Meny Stäng

Ensam kommande – fritt efter mina elevers blickar

Av Daniel Blixt 

De landsförvisade har skurit sig upp över öronen.
De landsförvisade får inte ha en själ bortom myndigheternas förnuft.
Haven är blinda, de vet inte vart de bär.
Kroppar som saknar begränsning.
Bortspolade uppväxter.
Andhämtningens tysta musik.
Föräldramöten utan föräldrar.

Klassrummet är ett skyddsrum och vi säger åt de bannlysta att
lägga undan mobiltelefonen ta fram pennan vara tysta
skärpa sig innan det är för sent.
Utanför fönstret i det oupptäckta landet
bor ovissheten och tandvärken.
Locka med en öppen famn, locka med ett väsen du vill vara.
Se träden fingra på rymden, känn solen fingra på din icke flyende gestalt.
En minut, ett minne. Törsten är outhärdlig.
Hur mycket du än bönar
kan du inte skriva ner dina syner, du kan bara leva dig igenom
din innersta oro
över om ditt uppehållstillstånd i detta liv accepteras
av mamma och pappa.

Jag drömde att kartan i skolkorridoren,
att jag klev in i den igen och andades samma andetag som
gränsen om morgonen.
Nattens djur har gått barfota över min familj. Gode gud.
Mobiltelefonens signal är ett smycke från helvetet.
Tro på din nästa, ropade en profet. Tro på dig själv, ropade mamma
med en röst som ingen kände igen.
Förfäder ska vaka över din vandrings lott
med sina vita ögon.
Men trots förmaningar, du sprang utan mål. Du sprang och livet smalnade
till en vass springa att pressa sin livbåt genom.
Hopp är en skugga
med blänkande spegelbilder av hunger.
Om jag inte somnar, slipper jag drömma.

Himlens tunga mage
reflekterade lastbilsfärden till ett nytt hem.
Av trehundra dagar minns jag bara dig.
Förbi, adjö, du ängslan.
”Om gud vill”, är en blomma som växer bara i år.
Farväl oro.

De gamla skulpturernas nedslagna blickar på torget,
en och en vandrar längtan,
två och två vandrar mardrömmarna,
hand i hand vandrar du och vägs ände
mot biblioteket och en dator att skriva ett brev till världen på.
Jag ger en plågad själ en läsuppgift med tillhörande frågor,
jag har skurit ut en bit ur morgondagen och format en siluett
som ser ut som pappa.

Resan bär inåt längs ärrbildningarnas och gränslöshetens stigar.
(jag sökte inte gränslösheten, rättar den förvisade)
Dina föräldrars vakna nätter hörs ända hit.
Har du tagit din ångest under armen
och lett den ut ur din själ, som Abraham ledde Ismael?
Alla resor bär inåt. De kräver det.

Vi måste låsa fönstren på skolan, ta bort handtagen, spärra av, förbjuda
så att de inte hoppar ut, tar sitt liv med sig i fallet från och till
vår historiska verklighet.


Läs också Daniel Blixt krönika om sitt skrivande: Att släppa taget om skrivprocessen