Meny Stäng

Johan Attfors

Johan Attfors, f. 1991 och bosatt i Flemingsberg. Läser en kandidatexamen i litteraturvetenskap under en paus från läkarprogrammet. Skriver för att han måste, och för att han tror att världen blir lite större när vi fyller den med ord.

Kyrka. Foto: Åsa Nyberg.
Kyrka. Foto: Åsa Nyberg.

karantän

 

 

jag föddes in i en glaslåda

Attfors karantän

 

 

jag följer noga människornas gester

och skulle nog försöka härma efter dem

om bara lådan gav ordentligt rum för mina lemmar

man rör sig omkring mig i en märklig koreografi

vars mening jag länge har försökt tolka

 

 

mina naturbehov är lyckligtvis begränsade

något annat vore ohållbart –

min stillsamma livsstil kräver lite i form av föda

och jag lapar i mig kondensdropparna som bildas

av min andedräkt då yttertemperaturen sjunker

 

 

Attfors karantän 2

 

 

likgiltigheten

 

 

Attfors 1

Attfors 2

Attfors 3

Attfors 4

Attfors 5

 

 

 

lägenheten

 

i en sovstad:

högt över marken:

vila

*

det lyser i en vindskupa på andra sidan gatan

skratt faller ner på trottoaren som vissna löv

när det når ända ner har det sönderdelats

i små partiklar som beslöjar marken, tunt

jag rosslar, harklar mig

hostar upp dammet från gatan

det är vinter

det är natten efter sommarens sista kväll

luften är tung av fukt men inte av löften

inte av Shakespeare

pendeltågen bromsar tyst på spåret

ingen väntar på perrongen, det är mörkt

en man blir hjälpt med sina flyttlådor genom spärrarna

skogssnigeln krymper

fnasig och ensam på trottoaren

kröker sin benlösa kropp till ett s: själv som jag

känselspröten pekar mot himlen

(lyssnar efter liv)

Flemingsbergs centrum reser sig över oss

en neonstad i öknen

jag passerar under klockstapeln på vägen hem

en nordtysk kampanil, för strängare trakter

kanske om jag hostar till när jag är mitt under

skall ekot från min mun avslöja dess dolda klang

nu står den tyst och spejar, ut i mörkret, över mitt huvud

inför fjortonvåningshuset under skymningsblå

underbelysta himlen

min skugga svald av mörkret jag av klocktornet

fjortonvåningshusets violetta plåtmatris

fjorton fönster högt tjugo trettio brett

vissa är tända och andra är släckta och något är förtäckt med plywood

något är förtäckt med plywood

vad kan jag inte se

klocktornet töjer sig över mig

fjorton fönster kan inte förstå

ingen kommer ut

himlen suckar och böjer sin rygg

ur mina trasiga skor väller asfalten fram och fast i marken

himlen rotar innanför luggslitna kläder, jag står bara still

vajar med vinden sval som gungar fasaderna mörkret

i det här huset växer droppstenarna på tvären

man måste huka sig i dörröppningen

långsamt, långsamt sträcker de sig

från ena väggen mot den andra

jag skramlar med nycklarna, öppnar ytterdörren

slussrummet

mänsklig urin, tydligen

på väg att vädras ut, folk kommer och går

samhällets dåliga samvete

i limbo mellan ytterporten

den låsta dörren till hisshallen

sopnedkastets lock står öppet

dunster från källaren (underjorden)

tvättpulver och utspillda solrosfrön

en övergiven soffa

genomkorsar höghusets alla våningar

*

i en sovstad:

högt över marken:

vila

kylskåpets motor slutar snurra

tillfällig inre tystnad

lägenhetens fyra väggar

rummet en nästan perfekt kvadrat

tillfällig inre tystnad

lägenhetens fyra väggar

påklädd på den bäddade sängen

sängen en nästan perfekt viloplats

åkdammsugaren kröker den smala

korridoren omkring sig som en himlakropp

med örat mot diskbänken kan man höra havet

kylskåpet sprider sin inre kyla

påklädd med knäppta händer

den bäddade sängen

brandlarmets envetna stirrande

genom golvet:

ingenting levande lever under golvet

genom taket:

något spolar över huvudkudden

droppar spolar fram till

nästanminnet från djupdrömmen

en hotfullt kroppslig tyngd

bokhyllan övervakar den bäddade sängen

påklädd på den bäddade sängen

väckarklockans stumma rektanglar i mörkret

sprider sin inre kyla

kylskåpets motor börjar snurra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 2 =