Två spanska ökendikter

I tolkning av Robin Valtiala

Orsaken till att jag vill placera de här två spanska diktarna bredvid varandra är inte att de båda mördades under inledningsskedet av det spanska inbördeskriget på 1930-talet, av falangistsidan. Jag presenterar dem tillsammans för att de har skrivit var sin dikt om öknen där de gör den magisk. Andalusiern Federico García Lorca (1898–1936) är en berömd författare även på svenska, och har utkommit i många tolkningar. Så gott som okänd utanför Spanien, och mer och mer nuförtiden också i Spanien, är däremot Domingo López Torres (1910–1937). Han föddes i Santa Cruz på Teneriffa, och räknas till gruppen kanariska surrealister som grundade den radikala tidskriften Gaceta de Arte och som deltog i den stora internationella utställning som ordnades på ön år 1935 under ledning av André Breton. López Torres var emellertid ingen ortodox surrealist, något den här dikten genom sina finurliga men ganska vardagliga bilder visar.

 

Och sedan
av Federico García Lorca

Labyrinterna
som tiden bygger upp
eroderar bort.

(Sedan blir bara
öknen kvar.)

Hjärtat
som är källan till allt begär
eroderar bort.

(Sedan blir bara
öknen kvar.)

Illusionen om gryningen
och kyssarna
eroderar bort.

Sedan blir bara öknen kvar.
En öken
som går i vågor.

 

ur Poema del cante jondo (1931)

 

Ett landskap med kameler

av Domingo López Torres

Förbi, inte förbi, långsamt.

Ihålig lavasand
som knastrar, och filar på drömmarna:
”här kommer mynten av urgammalt guld
seglande längs med marken”.

Klockorna, utan eko.

Brist på sol för så mycket öde
land.
Och på himmel.

Kamelernas ögon som söker
sig skugga på insidan.

 

ur Diario de un sol de verano (1929, publicerad 1987)