Meny Stäng

Azar, Robert

Robert Azar
Robert Azar

Jag är född 1986 och är taxichaufför. Jag doktorerar även i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och är redaktör för Tidskriften Staden. Just nu intresserar jag mig särskilt för den antika världen och försöker att skriva ett antal hymner till de grekiska gudarna, för att söka kraft ur dem. Detta projekt – denna åkallelse av de dödas gudar – är ju gammalt; det har sina rötter i renässansens strävanden, som återknöt till antiken för att försköna samtiden. Här är tre av mina dikter, en hymn till Afrodite, en till Zeus och en till Apollon.

 

TRE HYMNER

Hymn till Afrodite

Aldrig mer skall jag röra de heliga stränder
där som barn jag överlät min kropp åt solen
vaggad av min faders ord och vågornas svall
varur du föddes, gudinna, vid vars barm
så många hjältar har gråtit. Aldrig mer
skall den mäktiga stämman visa vägen
ut ur skogen i vilken jag som vuxen irrar
förkastande dina prästinnors vitarmade inviter
i namn av en högre kult: under iberernas sol
redde sig barnet för denna landsflykt och söker
i din slanka skugga, nu på dessa torra stigar,
som varken kommer att besjungas av Homeros
eller Milton, att återfinna de soldränkta stränder
där jag mottog löftet om ett liv i skönhet.

 

Hymn till Zeus

Han som vänder ryggen åt sina barn
och går ner i metron med återblickande steg
långsamma men bestämda likt gester
som huggits ut ur attalidisk marmor;
för de övergivna blir underjorden en tunnel
där ur ensamheten sorgens liljor växer
först motvilligt och tveksamt, sedan stolt
och trofast, bekräftade av röken
från den försvunnes kärlek; själv en son,
som motvilligt lärde ut exilens konst
samtidigt som han själv lärde sig den,
steg han upp, helt ensam, bland folket
snubblande över asfalten som över orden
som beskriver en stad som förändrats
snabbare än hans eget hjärta. Sådan
är ålderdomen: ett allt tunnare moln
högt svävande över Soufflots kupol
i ett gyllene andetag vidgande blicken
som visar ungdomen utan galler. Och han,
som åt den otyglade hingsten överlät
sitt hjärtas tyglade låga, isolerad
i förortens vertikala ljuscell, pinad
till döds av gamens ivriga klor, berövad
människornas förståelse, krossad
under deras sadism och pressad
till marken av skammens känga;
Zeus: giv honom kraften att resa sig!
Låt människorna spotta på hans väg
men släpp inte din hand från honom;
visa honom, i en svalas flykt, det sköna,
den enda trösten, den som åt Prometheus
gav styrkan att uthärda den längsta natten,
som följdes av en grynings milda ljus
över haven som hans fäder älskat.
Herre, som också bär misärens mantel,
som dömts att missförstådd härska
över dina undersåtar och som skapade
människorna som sällskapsdjur åt din son,
Aiakos, sänd ner din eld över deras spektakel,
bränn skådespelarnas hus och förgifta
deras brunnar, trots att över släta pannor
de fagraste lockar spelar sin nocturne.
Rännstenens skönhet är allt: ett nedrökt
rum som väntar på den utmattade, en iskall
bädd vars lakan inte doftar kvinna, ett tomt
kylskåp där ett ensamt Bregottpaket gråter,
och tio friska fingrar som till ingen nytta
sträcker sig efter fjärrkontrollen, och sedan
nästan ofrivilligt, slinker ner under täcket
med bilden av en lycklig flicka från Korint
medan du, allfader, från dina olympiska höjder
skrattande lyssnar till våra smädelser.

 

Hymn till Apollon

Förstummad av mitt ointresse att tilltala er
när under en grynings förgängliga vinge
tågen avgår och vattnen runt Delos skälver
och endast en dåre kunde tro det fanns
något att bevisa härinne, naglar jag likväl fast
min fertila tystnad, som ett dekret från 1789,
på dessa sterila väggar, och viskar plötsligt,
med näven knuten i hjärtat, bohemens visa
i era moderna öron, medan jag försöker dölja,
o missförstådde Gud, min längtan att göra mig
förstådd. Släkten kommer och går, men er Lycka,
hemsk att se likt slavars danser, gräver ivrigt
den grop vari era ättlingars framtid levande
skall begravas, med plugghästens flit saltande
den jord som era söner skall bruka. Apollon,
du som under måttets fana bekämpar det fula,
och i ljusets namn tiger i mörkret, smittsam
skälver en spottloska på ditt tempel, smittsam
ekar lögnen i dess övergivna cella. Så frodas
den farsot som bara du kan skydda oss från.
Jag har ingen annanstans att ta vägen; kvällen
skänker ingen svalka och på gatan vandrar jag
utkastad och begärslös, grävande i mig själv
efter livets guld. Kanske saknar jag modet
att överge dig; kanske är jag alltför bunden
vid din svikna lag för att föra ett liv i sanning;
kanske dömer mig nostalgin till utanförskap,
försänkt i ändlös bön vid ditt härjade tempel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × tre =