Meny Stäng

David Rosén

Illustration: Åsa Palmborg.
Illustration: Åsa Palmborg.

David Rosén föddes 1982 i Flogsta, Uppsala en grå Aprildag. Statsvetare hemma under tallarna, har tidigare skrivit i t.ex. Shamrock Haiku Journal och Modern Haiku, och nu senast diktsamlingen Efterljus. De här sex korta diktena har ett och samma tema, en försiktig undran om vad det betyder att vara naturen, vem gör den oss till och vad gör vi den till?

 
TILL FRIHETENS FÖRSVAR

Om det finns någon frihet

är det friheten
att älska en människa
utan hopp

att kasta sig ut i
stormens varma hjärta
med öppna armar
i full vetskap om tidens flykt
och grymheten i materians
förvandlingar som föder
utan frågor och tar tillbaka utan svar.

Om ödet och vår fattiga
tillkomst ger oss någon frihet
är det friheten att ge
det som inte är vårt eget

att med bara sinnets jämvikt
och underkända garantier
vara klippan i novembers blåa vågdalar.

VAKEN EFTER EN LÅNG NATT

Jag reser mig upp ur sängen
och ser min kropp ligga kvar.
Naturen har tagit över.

Bakom ögonlocken störtar grönblåa forsar.
Från håret hänger spindlar.
Där orden fanns en doft av groddblad.

Istället för ben två smala ekstammar.
Som huvudskål bara månen.
Från hjärtat flyter lava.

Mina viskningar
sommarslöjor och snö
allt böjer sig
för vinden.

FISKE I OXVIKEN

Min pappa står och kastar
där kanalen är som smalast.

Han fångar med ett skratt
några björklöv
där det skulle simmat fiskar.

I en sliten träningsoverall
i rosa, lila och svart står han
med gummistövlar i den lugna sjön
som till slut ska sluka honom.

Den här väntan på att världen ska nappa,
på att Finska viken ska strömma in
med nya drömmar
bryts av
två flämtande barn
som har tävlat hela grusvägen
för att först kasta sig runt pappas ben.

 

SOM EN ÖDLA

Har jag tappar min svans
och flera extremiteter
när jag flytt det farliga.

Jag har faktiskt bara
andedräkten kvar
en svag morgondimma
skygg inför dagens
självsäkra grönska.

Det har gått så långt
att jag inte gärna talar
och bara i undantagsfall
svarar åskan.

Jag har också slutat skriva dikter
jag tycker inte om
deras fotspår i gräset.

 
DEN STORA BESLUTSFATTAREN TVEKAR

Uppkrupen på ett bord
utanför mitt fönster
sitter världens härskare

en grå katt
med huvudvärk

och spanar på
världens alla händelser
deras trådar av tusen färger

som innan vi vet med säkerhet
antagligen bör lämnas
åt sig själva, åt
naturens enfald
ännu en dag.

 
LIKA FÖR LIKA

I mitt fönster går allt jämna matcher.

För varje nyfödd igelkott
lämnar en flyttfågel.

Min vackra lampa står
gravplats för sommarens nattflyn.

Publiken applåderar
en skatas dödsdans.

På vågorna rullar barnskratt
bredvid hästhuvuden.

Ett ord mot ett annat.

Två goda sidor
men kapitlet saknar slut.

 

I vallmons kronblad
sover tusen krig.

Små fingrar växer
somnar till
vaknar.

Till sist hemma
säger min vän hejdå.

Förälskelsen kommer springande
med ett oväntat brev.

Kärleken ser
en släkting falla.

Tron på de fallna helgonens odödlighet.
Utanför mitt fönster
står de i klungor och ber om
en stunds undantag från sakernas
oförklarliga jämnhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 4 =