Meny Stäng

Nyquist, Andreas

Andreas Nyquist
Andreas Nyquist

Jag är 34 år gammal och jobbar på ett skolbibliotek utanför Vetlanda. Att vara omgiven av barn är en stor källa till inspiration. Det är glädjande att någon gång kunna ge dem en läsupplevelse för livet.

Uppväxt i Värmland men den stora kärleken drog mig till Småland. Längtar ständigt ut i skogen och stillheten där. Skulle vilja kunna beskriva en fågels sätt att obehindrat lyfta och flyga.

 

VÄGER TUNGT FÖR DIG

 

Den Sällsynta Lyckan

låg en morgon inslagen i ett rött paket under sängen.

 

Jag bar det mellan fingertopparna

till förortens lekplats och gav det

till ett gråtande barn

som hade fastnat mellan lek och allvar

i klätterställningen.

 

Kamraterna sa att han lagt sig över träribborna

Berättat Hemligheten

och bara glidit undan.

 

 

EN STULEN ZORN       akvarell, Dalarö

 

sommaren målade sig själv

september kom festklädd

bjöd upp till dans på bryggan

 

nu är klipporna öde

havet inte så blått

bara några droppar färg

i ett stort glas vatten

 

hon går fram till vattenlinjen

spetsar foten likt en balettdansös

 

tårna snuddar havsduken

din pensel sjunker ner i det våta

 

 

 SAGT I FÖRTROENDE

 

Likt kaveldun inneslöt vår hemlighet

små frön av rykten som sakta växte.

 

Du planerade för strid i all stillhet,

slöt en pakt med soldaterna som satt och rökte i gräset

och höjde sina allt blankare gevär mot solen.

 

Trupperna höll du kvar några dagar

i väntan på mitt felsteg.

 

Jag sprang mot vattnet när skotten föll

och allt spreds för vinden, sökte fäste.

 

  

LÅT MIG VARA INNAN LJUSET KOMMER

 

Låt mig vara en stund

innan dagsljuset envisas med att visa upp allt så tydligt.

Innan dörrarna slås upp och rullbanden gnisslar under tyngden

av allt onödigt

och människorna har börjat riva i tystnaden,

kasta skräp omkring sig.

 

Även du låg kvar i mörkret, du sa att

livet pendlar fram och tillbaka

men de ljusa dagarna för andra är en handväska för dig

då något viktigt faller ur

visas upp för alla

högt ovanför armarna

 

 

klockan visar fem i tolv

lyssnar efter minsta ljud

staden tycks sova nu

stannar och lyssnar igen

 

jag är inte rädd längre

inte för otursdagarna eller för spriten bakom ratten

inte för skuggorna kastade på husväggen utan orsak

jag är inte