Meny Stäng

Yeats rockar: Mike Scott och The Waterboys leder Irlands nationalskald in i 2000-talet

Av Hampus Östh Gustafsson

The Waterboys An appointment with mr Yeats
The Waterboys An appointment with mr Yeats

Egentligen har jag aldrig läst mycket poesi. Tyvärr. Som litteraturälskare får man därför dåligt samvete i dessa tranströmska tider. Däremot har jag lyssnat en del på musik, om det nu skulle kunna vara en ursäkt. Tonsatta texter har på något vis haft lättare att nå fram. Bland annat har jag haft en viss förkärlek för irländsk eller keltisk folkrock. Och tro mig, har man någon gång firat Saint Patrick’s Day på de brittiska öarna, så kan man bara inte motstå sådan musik.

Men vad händer då om jag plötsligt får lite poesi serverad i just sådan form? Jo, jag slukar den omedelbart, med hull och hår. Men jag blir inte mätt, utan hungrar efter mer. Just så gick det till när jag i höstas bekantade mig med The Waterboys nysläppta album, An Appointment With Mr Yeats. Den Yeats som åsyftas är ingen mindre än den irländske nationalskalden, William Butler. Med honom hade The Waterboys excentriske frontman, Mike Scott, stämt möte. I den döde poeten och dramatikerns sällskap gav han sig in på det inte helt problemfria projektet att överföra Yeats dikter till ett musikaliskt format. Och nog fick de redan bevingade versraderna ny luft under sig.

Yeats

Tidigare hade jag nästan bara lärt känna Yeats genom hans mästerliga dikt ”The Second Coming”. Med odödliga rader, som ”Things fall apart; the centre cannot hold”, fångar han det tidiga 1900-talets tidsanda och apokalyptiska stämningar på ett närmast oöverträffat vis (även om andra modernistiska verk, som Eliots ”The Waste Land” inte är att förglömma). Men hur ter sig Yeats dikter för en läsare eller lyssnare på 2000-talet, framförda i rocken och soulens skepnad? Är det ens möjligt att omsätta ett hopplock av hans dikter till ett modernt studioalbum utan att förta deras ursprungliga kraft och originalitet?

Yeats levde ju i en helt annan tid än vår, närmare bestämt från 1865 till 1939. Däremellan hann han med att vinna nobelpriset i litteratur 1923. Han framstod som eldsjälen bakom Irlands litterära renässans, men engagerade sig också politiskt. I sin diktning var han inte bara en förnyare, utan visade sig även behärska traditionell verskonst med bravur. Särskilt i början av karriären lät han sig inspireras av Irlands historiska arv. Man finner därför många keltiska inslag i hans dikter. Samtidigt har Yeats också blivit ihågkommen som en symbolist, vilket gör att hans ofta ganska esoteriska dikter öppnas för skiftande tolkningsmöjligheter. Vid sidan av poesin författade han också pjäser. Även dessa har legat till grund för Scotts tolkningar. Denne musikant grundade The Waterboys 1983, ungefär hundra år efter Yeats litterära debut. Genom bandets föränderliga historia har medlemmarna kommit från både England, Skottland och Irland. Till att börja med spelade de en form av episk rock’n’roll, med ett sound som har kallats för ”The Big Music”, för att mot slutet av 80-talet svänga över mot den irländska folkmusiken. Det är från den eran man finner klassiska låtar som Fisherman’s Blues. Allt sedan dess har de fortsatt att experimentera, medan Scott varit bandets enda fasta beståndsdel. Något verkligt kommersiellt genombrott har aldrig kommit, trots ett stort erkännande och turnéer världen över.

Urvalet av dikter på An Appointment With Mr Yeats, bandets tionde album, sträcker sig hela vägen från 1885-1939, och täcker såväl keltiska och antika teman som första världskriget och irländsk nationalism. Vissa ord har uteslutits eller bytts ut. Ibland har hela rader kastats om eller upprepats. Men överlag lägger sig Scott förhållandevis nära originaltexterna. Han har själv berättat om att tonsättningen var en utdragen process. Faktum är att han hade arbetat med idén i cirka 20 år och under dessa spelat Yeats vid upprepade tillfällen. Det dröjde dock till 2010 innan en hel föreställning kom till stånd − passande nog på Yeats egen teater i Dublin: Abbey Theatre.

I september förra året släpptes slutligen albumet, som är präglat av rock och soul, men även av vissa mer psykedeliska inslag. Låtarna är inte alltid så folkkeltiskt inspirerade som man hade kunnat tro, även om sådana traditionella element bygger upp grundstommen. Kvalitetsmässigt vandrar albumet genom både toppar och vissa dalar, vilket också har lyst igenom i recensionerna. Men överlag kan man varken förneka eller upphöra att fascineras över albumets påtagliga kvaliteter. Musiken är kanske något ålderdomlig, åtminstone för en ung lyssnare. Men själva helhetskonceptet öppnar helt klart nya vägar, såväl musikaliskt som poetiskt. Inte minst gäller detta tillgången till Yeats diktkonst. ”I’m overwhelmed with the feeling that I had been staring at something so long but had never seen it”, som en recensent i The Dubliner uttryckte det. Ny livskraft injiceras i dikternas ännu hållbara ådror.

Albumet inleds av ett mäktigt intro, i form av en kraftfull version av The Hosting of the Shee (som hos Yeats hette The Hosting of the Sidhe).[1] Här är vissa rader omkastade eller uteslutna i förhållande till Yeats ursprungliga dikt från sent 1800-tal, samtidigt som de fyra första raderna används som en återkommande refräng. Framför allt upprepas frasen ”Away, come away” i Scotts tappning, nästan som ett mantra. Introduktionslåten blir därmed en slags uppmaning till läsaren/lyssnaren att bryta upp och ge sig av, bort mot poesins eller de gamla keltiska myternas värld. Med fraser som ”empty your heart” bidrar den till att försätta oss i rätt stämning, så att vi blir mottagliga inför vad som komma skall. Scott har mycket riktigt också förklarat att ”The poems conjure an exquisite otherworld in my imagination, and I want to create the soundtrack of that world.” I albumets intro bjuder han oss alltså att följa med på resan in i denna ”otherworld”.

Den första etappen leder oss till en lugn och harmonisk, men inte särskilt utstickande tolkning av Yeats klassiska dikt Song of Wandering Aengus. Därefter blir det intressant. Den tredje låten, News for the Delphic Oracle, som blandar både irländsk och grekisk mytologi, börjar i ett lugnt tempo, där Scott reciterar texten på ett rätt neutralt och förväntat sätt. Musiken klingar dock väl ihop med den sömnighet som vilar över hela första strofen, där Plotinus ”stretched and yawned awhile” och sedan ”lay sighing like the rest”. Men så händer något! Plotinus, Pythagoras och de andra karaktärerna gränslar plötsligt ryggarna på varsin delfin och ger sig av. I The Waterboys version framhävs denna övergång, från passivitet till aktivitet, i särskilt hög grad tack vare att musiken genomgår samma förändring. Musiken förstärker det som redan fanns i texten. Det vittnar om vilka effekter ett väl valt framförande kan ge poesin. Inte helt osökt kommer jag här att tänka på den allt mer uppmärksammade tävlingsformen poetry slam, där just själva framförandet av dikter står i fokus.

Samtidigt är det något som slår mig när jag lyssnar till innehållet i News for the Delphic Oracles andra strof. Helt plötsligt ser jag hur Scott och The Waterboys förvandlas till diktens delfiner (själva bandnamnet för ju dessutom tankarna till vatten). Det är som om de simmar iväg med Yeats gamla (och ibland kanske något sömniga) dikter och väcker dem till liv på nytt. Ur ett sådant metaperspektiv kan man se det som att Yeats dikter blir ”those innocents” som ”relive their death”. De följande raderna berättar att ”their wounds open up again” och att ”The waters laugh because their cries are sweet and strange”. Dikten får också ny röst och lyckas beröra mig på ett annorlunda sätt när den framförs i sådan här tappning. Scott hade sannolikt inte något sådant i åtanke när han bearbetade News for the Delphic Oracle, men ur mitt perspektiv framstår dikten likväl som en slående allegori över processen där Scott bearbetar Yeats.

Ovanstående vittnar alltså om hur en död poets gamla dikter kan få förnyad kraft och aktualitet för en lyssnare av idag. Men hur blir det med en dikt som September 1913, vilken vid första anblicken tycks vara mer specifikt knuten till en viss kontext, som ligger långt tillbaka i tiden? Dikten kretsar egentligen kring temat om irländsk frihetskamp, men även här kan man, om man vill, utläsa ett metatextuellt inslag. När Yeats skriver att ”Romantic Ireland’s dead and gone, It’s with O’Leary in the grave” hyllar han en av sitt hemlands frihetskämpar från 1800-talet. Men när Scott sjunger detta kan man kanske se det som att han indirekt hyllar Yeats. Nu är det Yeats Irland som är dött och borta, och vilar med diktaren i hans grav (som för övrigt återfinns i den irländska kuststaden Sligo).

Samtidigt ligger en stor paradox i detta. Yeats är uppenbarligen inte död. Det blir vi påminda om när Scott sjunger September 1913. Även om vår värld skiljer sig avsevärt från det tidiga 1900-talets blir vi fortfarande berörda av Yeats odödliga diktkonst. Vi kan fortfarande förnimma verkningarna från dem som levde då, på samma sätt som Yeats en gång förvaltade arvet från 1800-talets frihetskämpar. Förgängligheten är ett faktum, men den är inte total.

Detta tema behandlas även i albumet näst sista låt, Let the Earth Bear Witness. Gång på gång upprepar den några rader från en av Yeats pjäser:

They shall be remembered for ever

The shall be alive for ever

They shall be speaking for ever

The people shall hear them for ever

Scott bidrar just till att göra Yeats ihågkommen för alltid. Som poet kommer han att fortsätta leva. Hans nedskrivna dikter ”shall be speaking for ever”. Med tanke på att Scott sjunger dessa rader blir det också särskilt illustrerande att den sista versraden just fokuserar på att de ska höras för alltid.

Men detta får inte leda en till att tro att hela albumet färgas av något nostalgiskt och bakåtblickande skimmer. Lika viktigt är temat om att fånga nuet, som existerar parallellt med det föregående. I An Irish Airman Forsees his Death (från 1919) blir detta påtagligt. En pilot flyger mot sin död i kriget, men inte för att han hatar fienden eller att något lagligt påbud har tvingat honom till strid. Inte heller i någon desperat kamp för sitt eget liv eller land. Han gör det helt enkelt därför att han älskar att flyga. Den insikten uppnår han först i det ödesmättade mötet med döden, som till sist får allt annat än nuet att blekna: ”The years to come seemed waste of breath, a waste of breath the years behind in balance with this life, this death”. Det är svårt att leva för stunden. Allt för ofta inser vi det allt för sent.

Ett annat exempel på hur temat behandlas återfinns i sista låten, The Faery’s Last Song, som också härrör ur en av Yeats pjäser. Genom denna avslutas hela albumet med följande strof:

Soon shall our wings be stilled

and our laughter over and done

So let us dance on the waves

Let us dance in the sun

Förgänglighetens bittra lagar är svåra att blunda för när man sällskapar med en död poet, trots att hans författarskap har bevarat sin vitalitet in till dessa dagar. Men samtidigt kan man inte låta nostalgin ta överhand och bara hylla honom urskiljningslöst. I vissa fall behöver vi gå honom till mötes på vårt eget vis, och sätta hans dikter i relation till det nya årtusendets förutsättningar. En uppfräschad tolkning, där dikterna dessutom har tonsatts, blir därför ett gott stycke konst, som lyckas beröra en ung lyssnare på djupet. Om jag inte hade läst så mycket poesi tidigare, känner jag numera ett sug efter att börja på allvar. En färsk nobelpristagares samlade verk kommer därför att vila på mitt nattduksbord en tid framöver. Kanske ger den mig ny tillgång till det verkliga?

Nog kan ett sådant här projekt, där dikter omsätts till hela musikalbum, vara ett smart drag för att vitalisera poesin. I 2000-talets hetsiga värld kan det annars vara svårt att finna en lugn vrå att sitta ned i och njuta av stora poeter som Yeats. Mike Scott och The Waterboys visar hur det går att öppna nya vägar till poesins ibland undanskymda värld. Man kan bara hoppas att fler följer i deras fotspår. Varför inte i en svensk kontext? Skulle inte Stagnelius eller Södergran kunna ta plats på den moderna rockens scener? Eller varför inte Tranströmer? Man kan ju hoppas att någon med musikalisk begåvning och känsla för poesi känner sig manad. Håkan Hellström? Eller Plura, kanske? Det är i alla fall en kittlande tanke.

Poeter, döda som levande, har något att säga oss än idag. Till exempel kan vi lyssna till Yeats påminnelse om att vi inte får glömma bort att leva nu, medan vi kan. Till sist kommer också våra skratt att tystna. Fram till dess bör vi passa på att njuta av livet − ”Let us dance in the sun”! Så varför inte dansa till The Waterboys musik? Ja, det är faktiskt svårt att hålla sig borta från dansgolvet. Scott har ju redan bjudit upp Yeats till dans.

——————————————————————————–

[1] Sidhe eller shee åsyftar en sorts fe- eller älvaktiga varelser i irländsk mytologi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =