Meny Stäng

Julio Llamazares

Vem är Julio Llamazares?

Julio Llamazares är född 1955 i en by i León-provinsen i norra Spanien som försvann efter byggandet av en vattendamm. Kanske är han inte så känd för de svenska läsarna, men tre av hans böcker har blivit översatta till svenska och de är alla romaner (Vargmåne, Minnets film, och Det gula regnet). Ingen av hans diktsamlingar har publicerats i Sverige och såvitt vi vet har han aldrig tidigare fått någon av sina dikter översatta till svenska.

I Spanien är han mer känd för sina reseskildringar och romaner än för sin poesi, men trots detta räknar Llamazares sig själv som poet. Hans litterära karriär började inom poesin: La lentitud de los bueyes (Oxarnas långsamhet, 1979) och Memoria de la nieve (Minnet om snön, 1982). Det är en genre som han lämnade när han började fokusera på att skriva prosa. Hans poesiproduktion är samlad i boken Versos y ortigas (Dikter och nässlor, 2008) som består av de två ovan nämnda diktsamlingarna plus några andra dikter.

Llamazares dikter och romaner skiljer sig inte särskilt mycket åt, de har båda en gemensam poetisk stil.  Som han berättar själv i förordet av Versos y ortigas var han stämplad som en berättande poet, medan hans romaner beskrevs som poetiska romaner. Han har faktiskt en mycket lyrisk och intim stil i alla genrer.

Llamazares är en naturnära författare som oftast skriver om naturen och landsbygden. Tidens gång, minnet och förbindelser mellan människan och jorden är förekommande motiv i hans författarskap. Alla titlar i hans diktsamlingar har någonting att göra med naturen: vinter, oxar, nässlor. Poeten beskådar naturen, ser i den som i en spegel av hans själ och skapar en poetisk atmosfär fylld av melankoli och vemod. Två av de utvalda dikterna tillhör La memoria de la nieve och en tillhör La lentitud de los bueyes (”Jag ser bakåt…”).

Översättningar gjorda av Rubén López Ortega i samarbete med Lars Iselid.

Rubén López Ortega, f. 1972, uppvuxen i Madrid. Bibliotekarie vid Umeå universitetsbibliotek. Son till den spanske poeten Ángel López Martínez.


 

Allt som jag kan lärde jag mig från den som aldrig blev

älskad: snön och tystnaden och skogarnas skrik när

sommaren dör.

Eller den där keltiska visan som Kerstin sjöng till mig:

 

Vem kan navigera utan segel? Vem kan ro utan åror?

Vem kan ta farväl av sin älskade utan att gråta?

 

Men nu har snön redan bevarat mitt minne. Och

tystnaden tätnar bakom de sårade och djupa

vinterskogarna.

Därför kan jag navigera utan segel. Därför kan jag ro

utan åror.

 

Därför kan jag ta farväl av min älskade utan att gråta.


Läs ytterligare två dikter av Julio Llamazares i det tryckta decembernumret av Populär Poesi. Bli medlem här!