Meny Stäng

Namdar Nasser

född 1963 i Iran. Han deserterade från krigsfronten (mot Irak) och kom till Sverige 1985 efter två års vistelse i Turkiet. Han är utbildningskonsult inom grafisk formgivning, förläggare och föreläsare. Namdar Nasser har översatt, medverkat i och skrivit flertalet böcker.


 

1

Värmen var kal
ett tjockt slag
som träffade huvudet uppifrån

Hårtorksvinden slogs aldrig av
och varje kropp
var en sprucken mark
fårad av
salta rännilar av svett

Någon hade tryckt in
den råa solens
trasiga inzoomningsknapp
och skrämt skuggorna
till att bli skygga barn
som inte vek en tum från ens sida

Berg dal ödemark
i sepiatonade vykort
sten sand grus
i ostädade tablåer
ockra kaki grå
och torra buskar
som satte eld på sig själva

Varje gång granaterna ven i luften
visste vi att matbilen var på väg in
snart kunde vi skölja våra ögon
med en tomats osannolika färg
till sånger från fiendens radiokanal

Om nätterna
då hettan tappat sitt sting
kröp skorpionerna fram
och schakalerna jagade ödlor

Om nätterna
blev tystanden hörbar
vi låg med bar överkropp och kängor på
vi viskade om kärlek
och önskade till lysraketer
som var våra fallande stjärnor

Vi var i början av livet
men närmare till döden
och visste att namnbrickan
var en mindre gravsten
vi bar runt halsen

En stilla natt splittrade en 60-milimetrare luften
den blandade svart med rött
och spred lukten av bränt

En ropade efter sin mor
en blev av med armen
och en hamnade på
andra sidan av leendet

 

2

Kakivägen flyr i rasande fart
i dina blå ögon
när dörren skjuts undan bakom mig

Du lutar dig framåt
drar mitt huvud mot dig
och planterar dina läppar i min panna

I övriga världen
är det en alldeles vanlig dag

Lekande lätt
mjukt och bestämt
krystar du sedan ut mig

I dammet som yr
sträcker jag min hand efter dig
springer tjugo år fram i tiden
för att få smaka på dina köttbullar igen

och femton år bakåt i tiden
för att få reda på varför

1 Comment

  1. Eva Ermenz

    En glödhet intensitet präglar berättaren. I den lurande faran mitt i krigets fasor skymtar ändå hoppet. Räddningen, längtan efter det vardagligt normala, skildrad med exakthet. Ropar vi inte alla efter vårt ursprung?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − sjutton =