Kajsa Reicke

Sin egen

Allt hörde hon
in
genom huden
orden
hon förstod
men hemligheten
inte

De slogs om henne
vems var hon ?
Sin
egen.
Hårda händer kring armarna
som mjuknade
av rädsla

Hon var då
inget barn längre

 

 

Blek var hon
ful
som jag minns
som ett barn kan vara.
Ögonen stickiga
mörka.
Någon frågade
om hon kunde se
med de där
ögonen.

Länge efter det
visste hon inte
om hon var blind

 

 

Och min pappa är en fågel
för så har jag bestämt
som ett skydd mot alla frågor
sa jag tidigt
att det var så
det var.

Inne i mitt hjärta
ligger den
fågelvingen,
liten, tunn och svart.
Den som hamrat i mitt bröst
i en märklig rytm
och en säregen tonart.

Både fara och beskydd.

 

 

Hennes skratt i mina ådror
och vreden
den svarta, bullrande
och rädslan för upplösningen
Att inte…
Balanserandet emellan
det som är
och det som inte sägs vara
Ur henne störtade jag
med en kraft som var övermäktig
oss båda
och för alltid knöt oss
samman
i den ockrafärgade sanden
där vi blir till
igen