Meny Stäng

Azar, Robert

Robert Azar
Robert Azar

Jag är född 1986 och är taxichaufför. Jag doktorerar även i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och är redaktör för Tidskriften Staden. Just nu intresserar jag mig särskilt för den antika världen och försöker att skriva ett antal hymner till de grekiska gudarna, för att söka kraft ur dem. Detta projekt – denna åkallelse av de dödas gudar – är ju gammalt; det har sina rötter i renässansens strävanden, som återknöt till antiken för att försköna samtiden. Här är tre av mina dikter, en hymn till Afrodite, en till Zeus och en till Apollon.

 

TRE HYMNER

Hymn till Afrodite

Aldrig mer skall jag röra de heliga stränder
där som barn jag överlät min kropp åt solen
vaggad av min faders ord och vågornas svall
varur du föddes, gudinna, vid vars barm
så många hjältar har gråtit. Aldrig mer
skall den mäktiga stämman visa vägen
ut ur skogen i vilken jag som vuxen irrar
förkastande dina prästinnors vitarmade inviter
i namn av en högre kult: under iberernas sol
redde sig barnet för denna landsflykt och söker
i din slanka skugga, nu på dessa torra stigar,
som varken kommer att besjungas av Homeros
eller Milton, att återfinna de soldränkta stränder
där jag mottog löftet om ett liv i skönhet.

 

Hymn till Zeus

Han som vänder ryggen åt sina barn
och går ner i metron med återblickande steg
långsamma men bestämda likt gester
som huggits ut ur attalidisk marmor;
för de övergivna blir underjorden en tunnel
där ur ensamheten sorgens liljor växer
först motvilligt och tveksamt, sedan stolt
och trofast, bekräftade av röken
från den försvunnes kärlek; själv en son,
som motvilligt lärde ut exilens konst
samtidigt som han själv lärde sig den,
steg han upp, helt ensam, bland folket
snubblande över asfalten som över orden
som beskriver en stad som förändrats
snabbare än hans eget hjärta. Sådan
är ålderdomen: ett allt tunnare moln
högt svävande över Soufflots kupol
i ett gyllene andetag vidgande blicken
som visar ungdomen utan galler. Och han,
som åt den otyglade hingsten överlät
sitt hjärtas tyglade låga, isolerad
i förortens vertikala ljuscell, pinad
till döds av gamens ivriga klor, berövad
människornas förståelse, krossad
under deras sadism och pressad
till marken av skammens känga;
Zeus: giv honom