Meny Stäng

Generande danskhet för en humoristisk humanist: Perspektiv på Benny Andersens liv och dikt

Av Peter Nyberg

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Trots att Benny Andersen växte upp i fattigdom kom han att erövra en ledande plats på den danska parnassen och hyllades på sin 70-årsdag 1999 med ett fackeltåg utanför Thorvaldsens museum i Köpenhamn, en ära som bara sagoberättaren H. C. Andersen och textkompositören till den danska nationalsången, Adam Oehlenschläger, tidigare erhållit.

Benny Andersen har tagit emot snart sagt alla stora danska litterära priser, till exempel Kritikerpriset, Bokhandlarnas pris, Holbergmedaljen, Kulturministeriets barnbokspris, Weekendavisens litteraturpris och den Baerlingske fondens hederspris. 1972 blev han ledamot vid Det danske Akadami. Men Andersen är hyllad av ett folk som han inte vill vara folklig med. I en intervju i Svenska Dagbladet (12/11 2010) säger författaren att han numera skäms över att vara dansk.

1929 föddes Benny Andersen i Söborg i norra Köpenhamn där fadern var murare och modern undersköterska. Till och från var fadern var arbetslös, moderns inkomst var beständig men låg. De begränsade inkomsterna ledde till fattigdom men sällan till direkt nöd. Under Benny Andersens första fyra år flyttade familjen 12 gånger och tre syskon föddes.

Strängt taget fanns två olika förhållningssätt till bildning i arbetarklassen under den här tiden: de som ansåg den vara något ouppnåeligt och således förlöjligade den och de som insåg värdet av en allsidig utbildning. Benny Andersens föräldrar tillhörde den senare kategorin. De kom över ett piano som den äldste sonen började spela på när han var 13 år. Tidigt fick han också tillgång till litteratur och tog snart itu med klassikerna: ”Jag hade en Kafka-period och sedan en Dostojevskij-period”, har han berättat. Även Sartre och Proust fångade ynglingen, inte minst i sökandet efter vem han var. I skolan kände han sig annorlunda. Han var mer avancerad än sina kamrater både vad gällde musik och litteratur och en dag slog han upp ordet ”säregen” i en ordbok: ”och där stod att det betydde unik. Det gav genklang i mig. Unik! Det var det jag ville bli”.

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Efter sjunde klass var Andersen tvungen att börjar arbeta. Eftersom han var studiebegåvad kombinerade han först ett arbete som springpojke, därefter en praktikplats på en reklambyrå med aftonskolan. Ändå dröjde det bara fyra år innan han tog studenten. I aftonskolan upptäckte Benny Andersen också poesins främsta funktion: att göra intryck på flickor. En av de eftertraktade var lyrikintresserad och för att imponera på henne skrev han sitt första lyriska alster. Framgången blev påtaglig. För att verkligen överväldiga flickan bestämde han sig för att ge ut en hel samling, vilken Gyldendals förlag refuserade som för osjälvständig. Tidskriften Heretica publicerade dock några av dikterna, vilka är starkt påverkade av danska ikoniska poeter som Frank Jaeger och Halfdan Rasmusen.

Den karriär som var uttänkt åt honom på reklambyrån avslutades 1948, istället började Benny Andersen turnera som barpianist. Resorna gick mellan stora och små orter i Danmark, Norge och Sverige. Livet var ensamt och snart föll han ner i en identitetsdepression. Han visste inte vem han var eller vad han ville med sitt liv. Efter avslaget från förlaget skrev Andersen inte poesi på tre år men känslan av att vara en skrivande människa gav inte med sig. När han satt på ett tåg på väg till en spelning började han dikta igen. Den här gången mer självständigt.

Benny Andersen var 31 år när han debuterade med Den musikaliske ål 1960. Dikterna i debutsamlingen ligger nära den naturlyriska betraktelsen med inslag av besjälning: ”Den musikaliska ålen”, ”Den förhärdade ödlan”, ”Den kritiska grodan”. Poesin är kortfattad och bara embryot till det berättande drag som senare ska vara poetens kännetecken finns i texterna. Naturbilderna blir i sina bästa stunder till expressioner mot en större tillvaro och därmed allmängiltiga, som i ”Nya röster”:

Mjuka smulor på släntens is
Änder med sträckta halsar
på flykt från sina tyngdpunkter
deras läten är saxar som klipper kartong.

Hit kom jag för att lära ett rikare språk,
för att lyssna till oförfalskade röster
Varför inte börja med dessa?

Man bör alltid ha lite bröd med sig.

Mottagandet av Den musikaliske ål blev utmärkt, speciellt från kritikerhåll. Men det skulle dröja till den tredje diktsamlingen Den indre bowlerhat (1964) innan Benny Andersen slog igenom även hos publiken. Den sistnämnda diktboken sålde i 31 000 exemplar, vilket för poesi i Danmark är ett oerhört högt antal. Vid den här tiden hade poeten dessutom etablerat skrivandet som arbete. Att komma från arbetarklassen innebar att han redan från början insåg att det skulle behövas disciplin även i diktning. Hans inställning till inspiration var realistisk:

Jeg har en meget stærk selvdisciplin, og jeg gjorde det, at jeg lukkede mig inde med arbejdet, trak gardinerne ned og lod mig ikke forstyrre. Sådan arbejder jeg hver dag. Jeg venter ikke på, at inspirationen skal komme. Hver morgen har jeg i stedet den kontrakt med mig selv: der skal stå noget på papiret. Amatørerne går og venter på, at inspirationen drysser ned. Den professionelle siger: nu vælger jeg at sætte mig ned og skabe.

Flera gånger återkommer Benny Andersen till skrivandets hantverk, både i sin minnesbok Livsrejse med vigtige uphold (2007) och i sin diktning. Alltid är det den disciplinerade vägen som förespråkas. Det går inte att ordna omvärlden så att allt är perfekt för diktaren, det går inte att vänta på det som kallas inspiration, diktaren måste sätta sig ner och arbeta. I sin minnesbok ironiserar Andersen över vilka betingelser som vore ideala för honom: Ett ljudisolerat, lagom stort och varmt arbetsrum, inga väntande uppdrag, inga obesvarade brev, urdraget telefonjack, familjen i närheten men omärklig, få möten och inbjudningar, gråväder utanför, en öl inom räckhåll, ekonomin acceptabel, inga akuta problem för de närstående, synonymordböcker till hands, inga felande skrivmaskiner eller kulspetspennor och till sist inga mygg eller flugor men gärna en åldrande spindel i hörnet. Därefter konstaterar Benny Andersen att ytterst få av dessa förutsättningar varit uppfyllda vid någon tidpunkt men att han ändå fått en hel del gjort.

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Givetvis är Benny Andersens poesi inte bara metaförfattande. Medmänsklighet och tolerans för det annorlunda är centrala komponenter i diktarens verk. De senaste decennierna har poeten skrivit otaliga inlägg om hanteringen av och attityden mot flyktingar i Danmark och redan från början fanns en strävan efter att se enskilda människor, inte kollektiv, i verken. Paradoxalt nog är det först när man lärt sig att se individens särtecken som man kan pricka in det typiska för ett folkslag, något som ligger till grund för Andersens berömmelse i hemlandet och kanske förklarar varför han inte riktigt slagit igenom på andra sidan sundet. Toleransen mot det annorlunda är också en följd av Andersens arbetarklassbakgrund: han hör hemma både i den arbetsamma vardagslunken och i salongerna med Det danske akademi. Den dubbla tillhörigheten har förtydligat poetens förmåga att uppfatta typiska drag hos helt vanliga människor. En annan komponent som spelar stor roll är ett ymnigt resande. Otaliga resor till Harlem och Barbados tillsammans med resorna som barpianist i Skandinavien har gjort Andersen till en människa som inte förblindats av det inhemska klimatet. ”Jag har kallats folklig diktare, men jag vill inte vara folklig i ett land som inte kan se att människor från andra länder är människor som vi. Därför har jag sagt att jag istället vill vara en mellanfolklig poet”, berättar Benny Andersen på baksidan av den svenska samlingsvolymen Världens sista dikt och Svantes visor.

Att poeten dessutom var gift med en kvinna från Barbados, Cynthia Rosalina, gjorde att han fick närkontakt med det danska samhällets skuggsida. I en intervju berättar Benny Andersen att hans fru kände sig välkommen i Danmark fram till den första oljekrisen, då något hände med danskarna. Första gången han noterade förändringen var när han tillsammans med sin fru tog en promenad i Lynge och en lång, ljus man som de mötte på trottoaren lutade sig ner mot Cynthia Rosalina och viskade: ”Go home, nigger!”. Andersen skrek idiot efter den ljuse och blev själv kallad landsförrädare. Men omställningen i kynnet hos människor runt omkring paret var mer genomgripande, man började gå före Cynthia Rosalina i varuhusens köer och var ignorant oförskämd mot henne.

1985 kom diktboken Tiden og storken som genomströmmas av kritik mot förändringen som Andersen såg runt omkring sig. Framför allt dikten ”HC Andersenland” behandlar den nya främlingsfientligheten:

Förr höll de sig i skymundan
skrev anonyma brev
kom med anonyma tillrop
anonyma uppringningar
företog anonyma överfall
nu törs de kasta maskerna
nu har de namn och ansikten
goda danska namn
frostiga danska ansikten

Danmark beskrivs i dikten som ett land där ”nationalsporten är mobbning” och humorn ”brolagd av bananskal”, där offer framstår som hot, medmänsklighet som något odanskt och man låtsas vara dummare än man är. ”HC Andersenland” avslutas med en bön till Danmark och en för Benny Andersens diktning typisk språklig krängning: ”Danmark / gör dig inte mindre än du är / uppfyll din del av världen / gör så att vår skam över ditt rykte / kommer på skam”.

I dikten ”Kryptosvenskar” från samlingen Chagall & Skorpiondans (1991) ifrågasätter Benny Andersen logiken i de främlingsfientligas idé om danskhet. Han inleder dikten med att konstatera att det som tycks danskt egentligen har sina rötter i andra länder: ”Finns det något så danskt som Danebrogen? / Som för länge sedan föll ner från himlen i Estland / och påminner om den schweiziska flaggan”. Därefter härleder han den danska folkstammen till Sverige. Danerna vandrade ner i Danmark från grannlandet på 300-talet och körde med våld ut de egentliga danskarna, de som levt där från början. Människorna som idag lever i Danmark i dag är således inget annat än kryptosvenskar. Retoriskt konstateras de nuvarande danskarnas skavanker, de är ju inga riktiga danskar och kan följaktligen inte ens prata riktig danska:

allt låter som rødgrød med fløde
inte så underligt att vi knappt förstår varandra
inte så underligt att den vanligaste glosan är ”Hva?”
Det är ju inte alls vårt språk
Vi är ju inte alls oss
Vi är en hop sketna svenska gästarbetare
som kört detta bedårande land i sank
vi skulle ta och dra hem dit vi kommer från
hem till Sverige

Idealiseringen av Sverige blir ironisk, ungefär som i finnen Miika Nousiainens Hallonbåtsflyktingen. Men förhållandet till grannlandet har redan tjugo år tidigare behandlats i Svantes visor (1972). Visorna är utan tvekan Benny Andersens absolut största publika framgång. De sjungs numera vid bröllop, begravningar och andra festliga tillfällen och fungerar som en form av nationalhymner. Orsaken till framgången har säkerligen att göra med Povl Dissings bluesröstade tolkningar av texterna som Benny Andersen musiksatt. Under flera år turnerade de två med Svantes visor. Benny Andersen spelade piano och berättade ramhistorien och Dissing sjöng. Den mest sjungna sången är paradoxalt nog den minst typiska: ”Svantes lykkelige dag”. Singularisformen är inte slumpmässig. Framför allt är det en lycklig morgon som beskrivs. Svantes kvinna, nakenmodellen och reseledaren Niina, som ”hvar gang hun kom hjem fra en rejse smittede hun ham med gonorré. Det ver ret enerverende.”, ligger i badet och själv äter han frukost: ”Livet er ikke det værste man har, og om lidt är kaffen klar” blir en livskontenta och en refräng som de flesta danskar känner igen.

Svante Svendsen är en melankolisk, fet, tunnhårig och synnerligen osympatisk svenskättling som är för sjösjuk för att ta sig tillbaka till det hett efterlängtade hemlandet. Vid födseln döptes han Svante Svensson, men han kom som barn bort från sina föräldrar på en Malmöfärja och adopterades i Danmark. I ramberättelsen träffas Andersen och Svendsen på Akademisk kursus och håller därefter bara sporadisk kontakt. Vid ett av mötena tar Svendsen fram en dikt ur sin getskinnspåse, fördömer den samtida danska poesin, Andersens egen inkluderad, och ber honom tonsätta dikten. Efter att ha matat tonsättaren med dikter vid flera möten försvinner Svante Svendsen och Andersen misstänker att han har dött. Visorna blir kvar och lyckas träffa något fundamentalt danskt. Ofta är Svante svag, som i ”Svantes forårssang”:

Mit hår falder af
min knæskal er løs
og nyrerne rasler af sten.
Mit hjerte er skævt
min mave nervøs
det jager så sært i mit ben

Som i Bellmans visor går det lite bättre när karaktären hamnar på krogen. Där löser allt det jobbiga upp sig och han får åtminstone en stunds ro: ”Jeg er fuld og jeg har det godt” blir omkvädet i ”Svantes drikkevise”.

Svante återuppstår symptomatiskt nog 1981 när Öresunsbron ska byggas. Han är en fanatisk broförespråkare, äntligen har han en chans att återvända: ”Mitt hjärta hoppar och skuttar av lust / att få inviga Öresundsbron / som enar våra länder / de vattenskiljda stränder. / När en dag detta sker / blir jag aldrig sjösjuk mer.”

Benny Andersens humanism är humoristiskt realistisk. Seendet är utformat så att man som läsare av hans dikt ska känna igen sina egna tankar och de människor man har runt omkring sig utan att få för sig att man står över dem. Den enskildes skröplighet är viktig som kontrastverkan. Ändå är i