Meny Stäng

Miranda Lindström

Miranda Lindström Kruse, f. 1989 och bosatt i Göteborg och Malmö. Fil. kand. i etnologi och studerar just nu första terminen på Författarskolan vid Lunds Universitet.


 

Plasthandskar

 

1.

Först finns minnet av somrarna som vårdbiträde. Det är huvudsakligen lukterna som kommer mot mig. På led med gränserna något överlappande uppenbarar de sig i följande ordning:

Kisset från någon med urinvägsinfektion

Kaffe som kallnat och sedan återupphettas

Varmt vatten blandat med oparfymerad tvål

Handsprit

Salvor i kollaboration med andra material, exempelvis hud, tublock och linoleumgolv.

Avföring

Plasthandskar

 

När allt kommer omkring är det inte så det var. Egentligen ägde lukterna ingen linjäritet. De hade inga kanter som kunde överlappa, nej, de intog platsen som ett myller.

 

Vi måste bestämma oss för hur det var. Till exempel förhållandet mellan lukterna och tingen.

Befann sig tingen i ordning, hade lukterna fallit utanför, stod jag på ett säkert avstånd från detta, var jag en ohjälplig del av kanterna, myllret och leden? Frågorna saknar relevans om vi inte redan har bestämt oss.

 

Ett annat alternativ är att överhuvudtaget inte ta omvägen via lukterna. Man kan istället säga

såhär: jag jobbade på ett äldreboende. Vi väckte de gamla i gryningen fast de ville ligga kvar i

sina sängar. Vi ledde dem till matsalen där frukosten fanns. Sedan riktade de sig återigen mot

sängarna. Där låg de och förberedde sina protester inför nästa uppdragning. Inte ens när de dog fick de ligga kvar.

 

Nästa gång någon frågar finns svaret redan där. Jag behöver inte ens sluta ögonlocken en kort

sekund för att samla mig. Det är substansen av ändlösa reningsritualer och det icke-kapablas

aktiva positionering.

 

2.

Ditt hår är svart men jag vet inte hur du greppar mig. Arbetsuppgifterna äger rum på din kropp. Den är inspunnen i hjärtat av de för tjänsten nödvändiga pappersdokument som skickas hem till mig via post. Vissa ska signeras, andra bara läsas. Sedan åter omslutas av medföljande kuvert. Portot är redan betalt.

 

En hand griper tag i min axel då du försöker återfå balansen när jag assisterar dig vid påklädning. Det är en tillit som kraschar in i utbytbara objekt. Själv är jag tillfällig och rank. De osäkra anställningarna gör plasthandsken till situationens enda oersättliga agent. När du faller kommer de att fånga dig. Mina händer vanställas inuti ett genomskinligt membran.

 

DET HÄR ÄR MIN HAND

DET HÄR ÄR EN PLASTHANDSKE

DET HÄR ÄR EN RITNING ÖVER DIN LÄGENHET

TYSTNADSPLIKTEN HINDRAR MIG FRÅN ATT SÄGA ATT DET HÄR ÄR DU

DET HÄR ÄR MITT PROFESSIONELLA LEENDE

DET HÄR ÄR ETT SKÄMT SOM MUNTRAR UPP DIG

 

Jag kommer att röra vid dig. Jag kommer att röra vid ditt knä, din fot, den mjuka huden mellan håren i din armhåla, ditt kön

Jag kommer att gnugga bort knölen av snor som dröjt sig kvar vid din näsborre, i det för separationen kritiska läge där det som förvisas tillfälligt står utan identitet. Jag kommer att avlägsna detta något som om det inte alls bekom mig.

 

Och ändå är det något som inte gills. Handen etablerar sig som en utbuktning i plasten,

mittpunkten för vår interaktion. Det är en välsignelse. En tråkig förutsättning. Helt ärligt vet vi inte vad det är. Det är prasslet innanför en dörr som inte borde höras.

 

Jag skriver mitt namn över våra kroppar, två vita punkter i en befattningsbeskrivning.

Jag skriver för att sluta tänka

Hur känns det att vidröras av en plasthandske?

 

Som när jag var nio och min syster övertalade mig att slå in våra föräldrars säng i cellofan. Jag blev sedan tillsagd att på ett så vidrigt sätt som möjligt äta en förpackning med yoghurt. Hon filmade medan jag krälade omkring på sängen, yoghurt som utsmetad fradga i hela ansiktet. Den kletiga texturen gjorde underlaget halt och mina händer och knän våta. Uppmuntrad av hennes fniss började jag slicka rent cellofanen samtidigt som jag utstötte ett grymtande läte. Det var ett obscent ögonblick och en vacker eftermiddag.

 

Förhållandet matas av sakerna som omgärdar oss. Det krävdes tid för att stävja dem. I början var interaktionen också tafatt, kropparna alltid felplacerade och i ständig kollision med varandra. Sedan började vi långsamt nå koordinering. Först kom den synkroniserade menstruationscykeln och sedan något annat. Detta andra for mellan och under oss, ett förhöjt lugn som tyngdkänslan i vatten: det som intar paniken, gör den svår att hålla kvar.

 

NIO ASPEKTER ATT TA I BEAKTNING VID BESLUT OM BEGANGNANDET AV

PLASTHANDSKE:

  1. Hur främmande du känns för mig.
  2. Beröringens intensitet. Rör det sig om en lätt smekning eller ett ambitiöst knådande?
  3. Avståndet mellan punkten för beröring och närmaste kroppsöppning.
  4. Avståndet mellan oss och förpackningen med plasthandskar.
  5. Hur ren jag föreställer mig dig vara i det specifika ögonblicket.
  6. Hur oren jag föreställer mig själv vara.
  7. Huruvida någon annan finns i närheten och om denne förefaller betrakta händelsen.
  8. Hur jag tror att du kommer att reagera.
  9. Hur stor möjligheten är att använda handskar utan att du lägger märke till det.

 

Plasthandsken är en rörelse som förintar sig själv. Den drar oss nära och bort ifrån varandra. Vi måste godta denna rörelses förvirring för annars finns där bara äckel.

Du frågar: vad skriver du? Jag svarar: en annan plasthandske.

 

Precis som morgnarna då jag vaknade upp bredvid mamma. Allt befann sig i ett vågrätt läge, till och med ljuset. Svettens omvandling till klibb hade en stabiliserande inverkan på föremålen. Kanske släppte jag igenom en pust som landade i mammas nacke. Sedan inträffade en fördröjning av rörelse eftersom klibbet fortfarande fanns. Det limmade fast mig mot hennes rygg och det krävdes en kraftansträngning för att separera oss från varandra. Jag begrep det inte då, att svett är en metod för vattnet. Dess sätt att skriva parentes.

 

Du säger att mina händer är kalla. Eller kanske torra. De är knotiga. De inträffar för plötsligt. De känns precis som plasthandskar. Jag vet inte längre vilka mina chefer är. De svarar inte när jag ringer och till slut finns inget kvar att fråga.

 

Ibland måste jag påminnas om genomträngligheten. Ibland behöver jag trycka fingret så hårt mot handskens yta att anspänningen ger vika och jag återigen befinner mig utanför den. Ibland hjälper inte det. Ibland måste jag upprepa samma procedur ett par tre gånger. Vem betalar för de trasiga plasthandskarna?