Meny Stäng

Nyquist, Andreas

Andreas Nyquist
Andreas Nyquist

Jag är en värmlänning i småland. Något missnöjd med vår samtid, men trots allt hoppfull. Försöker skriva mig tillbaka till en lugn och stilla plats. Ett berg, en utsikt, ett vatten. Jag släpper orden rakt ner. Orden studsar, ett efter ett, längs bergväggen. Lägger sig tillrätta. För den förbipasserande att fritt tolka.

 

RYSK DOCKA

 

I

 

Du bar barnet långt inne i kroppen,
genom ett mörker som inte vek undan.

 

Påmindes om knuffarna
ute på skolgården.

 

Formade barnet i ett enda stycke
så det inte alls gick att krossa.

 

 

II

 

Ett gammalt minne –
Morfar lyfte mig under armarna,
jag kiknade av skratt.

 

Han kittlade med finare och finare sandpapper
under fötterna
tills jag inte längre
vickade fram och tillbaka.

 

Stod på egna ben.

 

 

III

 

Du sa i telefonen att vi inte heller idag
kunde leka tillsammans.

 

Min familj viskade retsamt
att hon vuxit sig för stor,
de sa att det inte fanns nog med fantasi
kvar i henne
för att spärra upp ögonen,
hålla mig mellan fingrarna
och leva sig in i den här världen.

 

Det blev bestämt
att gränsen mellan levande och döda
skulle markeras tydligare
mot det land hon reste in i.

 

 

ALLA BARN MÅSTE TILL RENINGSVERKET

 

Läraren gick längst fram,
viftade med armarna,
jag gick sist, jobbade på att andas.

 

Allt kan inte passera
genom filter och reningsbassänger.

 

Plötsligt tappade jag plånboken
rakt ner i mörkret.

 

Om Bruno K varit med
hade han slängt ut den i bassängen.
De hade skrikit rakt ut,
vänt sig mot honom, sedan vänt sig bort.
Från den punkten hade du blivit mindre och mindre
i klassens ögon, till slut bara en springa ljus
som knappt kunde plockas upp, gömmas i fickan.

 

Jag tappade plånboken.
Fu