Meny Stäng

Ferhat Mahir Çakaloz

– Översättning från Coracle Europe International Literary Residency

 

Översättning av Freke Räihä

Mahir är psykolog, sociolog och doktorand i filosofi samtidigt som han undervisar i interkulturell kommunikation till bland andra icke-statliga ideella organisationer. Han spelar också både ney och go.

Ferhat Mahir Çakaloz. Foto: Åsa Nyberg

Det kommer inte att. Naturligtvis inte. Det kommer inte. Om du väntar, kommer det inte. Du, måste gå dit.
Du måste gå mot det – var det än är.
I vetskap om att när du når fram, kommer det inte vara där.
I vetskap om att när du når fram, kommer det vara någon annanstans – för dig, igen, ”där”

(någonstans).

Vetande allt detta, måste du gå, dit, där det är nu. Väntande
hjälper inte. Det kommer inte om du väntar. Du måste gå. Du måste,
gå, ett steg i taget.
Du skulle, slugt, vilja vandra, inte dit där det är, utan dit där det kommer att vara

(alltså, där du föreställer dig att det skulle vara).

Men du kan inte.
För det, är det som visar vägen.
Du kan inte ta en genväg och lägga dig i bakhåll, eller genskjuta det.
Det ger ledljuset du behöver. Du måste följa det. När du
kommer dit, kommer det att vara på sin nya plats, igen, framför dig. Om du följer det,
är ni i precession, alltid.
Följ efter det!
Ni kommer att vara i precession tillsammans varje dag. Du där, det där. Du på väg, det framför dig. Under tiden du vandrar mot det, kan du kanske föreställa dig att det ”kommer mot” dig –

– men inte att det kommer eller når fram.

Fortsätt vandra tänkande ”det borde komma närmare mig också, väl”
Om du går mot det, var annars skulle det ta vägen annat än mot dig?

*

Är jag mänsklig frågade jag, du är ”turkisk” sa de
Och mänsklig? Är jag inte en människa frågade jag, du är ”en man” sa de
Kunde jag vara en människa, du är ”ett lamm” sa de
Jag trodde att om jag var en människa, du är ”halv”, du kommer att hitta en hälft till sa de
Jag började leta efter mänsklighet, ”hitta ett jobb” sa de först
Jag log, jag gjorde motstånd, blev människa – kan vi säga
Antingen ”det är synd”, eller ”du är en unik snöflinga” sa de

Är jag kurd frågade jag, ”du är inte människa” sa de
Vilket språk kommer jag att tala frågade jag, ”håll du käften på dig” sa de
”Mitt modersmål” mumlade jag, ”åt helvete med din mamma” sa de
Var kan jag leva frågade jag. De mördade.

*

Till och med fiskmåsarna
vankar av och an
fängslade i himlen.

*

Att upprätthålla en fred, var att göra av ett liv. Jag minns
trädens ögon på mig
fåglarnas öron
i murens tungors hand
När jag vidrörde deras ansikten med samma försiktighet som en blind klättrande ned för en stege
förstod jag. Att upprätthålla en fred innan natten, var att leva en dag

ute på det öppna havet en dag
när fiskmåsarna voltade slumrade jag i deras reden
Det var såningsdag
En tyst sol i mina handflator, jag var i ängelns trädgård
utan att tänka på om en livstid är tillräcklig för en kärlek
jag hade plockat sånger från ditt hår

Vad skulle saknas ur himlen om jag stal ett moln
eller om jag ger upp min frihet och börjar dyrka hjältar istället
Vem skulle bli arg på mig förutom jag om jag kastade sten på tåg
och vem vet, kanske jag
…………………………inte var jag förrän jag förlorade min oskuldsfullhet

Jag anförtrodde kärleken jag älskar mest åt en resenär
utan rädsla över att den skulle bli stulen lämnade jag min första kärlek åt trottoarerna
Dimman vällde in sedan snöade det i Istanbul
Ner i stora stora mäns små skor
………………………..lade jag blommor även om jag visste att de skulle krossas Jag drack
vatten med den outtröttliga glöd hos de som lever på land Även om jag
inte kunde förlåta mig själv
Jag frågade, men kunde inte avgöra
vem jag var, hur kunde jag bli lugn, och helt galen samtidigt
En skorpion med bruten gadd
En flyktig ballong som inte vänder om
och en kvinna, hennes hat, som tycks gömma sig i hennes lustfyllda skrik