Meny Stäng

Fritz, Johan von

Johan von Fritz
Johan von Fritz

Heter Johan Von Fritz. Är 28. Bor på Gotland och arbetar som murare. Finner kanske mest inspiration i film. Regissörer som Miike, Tarkovsky, Buttgereit, Bunuel. Lyssnar oftast på tidig nordisk black metal när jag skriver. Om något har påverkat mig rent litterärt, så är det Mihismas ”Sol och stål” som lärt mig hur man bör leva. Och Lautréamonts ”Maldoror” som lärt mig hur man bör tänka. Jag mår helt ok.

 

Carnivore – Male supremacy

Man går genom elden; kastar sig
över himmelens kanter
som elektriska implosioner
i den övre vänsterhalvans yttre parti,
sprittande som nyfödda barn blöder man ut sin glädje
genom fruktlösa ejakulationer i heligt blod.

Det finns ingenting som ett klart vigvatten,
det finns ingenting, det finns ingenting
som hålsvart fostervattnet över valvet
där mollkattorna besjunger vattenhavet
strålen mellan bröst och mörk autencitet,
smärta utan aning, djurisk
vid åsyn av rituell barnablot

Dimmig i en morgon vid bäcken, heta lugna mjuka
verkliga ögon
från oket sitter som törnekrona
av bomull här där
korsvägen löper utan kartor,

vägen mot målet stiger
rökmoln mot glödgat perspektiv,
hett i begynnelsen
är rakbladsnaturen illusoriskt avbildad
transcendenta fotografier klistrade
över fotografier fotografier.

sista ljuden och redo ta mig herre
ta min oskuld mina bränder min ras rus
så kliché nej sjunger naken trasig
sångerna om texas idaho!
south dakota faller mot massivt sandstensgolv
vi såg din natt i neon från tåget genom klippiga bergen
och eldflugorna hetsade mig med sina vackra ingenting
tittar på ovädret det är detta som har hänt

Peruvian cocaine. http://open.spotify.com/track/1X3UM0fClHpnuWcYCkdG7i

Så jävla Ingenting

Vilket namn skulle västanvinden bära då den for fram bland brännässlorna, tistlarna och tusenskönorna? Hur skulle den uppleva att svepa förbi galgbergets ruiner med sin aura av de hängdas dödsskrål? De tidigare så vackra inre landskapen, de irlandsgröna oändliga frihetsvidderna transformerades till ett ingenting, till en allommfattande lepra, till en gråsvart gyttja och ett radioaktivt regn, våldtäktsfält sura atmosfär som tuggar sig in i märgen. Ingenting hände. Ingenting som spelade någon roll. Radikala neonvarelser kanyler skulle fastna i tungköttet.

Ingenting orerade redan i tidig ålder mer eller mindre autonomt. Mellan dröm och verklighet.

“Jag är min egen himmel! Kometen. Dödade dinosaurierna och förädlade lavabakterierna. Jag är här nere i asdalen. Tuggar på kadaver, äter mig ren. Jag är här uppe över molnen,
idisslar hatvåld. Allting har en motsats. Speciellt det som inte finns. Jag är min egen korsväg, min egna befrielse. Nyckeln till avgrunden brinner i mina ådror, drömmarna om Golgata drabbar mig under vaken dvala. Du, vem som helst som inte mött vansinnet med ett autistiskt lugn, är en tvivelaktig död. Motsvarigheten till ingenting, en död genom ett skott i ryggen; att inte dö på riktigt. En död genom bilolycka, död som våt fläck på passagerarsätet i en safaribil, lämnad åt gamarna. Att inte dö med blicken fäst mot skyn, mot äran. Att inte känna smärtan! Att inte exstatiskt uppskatta slutet som början med blicken fäst mot hjältarna. Mot samurajernas sakralvita kärlek och indianernas laserröda ögonblicksingevelse med tomahawk på krigsfältet.” Ingenting skulle tänka: här kommer jag. Här kommer vi, här kommer Ingenting.

Han förundrades under de tidiga åren över albinoalligatorer och hur deras ögon bar sig åt i mörkret. Han drömde sig bort, ner till kloakerna: råttorna, avskummet, slagget, stanken. Där nere bland blåslagna luffare med tandlösa clowngrin och häxor med stilletter i sina anus, bland usla drinkare och kannibaler. Där befann han sig i andanom. Och förstod. Det fanns ingenting när ingenting blundade. Hur lekamen aldrig varit där. Hur gudarnas föda hade gått mask i. Hur det aldrig fanns något som ett klart vigvatten. Hur det aldrig funnits hålsvart fostervatten under sataniska ritualer. Djuriska vid åsyn av barnablot.

De hade lägrat varandra i timmar. De hade förberett det i sju år. Fårtestiklarna hade smakar som tofu. I sovrummets fyra hörn låg fyra citroner, sexton citroner. I denna daboliska sänkammare hade de så låtit blåsvullet pisskön besegra motvilja och penetrerat den vätskeglänsande varkakan så att den unge Ingenting skulle kunna komma att bli till.

Under vargtimmen skrek han ut sin säd i mor Donna och det hade äcklat dem. De hade gråtit. De visste inte vad de gjorde. Det hade äcklat dem in absurdum hur deras ansiktsuttryck antog de groteskaste av former under parningsritualen. Spåkulan hade rökt sig själv. Skatan i händerna skrek.

-Hur var det för dig, Donna?
-Fan, det var fruktansvärt.
-Så bra då.
-Jaa…
-Vad var det egentligen som hände?
-Vi blev blinda.
-Men jag minns…
-Ingenting.

Det var en fuktigt neurotisk varm dimmigt invärtesklar midnatt i det sena Augusti. Ett Augusti som uppförde sig som blodhundar under operation orange, ett Augusti på drift, på driv med hajens känsla för blod. Ett klart Augusti då allt levande levde som om liemannen smekte korsryggarna, som om Augustiapokalypsen nästan var ett faktum.

Liar slipades. Bröder dräpte bröder. Det var vargtid. Det var knivtid. Det var de onda blickarnas tid.

Människorna gjorde sig till vampyrer, dansade nakna i skogarna om nätterna, flådde sina katter, lägrade sina grisar. Plågade sina barn. Läste maniskt om lykantropi och blev begeistrade över hyndornas tandgnissel från infernoelden och inbillade sig att att de var martyrer. Flyttade i sina drömmar in i tunnor fyllda med skämd urin och avskydde att de tyckte om det. På krogarna smiddes det ränkor. Den unge Ingentings far William var krigisk.

-Det verkar som att natten är här för att stanna.
-Vill du ha en whiskey till?
-Har laddat mitt gevär, kan tänka mig att göra vad som helst.
-Ryck upp dig.
-Nåväl.
-Va?
-Nåväl.
-Är medveten om månförmörkelsens inverkan, men vi dricker nu.
-Dricka! Dricka! skrek William och vräkte sig över bordet för att strypa sin vän.
-Sluta din djävul fånskrek vännen och kastade William åt sidan.
-Jag vill se hur du ser ut inombords ditt as, sa William och drog sin kniv.

De var sina egna herrar. De ägde inga öden. De bar masker som fick dem att se ut som exkrementansikten under inbördeskrig. Våldsamma följde de vägen framåt, framåt, som en demonisk vind ute efter att överleva och inget mer.

Som asiatiska rotlösa andar, som ronins under svält; de var blodsvittnen, bushidomästare, inre vulkaner. Under den unge Ingentings tid. Det ömsom blida ömsom andefattiga. Det allmänmänskliga nittonhundratalet.

Nollbudgetgudarnas psykiska pseudomillenium i det agonipräglade alldeles för levande orgasmsjälvcentrerade, sötruttna skeendet av jordens mer och mer konstanta accelererande imbecilla rörelse kring imaginär axel. Då ingenting hände och allt.

Då över gick under och skeppen gick på land. Och då bomullen brände negrernas fötter till guld. Då sopbergen, det själsliga slagget växte inifrån och växte sig starkt och giftet trängde upp ur jorden. En poltergeist besteg gud då gud erkände att han aldrig hade funnits, att han bara hade varit ande. Och inte kunde förklara vad det ha de inneburit.

Då omkretsens allsmäktiga ögonlock för första gången drabbade sig själva med trubbig självmutilering som följd. Atomerna hade fått nog, natten hade fått nog. Morgonen var aldrig fräscht naken längre, de sträva andetagen blev motvilligt till. Det var en besk brygd. Kärleken blev en myt, Donna diskuterade det hela med en vännina.

-Nej nej, det var vi tillsammans, sa Donna.
-Som dödade er tillsammans?
-Ja, gud vad vi hade älskat att se andra älskande.
-Göra som ni?
-Ja, det blev nästan litterärt.
-Kulor mot kulor.
-Jag råkade överleva.

Skuggorna hade nästan upphört i ren tristess. Kungarna hade parat sig med sina döttrar för att hålla blodslnjerna rena. Män med tre eller fyra huvuden och lika många genitalier styrde över hjonen. Trasiga varelser utan det vi kallade mänsklighet var gängse norm och det tidsenliga är inte märkligt, det är norm.

Men hör upp du hörsamme stackare: detta är en upplösningskrönika för döda generationer. För döva öron och dumma hundar. Vattenhavet. Strålen mellan bröst och autenticitet.

Den unge Ingenting kom allena till livet. Ensamfödd i vålnadernas besvikna händer. Brutalväckt, utvräkt ur det atavistiska istermörkret i den familjära en-gång-i-veckan-sönderfistade köttgrottan;

mor Donnas bräckliga skrymslen.

Den illaluktande garderoben med portalen till ljuset. Mor donas fitta som blödde; mensblod är en sådan syndigt symbolisk symfoni ansåg den unge Ingentings konservativa sekelskiftesförstoppade idiotfar. Kvinnnor blöder ur snusket! Han fann det obehagligt. Han fann sig själv obehaglig men brydde sig inte om det. Han var obehaglig.

“hon den där donnan“

“den där donnans” rovgiriga wannabe-hela-alltihop-sköte.

Enligt onda tungor var portalen en köttkvarn. En hymn till folkmorden i mörkaste afrika. Donna älskade naturen. Vackerlugn till sinnes, stillhet och älvar men inte män.

Eoner och ingenting för tidigt kom han med igensydd mun till världen. Kallt dödshamrad till medvetande. Allt är för tidigt när det aldrig borde hänt. Allt.

I den nordvästra fosterflygeln i en vrå i det dova gäckande dunklet. Ett nikotingult sjukligt hepatitsken strömmade från vrån på rikshospitalet Berchtesgaden. Gastarnas avkomma, kom för tidigt till ljuset, som sagt – som allt som inte borde finnas.

Allt det speciella. Alltid så jävla särskilt. Barnmorskorna tisslade.

-Djävulen så skönt.
-Jag känner mig döende: tre timmars jagad febrig sömn. Men det är borta.
-Marias sköte också, att jag inte kan bjuda, fan att du bor på månen och jag på hospitalet.
-Ingen fara. Allt är så grått ändå.
-Kan beskriva hur jag känner: sitter i gungstolen med en Ezra Pound i knäet, en grå söndag med regnet smattrande mot rutorna.
-Ömklig, jag känner mig ömklig, mitt opium är slut, vad skall man göra?
-Skall jag försöka skämta?
(De ena barnmorskan gör en grimas genom att föra in fingrarna i munnen och dra i kinderna, från insdian så att som för att egga sin stämma)
-Jag är en sexuell elaking…
-Jag är också en fuling.
-Igår kunde jag inte se mer än en halv meter framför mig, att stå upp kunde jag inte ens tänka på.
-Minns inte hur länge eller vad, så bortom mina sinnen.

Det gick undan. Det föll sig uteslutande så att knutarna skulle till att tala i metaforer, omöjliga sådana. Ty knutarna existerande inte. Saker ter sig omöjliga och plötsligt förstår någonting något.

Visionen skulle tilldra sig i dåligt syresatt torr hallucinatorisk livsöken. Ögonen skulle vända sig inåt av torkan och döden skulle hjälpa, hjälpa med att förstå hur man inte finns. Små svarta barn som inte haft det vidare lätt och ingen klandrar dem.

Flugorna, flugorna.

Renätna kranier. Solen har inga känslor. Ingenting känner alldeles för mycket. Lynnig likt en judisk gud hostar han blod när han vaknar.

Utanför kastade gäckande vildvindarna sig med en anmärkningsvärd ilska i otämjda cyklonpiruetter kring flygelns vitmålade skarpa ytterkanter.

Malströmmen, en vaselininsmord verklighetslins. Stigmata över nyfött: allt annat så fruktansvärt ovanför i sitt allvetande komplexa förhållande till att vara och inte vara ett med ingenting.

Så försvinnande lätt för ingenting att vara ingenting.

Albatrossarnas ljöd skriande oroligt genom elementarpartiklarna; Östersjöns fradgande vrede gjorde sig påmind genom sina vågors kaotiska skuggspel över månen.

Det grodde något i atmosfären, början utan slut, gudars skymningen den flygande tanken med spjut och hot och glädje, att försvinna. Den är mästare på att plötslig representera alltet.
I bärnstenssymbios med den piprökande shamanen med den piprökande anden, stenen, eller människan utanför sin kropp på kvicksilverodysséens
rättfärdiga väg, mjukt genom glimrande hårsvall. Blir fast med frätande kunskapshunger, skenet släcker tanken, öken. Draken besegrar dig, den äter dig levande
och slukar elden din i mage.

Krafterna rörde på sig, det medvetandes silhuetter. Som krönet uppe vid krönet. Genom mittpartiet från slutpartiet till att början med ovanför och under.

Den unge Ingenting föddes så och när han väl lärde sig att tala så visade det sig att han redan kunde.

Tala, han behövde bara förstå hur man gjorde det och varför. Eftersom han aldrig bemästrade denna utsökta förmåga fullt ut skulle mycket ofta te sig tarvligt.

Men där ute, i öknen under törstiga timmar fanns visionen om sandstenshuset, frukterna, de vita bomullsgardinerna i kvällsbrisen. Alltid drömmen om sandstenshuset.

Bland de lite färskare kadavren skulle man hitta den unge Ingenting. Bland babylik med vidöppna munnar skulle han rinna ut ur sin panna och smyga in i springorna och verka där det aldrig skulle synas.

Ett antilivselixir. Allt blev ljusare och ljusare, snart såg man Ingenting.

Man tyckte att den unge Ingenting var kufisk och sa det öppet, i lönndom kallade man honom den lilla professorna och osedvanligt obehaglig.

Att han stod i direkt kontakt med döda väsen, med maran, med näcken, med bäckahästen, med bysen, med sko-ella, med fanen; som i den unge Ingentings verklighetsuppfattning framstod som förtjusande levande eftersom de pockade och pockade men så sällan blev beärade fullständig uppmärksamhet, i den unge Ingenting hade de dock funnit en bundsförvant, trodde de, trodde han. Men detta är som sagt en upplösningskrönika, en hedonistisk hymn till Ingenting.

De första åren präglades av hur årstiderna skiftade. Från sin spartanska bädd på kammaren kunde han känna hösten, och hur den dovt, jordat, stod med fötterna i sin egen organiska mull, hur sommaren doftade rosor, hur uppspelta barnröster hördes från äppelträdgården då, hur vintern stod stilla och doftade som döden, hur vårens omtumlande kretslopp satte sinnena ur spel.

Hittat vid den unge ingentings kadaver. På gulsotig papyrus med skälvande knappt skönjbara bokstäver, ser vi ett ödeland breda ut sig över nariga livslinjer.

Vi ser djuren vi ser alltihop och orden, ord. Bestar som när de möter öppen perception vibrerar membranen ur fattning, vrider fnösketorra tidsarmar ur led. Slår klor i det liknöjda sittfläskets logiska hudbristningar, yttra saker vind för våg. Vackra för att de inte har påträffats tidigare. Fåglarna är döda men vackra för de stinker.

“Med profetisk precis nästan vaken medvetslös uppsyn kan jag så likblekt under småtimmarnas harhjärtade bevingning inombordskifta för att med tantrisk avsky slunga mitt frätande innandöme över era fötter:

ger upp er. Ger upp dessa halvdana andetag, denna leda, denna själsliga trötthet. Ger upp kärleken, förälskelsen när jag befinner mig mitt i den; detta grova satans blod, dessa avskyvärda tingestar kring mig, ingenting.

Döda tingestar väcker livslust i bröstemotion genom ryggrad genom själ genom rymd som är hjärta, är allt det underbara, det som dansar som törstiga salamandrar vid sandkullens oljigt darrande början, med solsting på rödvin i kartong i solen som Picasso, hamrar fram sina ord som uruguayanen Isidore. vid sitt piano.

Ger upp.

Er, allihop. Ni har bränt era skepp ni harm kokat era kroppfsabriker i leverolja och förbrukar allt berättigande, ni finns inte längre och i den fullständiga ensamheten skall jag söka elden och döden, i den öde öns järnkroppen.

Spå era öden i mina lystna inälvor, bli ett med era öden i min febriga horisont