Meny Stäng

Bruce Springsteens Wrecking Ball: En tidsenlig betraktelse från Wall Street till Golgata

Av Hampus Östh Gustafsson

Bruce Springsteens Wrecking Ball
Bruce Springsteens Wrecking Ball

För fem år sedan var Bruce Springsteen arg. Han släppte då det starka albumet Magic, där han gick hårt åt Bushregimen. Strax därefter tycktes USA vara på väg att lägga problemen bakom sig när Obama tog över presidentposten, ivrigt påhejad och understödd av just Springsteen. På Working on a Dream (2009) gick glädjen över detta inte att ta miste på. Men till skillnad från Magic framstod albumet som platt och relativt ointressant. Den så angelägna ton som brukar utmärka Springsteens musik tycktes ha försvunnit i yran efter Obamas seger. Emellertid var det inte bara hans musik som skulle drabbas av en baksmälla. I samband med Obamas tillträde knockades världen av sin största finanskris sedan mellankrigstiden. Plötsligt fanns det anledning för Springsteen att tända till på nytt, vilket har mynnat ut i det nya albumet, Wrecking Ball.

Det är dock inte bara finanskrisen som har gjort världen fattigare de senaste åren. I fjol gick Springsteens ständige sidekick och saxofonist, Clarence ”Big Man” Clemons, bort, efter att ha drabbats av en stroke. Förlusten av den mest älskade E Street Band-medlemmen har inte gått obemärkt förbi på det nya albumet. Med tanke på att organisten, Danny Federici, också gick ur tiden 2008, är det en ny konstellation som har givit sig ut på vägarna för att promota Wrecking Ball, på en turné som når fram till Göteborg i slutet av juli.

Albumet i sig vittnar också om en nystart. Springsteen experimenterar mer än på mycket länge. Vad som ursprungligen var ett avskalat, folkmusikaliskt projekt började snart expandera med hjälp av den nye producenten, Ron Aniello, för att slutligen landa i en ganska eklektisk mix av klassisk E Street-rock och irländskt präglad folkmusik, tillsammans med gospel och hiphopinfluenser(!). Kanske kan man se det som en syntes av hans tidigare rockmusik och den folkmusik han framförde under 2006 års Seeger Sessions? Till stor del framstår Wrecking Ball som ovanligt fräscht och musikaliskt nydanande för att vara Springsteen. Men som vi ska se tar han ändå ordentlig sats i traditionen, precis som han alltid brukar göra. Det gör att albumet får extra tyngd och växer till något mer än bara en samtida betraktelse. Samtidsproblemen, som han undersöker, blir därmed möjliga att betrakta som uttryck för mer allmänna skuggsidor i den mänskliga tillvaron.

Samtidsorientering
Det direkta problem som står i fokus på Wrecking Ball är som sagt finanskrisen. I första låten, ”We Take Care of Our Own”, inleder Springsteen med att försöka att finna orientering i en värld som inte längre är vad den en gång var, en värld där ”good hearts [have been] turned to stone”. Låtens titel är som gjord för att bli missförstådd, precis som superhiten, ”Born in the USA”, en gång blev. Vad ”We Take Care of our Own” handlar om är såklart att dagens USA inte ens lyckas ta hand om sina egna medborgare. Låten bjuder dock inte bara på en dystopisk betraktelse, utan utvecklar sig till en kampsång. Det framgår särskilt i sista versen (vilken talande nog får färg i låtens annars svartvita musikvideo), där Springsteen frågar sig vart allt det som har gått förlorat har tagit vägen.

I de följande låtarna blir kristematiken tydligare, nästan lite väl tydlig. Springsteens flammande kritik mot Wall Streets finansmän ger till en början ett ganska simpelt intryck. Men så har han också, i en intervju med musikmagasinet Rolling Stone, medgett att Wrecking Ball har ett väldigt ”direkt” budskap, vilket påminner om hans akustiska och becksvarta Nebraska från 1982.

I ”Easy Money” får vi följa hur en bruten karaktär, genom att slå in på den kriminella vägen, försöker imitera de, i Springsteens ögon, skurkaktiga finansmännen (här kallade ”fat cats”), vilka har orsakat krisen, men själva klarat sig relativt helskinnade igenom den. Med ”Shackled and Drawn” utvecklas temat vidare, i intressant kontrast till låtens långt ifrån dystra, utan istället fartfyllda musik. Diktjaget vaknar upp sargad och finner sig tvingad att kämpa fram ”through the dark in a world gone wrong”. Han frågar sig om det är så fel att låta människor arbeta och likställer frihet med ”a dirty shirt”. Detta är kanske inte vad man brukar förknippa med begreppet, men i kristider blir värdet av att arbeta och göra rätt för sig påtagligt.

Springsteens ställningstagande i krisen är med andra ord allt annat än otydligt. ”Gambling man rolls the dice, working man pays the bill/it’s still fat and easy up on banker’s hill”. Arbetarklasstemat är sedan länge djupt förankrat inom Springsteens författarskap. Wall Street befinner sig där uppe, medan de där nere tvingas ta emot smällen av de fallande börserna. Och det viktiga, som han vill få fram, är att ”It’s all happened before and it’ll happen again”, som han sjunger i ”Jack of All Trades”. Låten handlar om en händig, enkel man, som gång på gång förklarar att han kan ta itu med alla tänkbara praktiska göromål, samtidigt som han försöker tro på att allting nog ska bli bra till sist. Men så kommer den chockerande avslutningen, där karaktären förklarar att ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight”. Även ett sådant uppdrag skulle mångsysslaren vara beredd att utföra.

Nu får man inte tolka detta som att Springsteen menar att finanssnubbarna faktiskt borde skjutas. ”Jack of All Trades” ger istället uttryck för den frustration som väcks i en värld som plötsligt börjar polariseras radikalt. Risken finns att människor går så långt som ovanstående mångsysslare, då omständigheterna blir förgörande. Vad Springsteen provoceras mest av är hur ingen har fått stå till svars för all olycka som drabbat världen, trots att det uppenbarligen är orsakat av människor. I ”Death to My Hometown” (som ger en allusion till hans 80-talslåt, ”My Hometown”) talar han således om hur skurkarna ”walk the streets as free men now”.

Marodörer om natten
Samtidigt frågar sig diktjaget hur det egentligen är möjligt att hans ruinerade hemstad har kunnat drabbas av sådan fruktansvärd förödelse. Han konstaterar att den varken blivit attackerad av kanonkulor, gevärsskott, bomber eller åska. Likväl har det bringats död där, ”just as sure as the hand of God”. För mig framstår det som att Springsteen här öppnar dörren för en mer djupgående problematik: modernitetens dilemma i stort. I teknifierade och ekonomiskt högutvecklade samhällen blir det ganska absurt när man tvingas gå igenom hårda tider. Människor vill arbeta − vilket knappast varit något problem för dem tidigare i historien − och upplever en brist på något, som i de flesta fall bara syns som siffror på en dataskärm. I och med att det västerländska samhället blivit så komplicerat, tycks det svårt att ställa till rätta. För i sista hand har vi ändå fysiska behov i denna digitala tidsålder. Även om det är brist på jobb och pengar står vi här med våra kroppar. För den friska människan blir det paradoxalt hur en sådan här kris kan uppkomma, när så många är villiga att arbeta och göra rätt för sig. Karaktären i ”Death to My Hometown” kan därför inte acceptera förödelsen. Det har ju inte ens varit krig! ”No army stormed the shores for which we’d die/ No dictators were crowned/ I awoke on a quiet night, I never heard a sound”. Han sluter sig därför till att det måste ha varit några nattliga marodörer som drog fram.

Springsteen försöker alltså skildra den paradoxala situation där allting bara händer utan att vi kan göra något åt det, trots att vi känner oss friska och vid våra sinnens fulla bruk. Här lanserar han dock ett motdrag: ”Now get yourself a song to sing and sing it til you’re done/ Sing it hard and sing it well/ Send the robber barons straight to hell”. Återigen blir kampsången Springsteens melodi för hantera problemen. Genom musiken kan vi enas och göra våra röster hörda. Med tanke på låtens irländska stuk får den också en särskild laddning. Kampsånger har ju en särskild koppling till den irländska folkmusiken.

Andlig depression
I låten som följer, ”This Depression”, sker en viss förskjutning från den tidigare tematiken. Vi rör oss in på ett mer andligt plan, vilket markeras genom låttitelns dubbeltydighet. Den stora ekonomiska depressionen speglas genom en enskild persons mentala nedgång. Ett annat metaforiskt grepp ges via albumets titelspår, ”Wrecking Ball”. Den skrevs ursprungligen som en hyllningslåt till Giants Stadium och spelades live av E Street Band redan 2009. Ur en arenas perspektiv ropar Springsteen ut ”Bring on your wrecking ball”. Han vill få oss att ropa ”kom an!”. Vi är redo att ta emot slaget. Här börjar han tydligare visa på hur vi faktiskt bör gå tillväga för att tackla krisen. För även om hela vår värld håller på att rivas får vi inte ge upp och tappa modet. Förgängelse är en del av livet. ”Hard times come and hard times go/ Yeah, just to come again”. Ändå måste vi försöka stå starka.

Efter ”Wrecking Ball” möter vi en anomali. Den popiga ”You’ve Got It”, med dess kärlekshistoria, knyter inte an till resten av albumet särskilt väl, varken tematiskt eller musikaliskt. Det är därför svårt att säga vad den egentligen fyller för funktion i Springsteens krisanalys. Emellertid förs vi efter denna onödiga paus vidare på resan, till ”Rocky Ground” − albumets stora experiment. Där finns både rap (!), framförd av gospelsångerskan Michelle Moore, och ett återkommande bakgrundsskrik, lydandes ”I’m a soldier!”. Plötsligt befinner vi oss i en biblisk-pastoral miljö, hos en herde, vars flock har vandrat iväg, medan himlen står stilla och en änglakör sjunger. Att använda sig av biblisk metaforik är ett klassiskt Springsteendrag, vanligt förekommande i flera av hans gamla låtar, exempelvis ”The Promised Land” och ”Adam Raised a Cain”. Sannolikt bottnar detta i hans egen bakgrund, då han växte upp i en katolsk miljö och gick på en skola där nunnor stod för undervisningen. Den bibliska metaforiken återkommer också i ett av albumets bonusspår där finanskrisen skildras som att vi har blivit ”Swallowed Up (In the Belly of the Whale)”, likt Bibelns Jona. På så vis får kristematiken en helt annan tyngd, när Springsteen hämtar inspiration från Västerlandets grundläggande, litterära arv.

Det är lockande att se USA som herden, vars folk har vandrat vilse. ”Rocky Ground” skulle då kunna anspela på karga och bergiga områden som Afghanistan och Irak (där ju Bibeln till viss del utspelar sig). Men kanske är detta en övertolkning. Klippig mark skulle lika gärna kunna vara en allegori för de hårda tiderna. Saker och ting ställs också på sin spets genom att vatten stiger och domedagen nämns. Precis som i berättelser om syndafloden regnar det i fyrtio dagar och nätter. Världen tycks vara bortom räddning. Folk ber böner, men möts av tystnad och ”The morning breaks, you awake, but no one’s there”. Det bibliska språket till trots vill Springsteen inte föra fram någon gudomlig, transcendental räddning. Vi har bara oss själva att lita till, men tron och hoppet kan hjälpa oss att härda ut.

Hoppets tåg och de dödas uppståndelse
För det finns faktiskt hopp. I albumets paradnummer, ”Land of Hope and Dreams”, där Clemons basun − förlåt, saxofon − får ljuda en sista gång, målar Springsteen upp ett hoppets tåg, som alla får åka med på. Det spelar ingen roll om det är ”saints and sinners”, ”whores and gamblers” eller ”lost souls”. Alla ska med. Förr brukade Springsteen inleda liveframföranden av ”Born to Run” med orden: ”In the end nobody wins, unless everybody wins” − ett ideal han uppenbarligen bär på än idag. Det framgår även i bonusspåret, ”American Land”, vilket visar hur det mångkulturella USA har byggts upp av invandrare från världens alla hörn.

”Land of Hope and Dreams” är egentligen drygt ett decennium gammal. Den passar ändå in med sin gospelkaraktär och ett nytt, överraskande fräscht arrangemang, vilket nästan fick mig att tappa andan vid första genomlyssningen. Dess text betonar att även om framtiden är oviss (”you don’t know where you’re going now/ But you know you won’t be back”) måste vi våga tro på hoppet (”Big wheels roll through fields where sunlight streams/ Meet me in a land of hope and dreams”). Tillsammans kan vi ta oss till en morgondag i en bättre värld, men vi måste tro på att den kan komma. Inom idéhistorisk forskning brukar man ofta tala om framstegstankens förfall under 1900-talet, fast inte om något totalt sådant. Den brukar ännu förekomma, fast i en villkorlig form, där framtiden ligger öppen, utan några garantier om framsteg. Det medför att vi bara kan göra vårt bästa för att framtiden ska bli så bra som möjligt. Denna villkorliga, ickedeterministiska tankegång tycks även styra rälsen som Springsteen låter hoppets tåg rulla iväg på.

Albumets avslutning blir också verkligt ljus. ”We Are Alive” är en berusande hyllning till livet (dock efter att ha lånat friskt från Johnny Cashs ”Ring of Fire”). Springsteen börjar med att sjunga om ett kors uppe på Golgata, vilket vittnar om att det inte bara är 2000-talets offer som är i fokus. Därefter skildrar han − med ett makabert språk − döda som vaknar och finner ”worms crawling all around”. Så småningom slår han fast att ”It’s only our bodies that betray us in the end” och låter de dödas ”spirits rise to carry the fire and light the spark to stand should to shoulder and heart to heart”. Återigen finner vi kampsången. Men nu är det inte bara vi, de ännu levande, som ska kämpa, utan vi ska göra det med hjälp av de dödas uppoffringar. De som en gång har kämpat för något gott ska inte ha gjort det förgäves. Bland annat refereras det till rallare som dog i en strejk i Maryland 1877, skjutna till döds av styrkor från The National Guard. Men givetvis är ”We Are Alive” också en inbakad hyllning till Clemons och Federici. Även om de inte står på scenen rent fysiskt, kommer de att vara närvarande. Deras andar och tidigare gärningar kommer att sväva över E Street Band så länge de fortsätter uppträda. Och de lär de också göra ett tag till, att döma av vårens inledande tre-timmarsföreställningar.

Vad som började som en dyster och samtidsbunden betraktelse tar sig successivt upp på en mer allmängiltig höjd, med den bibliska metaforiken som stege. Wrecking Ball utvecklar sig till kampsång och hoppingivande förkunnelse. Kollektivet betonas, liksom att vi aldrig gör något förgäves när vi står upp för det goda. Det är fullt möjligt att jag övertolkar Springsteens låttexter på vissa punkter, men icke desto mindre är det han som har sått de frön som sedan grott under mitt lyssnande. Kriser och orättvisor kommer att komma igen. De kan inte accepteras, men vi måste överleva dem. Och nog är det just i kristider som mänsklighetens grundläggande existentiella villkor hamnar i öppen dager? Därmed är Wrecking Ball långt ifrån en isolerad uppgörelse med Wall Street. Springsteen går längre än så. Han vandrar hela vägen upp på Golgata, tyngd av samtidens kris. På vägen ställer han sig frågan om vilka det är som egentligen borde krypa till korset i dessa tider.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *