Felix Grönberg

Tuna

Pipans slag mot skoklacken ekar över ladugårdsplanen, och hösten spelar med.
Solen, som nu allt senare korsar gryningens grind, dirigerar trädens instrument.

Grusvägen är en nedsjunken dal i ett annars intakt lövverk, vävt i himmelens vävstolar.
I orkestern varar ett ögonblick för alltid.

Med solens första strålar färdas vi fram,
där varje gård ligger som en stilla ö
i oceanen av morgondagg och tyst musik.

 

1930

Jag skulle plocka blommor och binda dig en krans,
men hjärtat mitt var fruset och inga blommor fanns.

 

Hos farmor

”Tyst och stilla som på kort.”
Hos farmor var det tvärtom de sista åren.
Utanför fönstret jagade årstiderna varandra, men i övrigt stod tiden stilla.
”Tyst och stilla som hos farmor”
tänker jag om kort.

Livet har snabba och ivriga fötter som de på ett barn. De båda har sprungit här, och på lätta steg öppnat dörrarna och gått ut.

Farfar skrev alltid dagbok. Åren avslutades med några rader om hur tacksam han var för farmor. Varje dag blev en sida, och varje år en bok.
Ett liv blev en bokhylla i ett hus som ska lämnas i en stad som ska glömmas.