Meny Stäng

Per Olvmyr

f. 1981, är bosatt i Malmö och arbetar som lärare.

 

APLYSIA

I

albatrossen kan hålla sig flygande i över sex dygn utan att sätta ned fötterna i marken. jag vet inte hur det är eller vad Charles Baudelaire skulle säga om saken. själv har jag tittat på tv-shop i betydligt längre sträck än så. vilket borde göra människan till en uthålligare varelse än alla andra.

II

när det regnar tänker jag på den mänskliga hjärnans ursprung. hur våra hjärnor härstammar från samma molekyler som ett släkte av havssnäckor. alla deras blöta idéer. direkt från det förflutna. och att vi har kapacitet till över 100 miljoner nervceller i hjärnan. ja, det är som att det sitter tusentals små snäckor i ett rådslag där uppe och styr oss fortfarande. kanske är det en del i förklaringen till var all den plötsliga längtan efter att sjunka ned på en havsbotten kommer från.

III

näsblod är inget farligt. under riktigt, riktigt olyckliga omständigheter kan det förstås leda direkt till döden. det inte är något att oroa sig över. astrofysiker har precis räknat ut att vår galax väger 1,37 septiljoner kilo. vilket råkar vara 700 miljarder gånger solens massa. vi befinner oss mitt i allt detta.

IV

tänk om rymden istället för vad det nu är den består av utgjordes av hysteriskt långa salmiak-snören vackert ihoptvinnade med varandra i intrikata mönster som ingen människa någonsin kan förstå. är det ens moraliskt rätt att tänka den tanken? frågade du samvetsgrant. det är väl inte jag rätt man att bedöma, sa jag, och gömde mig under sängen igen. i väntan på nästa älskvärda sammanbrott, ett nytt stjärnfall eller bara på att få se en punschpralin störta fram genom solsystemet.

V

i flyganropet kom ett nytt meddelande till alla passagerare: ett av flygplanets motorer har absolut inte fastnat i en gigantisk svävande kassler, som vi sa tidigare, och vi störtar av den anledningen inte ned i ett gap på en hungrig kaskelotval. äntligen kunde jag slappna av.

VI

stjärnan kryper fram till mitt sovrumsfönster som en ananas. det är något fint med den tanken. nästan lika fint som det där höstregnet som luktade grillad kyckling.

VII

vad vi vet cirkulerar ett fragment ur Sjostakovitjs opus 86 fortfarande runt i rymden, nynnat av Jurij Gagarin. och det minsta man kunde begära vore väl att någon reste tillbaka ut dit, och spelade klart det där stycket.