Meny Stäng

Ica Fischerström

Ica Fischerström, f. 1989, skribent och språkvetare. Studerar för närvarande sista terminen vid Lunds Universitets författarskola.


 

Kolonisering

När himmelen av ljussken sätts i brand,

den himmel därur mörkret nyss har flytt,

slår sjökapten upp dörren till sin hytt

och låter båten glida in mot land.

 

Han kastar ankar, sätter fot mot sand

som formas, som markerar något nytt.

Strax därpå, hans besättning: först en skytt

som darrar skrämt, geväret i sin hand.

 

Men inga lejon möter dem i hast

och snart går männen stolt och säkert fram

i djungelns land, där stam står invid stam.

 

På båten sitter spejaren i mast.

I handen har han rommen i ett krus.

Han spanar efter hot bland skogens sus.

 

*

 

Han spanar efter hot bland skogens sus;

i högsta trädets krona står han vakt.

Så ser han vita män som går i takt;

han tar sig ner, går hemåt i ett rus.

 

Igenom skogen, stilla som en mus

så skenar han; är vännerna på jakt

och tänker på vad hövdingen har sagt:

”Den fiende som dödar, han är ljus.”

 

Han närmar sig bebyggelse, slår larm:

”Den vita mannen kommer, vapenprydd,

vi måste slipa svärden, söka skydd!”

 

Med ens står alla redo – mod i barm –

med pilar, svärd och spjut, som brukligt är.

Blott spanarpojken inga vapen bär.

 

*

 

Blott spanarpojken inga vapen bär:

En skeppargosse, knappt ens femton år

blev skickad fram att leta efter spår

av frukt och vildsvin, ja, vadhelst som när.

 

Han tittar efter mat i djungelsfär

när plötsligt något rör sig i ett snår.

En pojke tittar fram, med krulligt hår

och mörkbrun hy, och hjortskinn honom klär.

 

De ser varann, två barn av samma kött.

Den blonde ropar högt, förvånat, glatt:

”Besättning, kom och titta på min skatt!

 

”En människa så mörk jag aldrig mött!

Ja, ta min hand, tillsammans låt oss gå-”

Det språket kunde öbon ej förstå.

 

*

 

Det språket kunde öbor ej förstå:

I språng de sprang i räddande aktion,

men när de väl hann fatt i sin spion

låg mellan dem och vita, pojkar två.

 

Två pojkar; deras kroppar kalla, grå.

Med skakig, pinad röst tog hövding ton:

”Attack, gå på, och döda var person!”

Gevär mot pilar, blod mot blad och strå.

 

Så småningom dör ljuden långsamt ut.

Två vita kvar, tre svarta, inga fler.

De samlar kvistar, stickor, blad med mer,

 

och över liken strör de blad och krut.

Tillsammans går de fem mot skepp och strand

när himmelen av ljussken sätts i brand.