Meny Stäng

Erasmie, Bengt

Bengt Erasmie
Bengt Erasmie

Jag är född 1937 och har gett ut 11 diktsamlingar, den första 1965. Vid sidan av mitt arbete som gymnasielärare i svenska och franska har jag också översatt fransk poesi, särskilt Philippe Jaccottet (5 volymer) men dessutom äldre klassisk i Franska landskap från Ronsard till Rimbaud. Översättningar till franska av egna dikter har publicerats bland annat i den prestigefyllda litteraturtidskriften Europe.

De åtta opublicerade dikter som följer tillkom häromåret och är mina senaste och antagligen sista.

När molnen med ena sidan belyst 
av solen dold bakom skogshorisonten
speglas i sjöarnas gråa is och öppna vatten, 
i våta vägar, lera och asfalt, i blinda fönsterrutor…
och som långa, långsamma fingrar stryker 
över åkrar, hustak, skogar…
då plötsligt är det som om tiden saktade in
- eller är det bara tåget? - för att allt 
            ska hinna komma med
under den mörknande himmelskupan.
När ögonblicket mellan ett hjärtslag
           och nästa 
kanske rymmer ett helt liv.


Detta tegelhus vid järnvägen
gammalt som de risiga häckar
och buskar som omger det,
ur vilka det tycks ha vuxit, rödbrunt,
nästan glödande i den gråa aprildagen,
delvis skymt bakom några tallstammar
och en björks spretiga grenar.
Nästan glödande, nästan
som detta gamla hjärta
som inte vill ge upp
och bara mörkret kan släcka.


Blåsippor
så starkt lysande fastän i skuggan
i skogsbacken, en galax
av blåa solar, var och en
en egen bröllopsnatt.
Blommor av lysande bläck, plumpar
spillda ur skaldens skälvande penna.
Blåsippor, de första
den här våren, så vackra - självlysande
i den skuggiga slänten - som vore de
de enda, eller sista...
Himlens azurtårar på skogens hjärta.


Nu har skogen börjat småprata med sig själv
igen: spridda tankar under lövsprickningen
rör sig runt varandra, men ingen vind; det är
fåglarna, flyktiga små fraser, envist upprepade,
jublande trudelutter, glissandon, blyga eller ettriga
utrop, lockrop, som vädjar, varnar…
Nyfött som ett jollrande skrikande BB, men snart
skolgård, slagfält, inne i den larmande världen; snart,
då fåglarna tystnat, ute i den stora ordlösheten: livet - 
det är våra hjärtan som vaggas av vindarna, vissnar, 
lossnar - samma hjärta, samma liv...


Nyutslagna björkar
i motljus: lysande
gröna änglar, utan er
vore jag ingenting.


Fladdrande solljus
över bokryggarna.
Det är skuggorna av löven 
som rör sig i blåsten därute.
De fingrar på böckerna
som om de ville öppna dem
men inte törs.


Världen bleknar och grånar.
Grumlas. Skymning, gråstarr.
Vad väntar jag på? Det läkande 
mörkret ur vilket en ny dag 
med klarare färger kunde uppstå?
Eller bara på mörkret?


Trädens övergivenhet
när solljuset lämnat dem.
Mot den bleknande himlen 
utlämnade, stumma
när kvällsbrisen lagt sig.
O ståndaktighet
med mörknande grönska.

	

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + två =