Meny Stäng

Carl Magnus Juliusson

Det Swänska Innebördskriget

Öfver slaget vid Stångebro

Kom närmare ett slag
så ska jag berätta
en hystorja om två kungar
i ett slavlångt land
som båda kämpade om dess tro(n).
Cuius regio, eius religio.
Den ene inte mycket bättre
än den andre.
Augustana!

I den besta av världar
hade de kanske kunnat samsas.
Men ack-o-vea rike.
De ville hel tänkelt
för katolika saker för
landetz framtid
– om ingen protesterar
mot den bäskrivningen.

Den ene hette Caerolus nonus,
den andre Seageese-
mundo.
Ja, släckt var de förståss –
även om det aldrig har hindrat nån
från att begå en massa dumheter
förut.
Quak.
Korvlyckan är uppen och bar
hela natten idag!
Äh!
Dom Alkaldiska-
Schmalkaldiska artiklarna hit,
dom Alkaldiska-
Schmalkaldiska artiklarna dit.

Men när reformernas vindar blåser
och världen lider
av växtvärk
är det ibland svårt att veta
om man ska kämpa emot,
med högafflar och yxor
i högsta hugg,
eller bara
gå och köpa sig ett par nya byxor.
Idemtitetskris.
Det betyder inte ett dugg.
Apostat, apostat!

Det blir
da guerre utopi:
upp-och-ner &
spegelvänd.
Inte en lampa tänd.

Och huvudena rullar
längs kuller-
stenarna.

Saken är den
att det är lättare
att som exsul angripa en stat,
än som konsul
sätta den i gungning.
Och när nån väl satt sin kurs
är den svårare
att leda om
än den mexikanska gylfen.
Kasta hit en livboy!
Soteria!

Men den som samtidigt
icke bevarar
den oförändrad och oförfalskad,
går med säkerhet
evigt förlorad.

Och det blir
da guerre utopi:
upp-och-ner &
spegelvänd.
Inte en lampa tänd.

Och Fabiusfasoner leder
ingenstans;
de krattar manegen.

Men för såna somos
är brått
det enda setet att bli nåt.
För såna somos
är (S)A(M)O
dött:
ett i-blandsproblem.