Meny Stäng

Nyquist, Andreas

Andreas Nyquist
Andreas Nyquist

Jag är en värmlänning i småland. Något missnöjd med vår samtid, men trots allt hoppfull. Försöker skriva mig tillbaka till en lugn och stilla plats. Ett berg, en utsikt, ett vatten. Jag släpper orden rakt ner. Orden studsar, ett efter ett, längs bergväggen. Lägger sig tillrätta. För den förbipasserande att fritt tolka.

 

RYSK DOCKA

 

I

 

Du bar barnet långt inne i kroppen,
genom ett mörker som inte vek undan.

 

Påmindes om knuffarna
ute på skolgården.

 

Formade barnet i ett enda stycke
så det inte alls gick att krossa.

 

 

II

 

Ett gammalt minne –
Morfar lyfte mig under armarna,
jag kiknade av skratt.

 

Han kittlade med finare och finare sandpapper
under fötterna
tills jag inte längre
vickade fram och tillbaka.

 

Stod på egna ben.

 

 

III

 

Du sa i telefonen att vi inte heller idag
kunde leka tillsammans.

 

Min familj viskade retsamt
att hon vuxit sig för stor,
de sa att det inte fanns nog med fantasi
kvar i henne
för att spärra upp ögonen,
hålla mig mellan fingrarna
och leva sig in i den här världen.

 

Det blev bestämt
att gränsen mellan levande och döda
skulle markeras tydligare
mot det land hon reste in i.

 

 

ALLA BARN MÅSTE TILL RENINGSVERKET

 

Läraren gick längst fram,
viftade med armarna,
jag gick sist, jobbade på att andas.

 

Allt kan inte passera
genom filter och reningsbassänger.

 

Plötsligt tappade jag plånboken
rakt ner i mörkret.

 

Om Bruno K varit med
hade han slängt ut den i bassängen.
De hade skrikit rakt ut,
vänt sig mot honom, sedan vänt sig bort.
Från den punkten hade du blivit mindre och mindre
i klassens ögon, till slut bara en springa ljus
som knappt kunde plockas upp, gömmas i fickan.

 

Jag tappade plånboken.
Fullproppad med mynt, små porträtt som vi bytt.
Hela klassen skrattade.

 

Läraren störtade fram,
ALLA BARN MÅSTE LÄMNA RENINGSVERKET!
I klunga rusade vi genom systemet.

 

 

SAGT I FÖRTROENDE

 

För länge sedan
ingick du och jag en tyst överenskommelse
som inte fick brytas
men en vårdag började vinden viska
kring vår hemlighet
och den blev likt ett kaveldun
med små frön av rykten som sakta växte
och när jag frågade natten var du fanns
sa den att du slagit följe med strömmen –
slutit en pakt med soldaterna vid sjön
de som väntade på strid, rökte och drack
men du måste ha lovat alldeles för mycket
för när jag kom fram med vit flagg
och du bad dem skingras
gick skotten av och det vi hade tillsammans
spreds för vinden
fäste i allt.

 

 

OBJUDNA GÄSTER

 

Sitter och tittar ut i trädgården.
Vätan och kylan lägger armarna runt äppelträden,
skakar ner det sista av hösten.
Rivna löv dansar runt,
tänker på inbjudningskorten
som aldrig delades ut.

 

Det är som om någon pusslat ihop bitarna,
stoppat ner dem i brevlådorna
för de ovälkomna har samlat sig utanför,
glider genom väggarna, upp i fåtöljerna.
Pekar med våta fingrar i gamla fotoalbum,
framkallade släktmiddagar och familjeutflykter
där allt verkar så främmande för dem.
Några småbilder från mitt kalas
med fiskdamm, godis, lediga stolar
och de hänger sig kvar
lever om på övervåningen
för det finns så mycket att hämta upp.
Någon viskar att de ska gå hem
bara jag vrider tiden tillbaka
fyller igen alla tomma år.

 

 

*

Du sa att de bästa människorna
aldrig stannade kvar här.

 

Du hade sett dem brytas ner och drivas bort
i en kravfylld rök av plikter
men sa att du själv kunde räddas
om du stod i vindriktningen
och drog in den där röken