Meny Stäng

Ångström, Pernilla

 

Pernilla Ångström
Pernilla Ångström

Jag

Också en mor, en konstnär, en psykologstudent. För länge sedan bodde jag i en liten ort utanför Hudiksvall, numer är min hemvist Örebro. De drömmar man har när man är liten infinner sig inte alltid – jag drömde om att bli bonde. Flackande, sökande runt i världen, Sverige, utom, inom, är poesin myllan.

Publicerad: 8 dikter i antologin Det står skrivet, Miders förlag, 2013.

promemoria

det är hennes födelsedag
dånande gratulationer för att höras
ända ned

handen håller hårt i kaffekoppen
smutsbruna ådror i sprucken glasyr

 

näst sista dagen

den slingrar sig
het asfalt, som äspingar fulla
av vårsol betagna av livet
bakom den tjugo centimeter höga
stenmuren
fritt fall ned i dalen

en frågvis get
dödsföraktande tunna ben
och smala remsor av grus
intill klippväggen den kallar hem
förfärade
i silvergrå lack, och lykta

odödliga
rusar fram, i karusellvagnar
håret trassligt av sockervadd
ansikten glänser och ser inget slut
på skenet
från de kulörta lamporna

över ormnystan smyger vi andra

 

venuspassagen

en halvtimme
är allt som återstår
sedan väntar ett sekel
av tillkortakommande

ett blankt papper
läggs på bordet i ett
fruktlöst försök att fånga
skuggan som skymmer solen

med blicken fäst
direkt mot glödklotet
brinner sinnet inne och
trådar i aska rasar

 

det står skrivet

stjärnorna säger att hon aldrig gick dit
en förtäckt anklagelse, en ensam rad
inget ansikte i minne, men glada tillrop
som berättas ur mun i min

det seglar in genom dörren, tandlöst gap,
och kraschlandar glidande på hallgolvet
i dovt blått strålar landstingets eldsmärke
tio ark av sanning (någons)

inte ett ord om våldet på brofästet
fastnaglade oxar sliter tillsammans
repen loss och dammen brister i en våg
av blod som krossar trumhinnan

 

i lyktans mitt

bilen rusar emot oss med
ögon som spräcker
vildsinta revor i natten,
rykande gälar lämnar spår
i bakvattnet

skriker in sig själv
i en sky av grus som smattrar
ned på dess plåthud,
vi hör små kratrar slå upp
sina läger och sedan lägger sig
tystnad

ett eftersläntrande flåsar
ljudlöst upp och ned,
svettas i lacken och darrar
med blicken alltjämt uppspärrad,
en fradgande fåle

när förardörren i ett andra
försök flaxar ut och från en
läderfamn sig hasar nio
fångstlösa år (glödande öron
i en fjärilshåv) ned i havet av
makadam

skiner i sitt eget förblindande
strålkastarljus och utnämner
en drottning av sten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 1 =