag är på väg
och säger tyst:
det är tillräckligt att ha kommit hit.

Men i det skarpa morgonljuset,
när något ser mig,
på avstånd, med blickar
som inte känner skillnaden
mellan de levande och de döda,
då vill jag vidare.

Den vita båten

Natten var som jag mindes den:
ett eko från ett eko.

Den vita fiskebåten
drog en silverstrimma före poesin
mellan två öar.

I den ljusa sommarnatten
kom en åldrig kvinna
för att vattna de försvunna trädgårdarna.

Sommar, ännu

Tåget går in i en kurva,
och är borta.
Sommar, mycket återtar
sina former från förr.

Solen, åtta ljusminuter avlägsen;
klarast på natthimlen
är hundstjärnan.

Plötsligt är jag femton år äldre.
Tiden går, under träden.
Stigarna blir allt färre,
frågorna fler.

Det är ännu sommar;
som den dag i juli
vid järnvägen i Segelsberga
när utplattade mynt låg på rälsen –
en stor hund kom
och slickade mig, med sin blöta tunga.

I ren glädje sprang jag mot skogen,
med hunden efter mig,
i vetskap om, att redan önskning
är ett ägande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 + 14 =