Meny Stäng

Wallbing, Kristina

Kristina Wallbing
Kristina Wallbing

Jag är 47 år och bor i Norrbotten. Har tidigare arbetat som gymnasielärare i engelska och svenska men utbildar mig nu till diakon. Mitt skivande färgas till stor del av mitt västerbottniska arv. Av granskogen och djupsjön, av norrskenet och hjortronen. Men också av det religiösa språk som fanns runt knuten i det gamla kapellets psalmer och bibelläsningar. Idag bor jag inte kvar där och min barndoms religiösa språk hörs numera bara i minnets mest avlägsna mistlur. Men min djupa längtan är att sammanfoga detta arv med mitt liv idag. Att till andliga erfarenheter och slitna religiösa bilder hitta en ny språkdräkt som berör och har bärkraft idag. Men även hitta ord för den sköra, bråddjupa förundran som barnet jag var kände inför skogen, sjön och norrskenets sånger om Gud.

 

Jag längtar vår

Jag längtar mig ut till grenens yttersta
till koltrastens heliga plats

jag viskar mig tätt intill bark och stam
drömmer mig in till trädets kärna

jag saknar mig ända fram
till det tunnaste bladets sirligaste nerv

till ljusets innersta
rot

 

Den svåraste frågan

Ett vidöppet fält
i mitten en stängd lada
dörren en svart pupill
ett öga som ser
rakt igenom sekler

och utan att blinka
ställer den svåraste frågan
om ensamhet

 

Till jord skall jag åter bli

Till hemtraktens övergivna marker
till granarnas täta skugga
och ljung
till bark som lossnat av ålder
och trädets vita hud
till jord
jag lekt som barn och fyllt i kärl
burit till klara vattendrag

där skall jag känna igen mig
känna doften av saftigt gräs om hösten
ardennerhästen som betar

då jag ska bara vara
hjärta av jord
själ av himmel

 

Skogens språk

En gång kunde jag skogens språk
jag tydde djurens läten
och markens tecken
det hände att sparvarna
lade sina hjärtan i mina händer

jag kunde doppa mitt finger i daggkåpans fukt
och skriva mitt namn i bark
jag kunde stå med bröstkorgen full av löv
och andas

allt detta bar jag varsamt
som tunnaste glas
ty jag anade att det var ett lån
allt skulle lämnas åter

att språket skulle sluta sig
som solvändan om natten
tecknen skulle tystna
mitt namn torka in
och sparvarna återta sina hjärtan

Jag anade att det enda säkra
är alltings förgänglighet

 

Skeppet

Skeppet jag alltid väntat
spanat vid stränder
det skeppet kom
den natt jag gett upp
släckt min lykta

det skeppet kom
och jag såg det ej
förrän hela styrbord sida
strök sig mot min rygg

rev upp havet i mig

 

Efter slåttern

Den kvällen
ställde jag ifrån mig sorgen
lutade den mot
ladugårdsväggen
som en lie efter slåttern

sensommarljuset
strök med handen
bort det sista

Och över nyslagna gärden
ljöd kyrkklockornas
helgmålsringning

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva − tio =