Meny Stäng

Klara Norling

Illustration: Åsa Palmborg.
Illustration: Åsa Palmborg.

Jag vet inte om jag tycker om att skriva.

Jag tycker inte illa om det. Jag tycker inte om det. Det bara är och har alltid varit. Folk har i samband med det uttalandet ofta frågat om jag tycker att jag är dålig på att skriva och jag säger sanningen: Jag tycker jag är bra på att skriva. Falsk blygsamhet är inte något jag orkar med. Ekvationen går inte ihop, föga förvånande. Jag vet bara inte om jag tycker om att skriva. Jag vet inte om det spelar roll.

Diktjaget är så gott som ständigt frånvarande i det jag skriver, men vad jag verkligen vill är att jaget skall vara du. Jag vill ge dig något, vill säga:

Det handlar om dig och det är för dig jag skriver.

Men det handlar om mig och jag skriver, det är. Liksom att jag överhuvudtaget finns; är. Det är samma sak.

Publikationer och förekomster: En post-pubertal e-bok: Man kan inget veta om sedan. (Pupill förlag). sovstaden.se, eremonaut.se, tidningenkulturen.se, ichiifritzthekiller.wordpress.com etcetera. Sysselsättning: filmskribent på kulturbloggen.com, skriver om film på cinematomeow.wordpress.com också, när det faller mig in.

Lokalisera mig kan man göra i Uppsalatrakten där jag residerar med fästman och två katter.

 

(tre dagar med:)

jag tror inte jag hade följt med dig även om jag velat
jag ljög angående de praktiska orsakerna
du berättade om din vita häst som hette Natasja
hur fin och snäll hon var
men jag kunde inte sluta tänka
på att den ryska landsbygden skrämde mig
åtminstone så som jag föreställde mig den;
grå
med spår av död

din hud gnistrade när solen speglade sig i ån
den dagen du lämnade landet
och du sade åt mig att jag inte fick berätta något för någon

nu bryter jag mitt löfte
men kanske är du ändå redan död

 

 

(lament/hemkomst:)

faller mot marken ned i regnet
här ligger du under jorden, tänker jag
jag frågar mig vart det som aldrig fanns tog vägen
eller kanske; i vilken säng sover du nu, Julian
nej. det är bara hästarna under droppande moln
som, ännu, drömmer om dig, frustande över tysta land
visste du; en gång såg jag norrsken
med frost i ögonfransarna och stelnad väta över munnen
någon sade att i denna del av landet är det ovanligt
jag tänkte att det var vackert,
inget mer
jag tänkte det om dig, att du var vacker,
och inget mer

jag tänkte att, som ett lätt skratt var du,
som en konstant annalkande gårdag
och att i denna del av livet var du ovanlig

 

 

(dikt med samma namn)

kan vi någonsin igen smälta samman
i högljudd melankoli
i utdragna dialoger ur

högspänning                                                        överspänning
i                  mellansömn             i                            mellanrum

i kraftledningsblues bland vettskrämda moln

precis som vi gjorde under trädet
där blixten dödade korna i England
en sommar
hundra stycken kor exakt där

samma plats på vilken även jag-

elen genom kroppen varenda lem ur led
blint ljus spolades ned lodrätt genom
grenverket
rösten bröts av
mitt i ett ord
sedan sot
bara sot
där jag tidigare stod

minns du? du väckte mig dagen innan
på ett sanatorium i South Carolina
befolkat av solkatter med samma färg som ditt hår
ditt ansikte lutat över mig
dina sprickor som taket
och du viskade i mitt öra, och jag svarade
”nej, det är inte mitt blod, det där är inte
mitt blod
inte mitt blod för det har fel
färg”

 

(i en stad i ett land en gång:)

i det andra rummet talades det om själen
att den inte fanns
du kysste mig på pannan
och berättade vad dina tatueringar betydde
jag tyckte mest om dem på knäna;
stjärnorna
som betyder att man inte knäböjer för någon
du hade en så lugn röst
och en underlig ögonfärg
mossgrön med bärnstensfläckar
som en bottenfrusen bäck
det fick mig att vilja titta på dig
i timtal
att lyssna på dig utan att räkna minuter
du hade så många historier på din kropp
här, sade du, fick jag en kniv i mig
du tog min hand och lade den på din mage
med en sådan outsäglig ömhet
ärret var vitt och buktande
och jag var öm
och jag kunde vara tyst bara med dig
precis innan jag somnade
hörde jag dig mumla i min nacke
om folk du hade slagit eller skjutit
men jag kunde inte fokusera på något annat
än din varma andedräkt mot de små mjuka håren

 

(lament/jordmån)

först när allting börjar existera,
om så ännu långt längst bort
skall jag vända håll. skall jag vända håll
för huden, så även min, är utdragen
över ett mycket ensamt land
att vänta på inget är det allra bästa sättet
att längta. om vi älskade en enda gång, dröm. dröm
att vi drog vatten längs vintergatan.
du. är en kalasjnikov av sandsten och kalk. du
är vitt stoft i mina händer. du dansar bland de döda barnen.
de döda barnen sjunger där de springer,
längs krigets temporära vägar.

på den sista dagen
sade jag: Jag lovar dig mitt blod, mitt salt,
mina hästar och min bädd
[ett löfte för ett skavande hjärta, dina förfäder och
kanske dig]
jag sade:
Men först när tystnaden är. långt längst bort. vid månen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 3 =