Meny Stäng

På spaning efter den verkliga kärleken: Bruce Springsteens stora fråga i ”Born to Run”

Av Hampus Östh Gustafsson

Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive
Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive

Hur en musikvideo förändrade ett liv
En vårdag satt mitt femtonåriga jag och slötittade på musikkanalen VH1. Det visades en ranking över tidernas hundra bästa låtar. Jag var i ett stadium av livet där det gällde att finna sig själv, att upptäcka vad ens identitet bestod i. På musikfronten hade jag dittills inte varit så lyckosam. Jag hade inget personligt favoritband och brydde mig inte mycket om musik. I årskurs 6 hade jag i brist på annat gjort ett arbete om Backstreets Boys. Men plötsligt for jag upp ur soffan. Jag blev stående framför tv:n, som trollbunden. Någonting hade fattat tag i mig. Ett nytt, dittills oanat rum öppnades inom mig. Det fylldes av tonerna från tv:n. Och det rummet expanderar än idag.

Det var första gången som jag konfronterades med ”Born to Run”. Bruce Springsteen hade jag hört talas om, men jag var inte den första att avfärda honom som en amerikansk patriot, gapande om att han var född i USA. Men det jag nu såg framför mig var något helt annat. Det var som en uppenbarelse. Hela min tonårsidentitet föll med ens på plats. Den drygt fem minuter långa musikvideon tycktes rymma allt det som jag hade sökt efter, såväl visuellt som musikaliskt. Men framför allt kände jag hur hur ett budskap sköljde över mig med en tsunamisk styrka.

När jag vaknade upp ur mitt paralyserade tillstånd framför tv:n rusade jag omedelbart bort till min mammas gamla skivsamling. Mycket riktigt låg hans Greatest Hits där. Jag satte igång stereon och lät mina ögon sväva fram över orden i skivans medföljande texthäfte. I takt med trummorna i Born to Runs intro togs de första stegen in i en ny fas av mitt liv.

Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive
Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive

Från Asbury Park till Ullevi
När albumet Born to Run släpptes 1975 hade Springsteen under en tid kämpat sig fram i bakre kanten av den amerikanska musikscenen. Han föddes 1949 och växte upp i en katolsk och typiskt amerikansk arbetarklassmiljö i den lilla staden Freehold i New Jersey. Arbetarklasstemat kom att bli ett omhuldat tema i hans låttexter, men ofta går det även att spåra religiösa influenser. Från mitten av 1960-talet började han uppträda på lokala musikscener och spelade i ett antal olika band. I takt med hans senare framgångar blev han en symbol för kust- och nöjesstaden Asbury Park vid delstatens Atlantkust. Det dröjde dock till 1973 innan han kunde släppa sitt första album, Greetings from Asbury Park, New Jersey,vilket hade en något folkmusikalisk karaktär med textrader som myllrade av bilder och långa ordföljder. Jämförelserna med Dylan kom inte helt oväntat. Men Springsteen slog emellertid in på en mer typisk rockbana, ackompanjerad av det med tiden legendariska E Street Band.

1975 släpptes Born to Run som, framför allt genom titellåten, blev Springsteens förlösande genombrott. Hans tidigare album hade kritikerrosats, men inte lyckats slå igenom i ett bredare sammanhang. Helt plötsligt prydde han omslagen på såväl Time som Newsweek – samtidigt! Även andra låtar som ”Thunder Road” och ”Jungleland” kom att ge tyngd åt albumet och blev snart favoriter hos många av hans allt mer inbitna fans.

Den närmast överväldigande succén kom dock att följas av bakslag då Springsteen hamnade i en juridisk tvist med sin dåvarande manager. Istället för en snabb uppföljare, som man hade kunnat vänta sig, följdes Born to Run av ett långt och intensivt turnerande.

När Springsteen till sist kunde börja ge ut album igen hade han antagit en dystrare ton. Namnvalet på det nästkommande albumet Darkness On The Edge Of Town från 1978 illustrerar detta. Under 1980-talet skulle han så småningom komma att utvecklas till en av rockens megastjärnor, inte minst genom storsäljaren Born In The USA – som tycks finnas i var och vartannat svenskt hem –och genom sina ovanligt långa och dynamiska liveframträdanden på jättelika utomhusarenor.

Springsteens musik och hans realistiska texter, som är präglade av ett enkelt och rakt språk, har visat sig vara livskraftiga än idag, 35 år efter Born to Run.[1] Han mäktar fortfarande med att fylla arenor världen runt, inte minst i Sverige där han en gång lyckades få Ullevi i sådan gungning att man blev tvungna att stänga av och bygga om anläggningen efter konserten.[2]

Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive
Bruce Springsteen. Foto: Hutton Archive

Bilar och vägar i ungdomens sommarnatt
Springsteen har menat att ”the primary questions I’d be writing about for the rest of my work life first took form in the songs on Born to Run”.[3]Han har klargjort att han på sätt och vis låtit hela sin karriär bygga på en särskild frågeställning, nämligen om kärleken är verklig eller ej. Intentionen att ta reda på detta uttrycks i versraden ”girl I want to know if love is real”.[4] Det är därför rimligt att anta att textraden ger en nyckel till hur man bör förstå låten ”Born to Run” i dess helhet.

Man tänker knappast på Springsteen som en poet i första hand. Det får därför inte glömmas att ”Born to Run” är en låttext, det vill säga en del av ett musikstycke, ämnat att framföras i en studio eller live. Låten har emellertid framförts i olika tappningar av Springsteen, såväl elektriskt som akustiskt, vilket vittnar om hur det är möjligt att gå den till mötes på olika sätt. Här har jag för avsikt att närläsa och analysera låttexten som en dikt, i huvudsak utan att beakta de musikaliska aspekterna.

Det tog Springsteen hela sex månader att skriva ”Born to Run”, vilket får det att framstå som rimligt att den har blivit så central för hela hans textförfattarskap. Mycket riktigt är låten omsorgsfullt fylld med en slående energi, påverkad av det hårda och grundläggande arbete som föregick den. Springsteen har själv förklarat att han lät texten förankras i klassiska rock and roll-bilder, men på ett sätt där han försökte undvika att dessa skulle kännas anakronistiska i 1970-talets samhälle. Låttexten tillkom i ett, i Springsteens ögon, sargat USA som flöt fram i Vietnamkrigets kölvatten under oket av den stora oljekrisen. Han skriver själv om hur ”People were contemplating a country that was finite, where resources and life had limits”.[5]

Dave Marsh har hävdat att själva låttiteln rentav är en allusion på en gammal punktatuering som löd ”Born To Lose”.[6] Men det är ytterst tveksamt om Springsteen medvetet syftade på något sådant. I Songs från 1998, där han (visserligen långt i efterhand) kommenterar sina egna låttexter, förklarar han att de tre orden plötsligt dök upp i hans huvud en dag när han ”was playing my guitar on the edge of my bed, workin