Meny Stäng

Cecilia Persson

Illustration: Åsa Palmborg.
Illustration: Åsa Palmborg.

 

Jag sitter på min balkong och vet att nu måste jag finna de sanna orden. Från min plats ser jag solen ha sin gång, månen göra sina rörelser och ängarna skiftar färg. Älska? Mening? Livet? Döden?

Vi har inte ett vägmärke, vi har flera.

Jag citerar andra för att försöka nå fram. Jag läser Dag Hammarskjölds Vägmärken och kanske fördjupar det bara avgrunden mellan mig och världen? Förmågan att leva ett meningslöst liv försvinner för evigt?

Jag ger er den sökande döde diplomatens ord:

”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam…”

 
”Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på”.
( Lukas 21:1-4)

”Änkans skärv”, kommer till mig och jag undrar vad texten betyder? Jag är mitt eget offer och ska nu lära mig att avstå? Viljas utan att vilja. Viljelöst bli till i att sluta vilja finnas till. Låta mig ledas utan att begära och bli till i rörelsen.
Jag har tvingat mig till den inre muren av muren mellan oss alla och nu måste muren inom mig få mening och världens murar hanteras. Murarna finns, det är sanningen, murarna finns alltid. Att kunna klättra upp och ner längs murarna, det är själva livsgåtan.

Jag, vandrar med stav och krycka, och jag har börjat gräva med spaden i historiens landskap. Min egen värld. Resan, resan inåt mot murens komplexa smärtpunkter.

 
Jag sätter mig på en bänk och betraktar människorna som går förbi. Jag sitter i det förlorade – allt förflyttas, allt förflyktigas, allt passerar och återuppstår i nya skepnader.

Jag möter Syliva Plath, Walter Benjamin och Papa Hemingway, som lyfter på ögonen när de passerar med sina gåtfulla självmordsleenden. De döda är mina kartor och språkrör i den övergivna världen.