Meny Stäng

Strömblad, Isabella

Isabella Strömblad
Isabella Strömblad

Jag är 19 år, karateka och International Baccalaureate Diploma Programme student. Och det är min övertygelse att ord aldrig kommer kunna göra varken känslor eller den förnimbara världen rättvisa.

I mina dikter försöker jag återge resan som är händelser och tankegångar från de senaste 12 månaderna – de viktigaste och mest omtumlande månaderna i mitt liv hittills.

När resten av världen kväver mig är naturen och tonerna min tillflyktsort.

VEM är jag? Isabella Strömblad. Det är jag!

att köra runt för man är ensam och hjärtekrossad och inte vet vart man ska ta vägen
med enbart gatlamporna och den obevekligt pulserande basgången i öronen

skriker ordlös klagan och hotelser
morrar hat mellan sammanbitna tänder
med knogarna vitnande över ratten

jag vill begrava dem i ditt ansikte
känna blodet forsa varmt och vått och rosenrött över mina darrande händer

trycker gasen i botten med en antydan till att avsluta allting

porla vattenfall som blir till
vin då det faller från dina ögon
en flod som aldrig sinar
förrän din livskraft runnit ut likt en kvarn
som saknar vind

med fötter som släpar stockar
och ord som gömmer sig i mörka
hörn

plagg likt flygande fåglar
ett nytt halsband
du är lika fin som förut
fast inte i mina röda ögon

misskommunikationen är ett
monster som snart kommer
sluka alla broar vi byggt

men nu hör jag himmelsmusiken än högre

jag ska börja bygga på en ny bro
inte en röd utan gyllene
byggd på två delar sanning
och en del hopp
snart

i ovetskapen,
lever ensamheten tyst
väntar för evigt

huvudvärken, illamåendet
kaffet som inte längre är ett vaccin utan ett virus i sig
att varje eftermiddag kasta sig på sängen och inte brinna längre
tillfälligt vakna för en minut av ångest
och sedan en av lycka då
hans ord når mig

lössläppt liderlighet i det tysta
det inre monstret som snart
slukar alla människor
alla som lever och älskar
vad nu kärlek än kan vara

vi upplever det, livet
vi håller det kärt samtidigt som
det förfaller lite mer för var gång
vi älskar någonting nytt

snart finns inget kvar förutom
vattendroppar på ett vittrande
blad under solens obarmhärtiga första strålar
världen brinner

med ljudet ekande över horisonten
färdas mot den brinnande väggen av
ljus, av ånger
snurrande treuddar märker
världens ände
där, ett gammalt kärnkraftverk
med skakiga händer som hotar att
döda alla

bilarna skuttar lyckliga ur valens gap
över autobahns välkomnande slätt

1840 och mörkret har lagt sin
skyddande film över världen som
går i 130 kilometer i timmen

alla uppdämda känslor och rädslan för att bli vidrörd av främlingar
som sitter jämte mig

en annan verklighet
en annan sanning innanför deras pannben
pumpandes i deras bröstkorgar

jag ser mig själv splittra köksluckor – krossade knogar
men det händer aldrig
det enda som är verkligt är mörka händer, mörkt hår som hoppar av
bussen vid reningsverket för att vandra mot ett annat språk
en annan fullkomlighet
det enda som är sant är att himlen sätts i brand varje gång solen
slukas av jorden
det enda som berör mig är hans röst

75 ljudande minuter med en mästares toner
ljudande i mina öron, i mitt sinne
när resten av världen är en otit är detta
min tillflyktsort – men vad har du sett
vad har du genomlevt för att kunna spela
en sådan outsäglig sorg?

vilken känsla ligger bakom dessa noter?
frågorna flockas runt mig

känslan denna himmelsmusik och
kärleken ger mig är omöjlig att döpa
hur kan den ha ett namn?
hur kan den ges rättvisa i ord?

känslor kan sättas i ett notsystem
men ord kan aldrig säga det samma
låt mig spela en sång för dig,
låt mig ljuda ett preludium

den stora silvermasken med lysande sidor drar förbi de vita och röda ögonen i överljud
bandet av lampor som en efter en snabbt skyms av plåttaket och som
glittrar i vattenkristallerna på rutan är den enda guide vi har
det för oss igenom labyrintmaskinen som är världen
obevekligt, liksom basgången i mina öron

trycker gasen i botten ännu en gång
utan antydan till någonting annat än kärlek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − 1 =