Meny Stäng

Jesper Svenbro

Jesper Svenbro, f. 1944. Poet, litteraturforskare och ledamot av Svenska Akademien sedan 2006. Aktuell med diktsamlingen Ekeby trafikförening, Bonniers, 2015.


 

Akropolis är mitt Mårbacka

Mitt i natten väcks jag i en orolig dröm
av att jag högt och ljudligt förkunnar:
”Akropolis är mitt Mårbacka!”
Innan min fru kör sitt huvud i kuddarna,
försöker hon lugna mig med sin oöversättliga
favoritreplik: ”Io dormo!”
(Un Americano a Roma, 1954.)
Varefter drömmen fortsätter. Gamla Kungsholm
löper in i Pireus’ hamn.
Böljorna glittrar i månskenet.
Det är strax före jul. Greta Garbo
och Selma Lagerlöf är ombord,
och när de kommit i land stiger de upp i en släde
dragen av hästar som strax förföljs av en rasande vargflock
och galopperar iväg över snöfälten
upp mot Akropolis.
Min doktorand Penelope Skarsouli försäkrar mig
viskande: ”Monsieur,
för gudarna är ingenting omöjligt.”
När vi kommit upp till Propyléerna stiger Garbo
och fröken Lagerlöf
ned från sitt ekipage. Vargflocken
är försvunnen. Selma
har rendez-vous med Gösta Berling,
som här uppe kallas Theseus, nu en uråldrig man:
något så grått, förvridet och väderbitet
hade vi aldrig sett. Theseus
— för det var verkligen han! —
tar emot den svenska författarinnan
som till min häpnad upprepar mina egna ord
fast hon rättar till deras ordning:
”Mårbacka är mitt Akropolis!” Månen
står i denna sekund
absolut blickstilla på sin bana
men låter sitt silver flöda
över det attiska landskapet.

Deadline

När jag i drömmen den 24 april 2014
strax efter fem på morgonen kommer ut från biografen
står där en sydsvensk förläggare på trottoaren
och väntar på mig för att påminna om att deadline
för ett bidrag jag utlovat
redan passerat. Jag ber honom skamset
om några minuters
frist
och går bort till en angränsande gata där jag stannar under ett träd
med ovanlig tjockt
bladverk intill en trädgårdsmur
som jag har för avsikt att använda till pulpet
och ropar tvärs över gatan
där förläggaren blivit kvar att Rilke ju skrev
stående vid sin skrivpulpet.
”Vilket onödigt påpekande!” svarar han avvisande.
Min uppgift är att skriva några rader om poeten James Wright,
som jag inte har läst på åratal,
och jag upptäcker att jag inte kan komma på något vettigt
att ens inleda med. Men så börjar min blyerts röra sig
av sig själv: ”När jag för fyrtiofem år sedan bytte den europeiska kontinenten mot den amerikanska
— på mindre än en sekund har jag på fingrarna räknat decennierna
1969 79 89 99 09 plus fem är lika med 45 —,
var den första diktsamling jag inhandlade
James Wrights The Branch Will Not Break
(med sitt motto från Sapfo en diktsamling för mig,
tillägger jag när jag nu renskriver detta).
Jag vägleddes av några Wright-översättningar
signerade Tranströmer
från vilka jag kom ihåg meningen
När den trinda ekorrn kilar
men framför allt bilden av
ögonblicket som ett berg i tiden.
För detta berg i tiden står vi i tacksamhetsskuld
till James Wright.” När jag kommit så långt,
inser jag att mina rader kan renskrivas.
Det var det här jag ville.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − ett =