Meny Stäng

Nyquist, Andreas

Andreas Nyquist
Andreas Nyquist

Jag är 34 år gammal och jobbar på ett skolbibliotek utanför Vetlanda. Att vara omgiven av barn är en stor källa till inspiration. Det är glädjande att någon gång kunna ge dem en läsupplevelse för livet.

Uppväxt i Värmland men den stora kärleken drog mig till Småland. Längtar ständigt ut i skogen och stillheten där. Skulle vilja kunna beskriva en fågels sätt att obehindrat lyfta och flyga.

 

VÄGER TUNGT FÖR DIG

 

Den Sällsynta Lyckan

låg en morgon inslagen i ett rött paket under sängen.

 

Jag bar det mellan fingertopparna

till förortens lekplats och gav det

till ett gråtande barn

som hade fastnat mellan lek och allvar

i klätterställningen.

 

Kamraterna sa att han lagt sig över träribborna

Berättat Hemligheten

och bara glidit undan.

 

 

EN STULEN ZORN       akvarell, Dalarö

 

sommaren målade sig själv

september kom festklädd

bjöd upp till dans på bryggan

 

nu är klipporna öde

havet inte så blått

bara några droppar färg

i ett stort glas vatten

 

hon går fram till vattenlinjen

spetsar foten likt en balettdansös

 

tårna snuddar havsduken

din pensel sjunker ner i det våta

 

 

 SAGT I FÖRTROENDE

 

Likt kaveldun inneslöt vår hemlighet

små frön av rykten som sakta växte.

 

Du planerade för strid i all stillhet,

slöt en pakt med soldaterna som satt och rökte i gräset

och höjde sina allt blankare gevär mot solen.

 

Trupperna höll du kvar några dagar

i väntan på mitt felsteg.

 

Jag sprang mot vattnet när skotten föll

och allt spreds för vinden, sökte fäste.

 

  

LÅT MIG VARA INNAN LJUSET KOMMER

 

Låt mig vara en stund

innan dagsljuset envisas med att visa upp allt så tydligt.

Innan dörrarna slås upp och rullbanden gnisslar under tyngden

av allt onödigt

och människorna har börjat riva i tystnaden,

kasta skräp omkring sig.

 

Även du låg kvar i mörkret, du sa att

livet pendlar fram och tillbaka

men de ljusa dagarna för andra är en handväska för dig

då något viktigt faller ur

visas upp för alla

högt ovanför armarna

 

 

klockan visar fem i tolv

lyssnar efter minsta ljud

staden tycks sova nu

stannar och lyssnar igen

 

jag är inte rädd längre

inte för otursdagarna eller för spriten bakom ratten

inte för skuggorna kastade på husväggen utan orsak

jag är inte rädd längre

inte för tjuvarna av tystnad eller kniven mot strupen

inte för mardrömmen om en utdragen tortyr

 

jag går ner på knä för samtiden

kysser era dåliga vanor på handen

nu hör jag däckskrik i natten

rasslande kedjor från kyrktornen

 

(barndom)

Det låga marsljuset och sedan
 en kamerablixt på näthinnan.
 Snögrottan sjönk ihop med en tung suck.
Reflexen –Armarna framför ansiktet.
 Lura döden med en luftficka.

 

 

(tjuvfiske)


Dallrande horisont, undergångsröd,
lockar till att stirra

Skeddraget blänker
 som en tänkt fisk i vattnet
 Försöker se mig levande
 in i framtiden

 

 

FÖRORTENS SPRUCKNA LÄPPAR

 

Du borrade dig ner i barndomens asfalt,

till de djupare skikten som lyser mörkare med åren.

 

Du blev ett offer för bråk igen

med en önskan att falla något mjukare nästa gång.

Du tog emot stryk, gav aldrig igen

men kom in till mig en dag med stoltheten i behåll.

 

Jag kan se dig stå där bakom skolans bollplank,

stirra på dem genom springorna och gråten.

Du öppnar marken och de faller ner i ditt hål

en efter en.

Som tennsoldaterna du visade upp, ställde på rad,

drog ned med fingret över bordskanten.

 

 

 NÄR HON TRODDE ATT ALLT VAR I HAMN

 

en blankett svävade fram från byrålådan

hon bad mig skriva under sin kärleksförklaring

men innan jag hann läsa igenom

blåste det upp en orolig vind mellan raderna

orden grep tag

förtöjningarna brast

 

när ska vi börja leva på riktigt

efter alla år av byråkrati

där friheten alltid sjönk till botten

för att seglen var av papper

och pennan var en mast

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × fem =