Meny Stäng

David Rosén

Illustration: Åsa Palmborg.
Illustration: Åsa Palmborg.

David Rosén föddes 1982 i Flogsta, Uppsala en grå Aprildag. Statsvetare hemma under tallarna, har tidigare skrivit i t.ex. Shamrock Haiku Journal och Modern Haiku, och nu senast diktsamlingen Efterljus. De här sex korta diktena har ett och samma tema, en försiktig undran om vad det betyder att vara naturen, vem gör den oss till och vad gör vi den till?

 
TILL FRIHETENS FÖRSVAR

Om det finns någon frihet

är det friheten
att älska en människa
utan hopp

att kasta sig ut i
stormens varma hjärta
med öppna armar
i full vetskap om tidens flykt
och grymheten i materians
förvandlingar som föder
utan frågor och tar tillbaka utan svar.

Om ödet och vår fattiga
tillkomst ger oss någon frihet
är det friheten att ge
det som inte är vårt eget

att med bara sinnets jämvikt
och underkända garantier
vara klippan i novembers blåa vågdalar.

VAKEN EFTER EN LÅNG NATT

Jag reser mig upp ur sängen
och ser min kropp ligga kvar.
Naturen har tagit över.

Bakom ögonlocken störtar grönblåa forsar.
Från håret hänger spindlar.
Där orden fanns en doft av groddblad.

Istället för ben två smala ekstammar.
Som huvudskål bara månen.
Från hjärtat flyter lava.

Mina viskningar
sommarslöjor och snö
allt böjer sig
för vinden.

FISKE I OXVIKEN

Min pappa står och kastar
där kanalen är som smalast.

Han fångar med ett skratt
några björklöv
där det skulle simmat fiskar.

I en sliten träningsoverall
i rosa, lila och svart står han
med gummistövlar i den lugna sjön
som till slut ska sluka honom.

Den här väntan på att världen ska nappa,
på att Finska viken ska strömma in
med nya drömmar
bryts av
två flämtande barn
som har tävlat hela grusvägen
för att först kasta sig runt pappas ben.

 

SOM EN ÖDLA

Har jag tappar min sva