Meny Stäng

Iselid, Lars

Lars Iselid. Foto:Stina Iselid
Lars Iselid. Foto: Stina Iselid

Född studenrevoltåret 1968. Bibliotekarie. Inspireras mest av familjelivet, fotbollen och svenskspråkiga poeter som Bruno K. Öijer, Kristina Lugn, Sonja Åkesson, Maria Wine, Gösta Ågren, Helmer Grundström, Marie Lundquist. Tidigare publicerad i olika antologier och spridda publikationer som Vårdfacket, Internationalen, Proletären, Provins, Yelah. Har även utgivit fackböcker och en diktsamling: Övning i mänsklighet, 2006. Bosatt uppe i norr.


SYRIEN BLÖDER

2013.04.01
 
Syrien blöder
och här ligger jag och duger
med lugna puckars mosebok.
Bob, min son vet att Syrien blöder!
Min sons klasskompis har känningar i Aleppo.
Vet hon att Aleppo blöder?
Vad göra, Jonas Hassen?
Skriva om förlorade visselpipor?
Eller att Syrien blöder?
Okej, Jonas! 
Först gör vi jobbet.
Vi skriver om visselpipor.
Sen kan vi väl skriva att Syrien blöder?
Räcker det? 
Två ord.
Vad gjorde Sonnevi?
Han skrev om vad han såg på TV.
Mina tonårsbarn ser inte nyheter på TV.
Inte ens reflexmässigt
som vi gjorde
när vi valde mellan Rapport
och en västtysk dokumentär
om miljöförstöring 
     i Ruhr-området.
De ser inte att Syrien blöder.
Min son ser att Syrien blöder.
Han ser Lilla Aktuellt.
Tonårsaktuellt finns inte.
Inte ens Språka på serbokroatiska
längre.
Bob, jag har vuxit mig ut ur
den diktatur som du menar
är jag själv.
Bob, när ska Syrien växa sig ut ur
den diktatur som kallas,
som kallas
    utplåning?
Vietnam blev bombat.
Napalmbombat.
Sonnevi skrev om det.
Om napalm.
Eller ordagrant:
“Ingen 
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull”.
Jag var för liten för
Palmes ord.
Jag har sett det i efterhand.
Om våldet som triumferar:
“Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972”.
Jag har sparat ett nummer av Läderlappen från 1972.
Flickan med napalm.
Jag glömmer ändå inte flickan med napalm.
Som sprang,
bokstavligen,
    för brinnande livet.
Ansiktsuttrycket på bilden.
Påminner mig om Skriet.
Den nakna kroppen.
De avslitna 
    kläderna.
Flickan med napalm
överlevde.
Nixon betvivlade bildens äkthet.
Var filmen ett välregisserat skådespel?
DFFG bespottade Sveriges feghet:
"Palme och Geijer,
Nixons lakejer!"
Jag minns filmklippen
mer än bilden.
Det var som att Kim Phúc
brandskadad sprang rakt in i mitt hjärta
och förlöste 
    mitt politiska medvetande.
Mina tonårsbarn har inte sett barnen i Syrien.
Mina tonårsbarn får lära sig 
att planekonomi inte funkar.
Att själva kapitalismen 
    är det inte fel på.
Inget ont.
Det onda ligger i hur vi använder den.
Det var Gandhi som sa det.
Inte ordagrant,
men 
    andemeningen.
Den finns där i deras lärobok.
Det kanske inte är fel med krig heller.
Inget ont.
Det onda ligger i hur vi använder det.
Kommunismen är det fel på?
Nåt ont?
Oavsett hur vi använder den?
Det står inget i läroboken om Syrien
ännu,
men lär väl inte göra 
    om tio år heller.
Vad får de lära sig om Vietnam? 
Det kausala sambandet?
Får de veta nåt om Rwanda?
Det är trots allt snart 20 år sedan.
Närmare en miljon tutsier puts väck
på några månader.
Balkan? Sudan?
Den arabiska våren?
Kungarna först. 
De gamla.
Kanske räcker det med trettioåriga kriget
och Hitlers uppgång och fall?
Det som ligger på behagligt avstånd.
Istället får de lära sig 
om den svenska penningpolitiken.
Om deflation och inflation.
Vikten av att hålla uppe 
    arbetslösheten.
Att uteblivna lönekrav dämpar 
    inflationen.
Nationalekonomernas pest, kolera, tyfus
på samma gång.
Inte att vinstkraven ökar inflationen.
Den slutsatsen ger inget 
    nobelpris.
Nämns napalmen?
Inget om växtgifterna.
Inget om hormoslyren.
Inte att Syrien blöder.
Kanske var det flickan, napalmen.
Den nakna, råa sanningen
som grundlade min pacifism.
Eller var det Ebbas “Totalvägra”?
Som jag och Långben från pappersbruket
diggade 
    på luckan
till kaffe och tvåmanswhist.
Vi var också
    en del
    av systemet.
Knappast var det Palme.
Det var filmklippen först, sedan sex bokstäver:
n-a-p-a-l-m.
Sen bilden.
Stillbilden.
Sen filmklippen igen.
Ödets ironi:
Kim Phúc får vatten
ur den amerikanska soldatens
fältflaska.
Syrien blöder.
Min fru skriker:
INGEN GÖR NÅT!
Hon syftar inte på hemarbetet
utan på världssamfundet.
Syrien blöder.
SYRIEN BLÖDER.
Jag ser ingen napalm,
men jag hör om kemiska stridsvapen.
Jag ser dock bilder
men jag är äldre nu.
Bilderna biter inte mer 
än en Tarantino-film.
Vi behöver kanske ord 
 som slår an?
Slagord:
Katter och hundar!
Alla ni som blundar!
Systrar och bröder!
Syrien blöder!
I sommar åker jag till Turkiet.
Jag kommer att dricka en öl, kanske två.
Jag kommer att äta god mat
som jag inte blir matförgiftad av.
Jag kommer att ligga vid en pool.
Jag kommer att svettas
utan ansträngning.
Blotta hud,
bära solglasögon,
läsa en god bok
medan
    Syrien förblöder.
    16 timmar med taxi 
    så är jag i 

 Aleppo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju − fem =