Meny Stäng

Generande danskhet för en humoristisk humanist: Perspektiv på Benny Andersens liv och dikt

Av Peter Nyberg

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Trots att Benny Andersen växte upp i fattigdom kom han att erövra en ledande plats på den danska parnassen och hyllades på sin 70-årsdag 1999 med ett fackeltåg utanför Thorvaldsens museum i Köpenhamn, en ära som bara sagoberättaren H. C. Andersen och textkompositören till den danska nationalsången, Adam Oehlenschläger, tidigare erhållit.

Benny Andersen har tagit emot snart sagt alla stora danska litterära priser, till exempel Kritikerpriset, Bokhandlarnas pris, Holbergmedaljen, Kulturministeriets barnbokspris, Weekendavisens litteraturpris och den Baerlingske fondens hederspris. 1972 blev han ledamot vid Det danske Akadami. Men Andersen är hyllad av ett folk som han inte vill vara folklig med. I en intervju i Svenska Dagbladet (12/11 2010) säger författaren att han numera skäms över att vara dansk.

1929 föddes Benny Andersen i Söborg i norra Köpenhamn där fadern var murare och modern undersköterska. Till och från var fadern var arbetslös, moderns inkomst var beständig men låg. De begränsade inkomsterna ledde till fattigdom men sällan till direkt nöd. Under Benny Andersens första fyra år flyttade familjen 12 gånger och tre syskon föddes.

Strängt taget fanns två olika förhållningssätt till bildning i arbetarklassen under den här tiden: de som ansåg den vara något ouppnåeligt och således förlöjligade den och de som insåg värdet av en allsidig utbildning. Benny Andersens föräldrar tillhörde den senare kategorin. De kom över ett piano som den äldste sonen började spela på när han var 13 år. Tidigt fick han också tillgång till litteratur och tog snart itu med klassikerna: ”Jag hade en Kafka-period och sedan en Dostojevskij-period”, har han berättat. Även Sartre och Proust fångade ynglingen, inte minst i sökandet efter vem han var. I skolan kände han sig annorlunda. Han var mer avancerad än sina kamrater både vad gällde musik och litteratur och en dag slog han upp ordet ”säregen” i en ordbok: ”och där stod att det betydde unik. Det gav genklang i mig. Unik! Det var det jag ville bli”.

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Efter sjunde klass var Andersen tvungen att börjar arbeta. Eftersom han var studiebegåvad kombinerade han först ett arbete som springpojke, därefter en praktikplats på en reklambyrå med aftonskolan. Ändå dröjde det bara fyra år innan han tog studenten. I aftonskolan upptäckte Benny Andersen också poesins främsta funktion: att göra intryck på flickor. En av de eftertraktade var lyrikintresserad och för att imponera på henne skrev han sitt första lyriska alster. Framgången blev påtaglig. För att verkligen överväldiga flickan bestämde han sig för att ge ut en hel samling, vilken Gyldendals förlag refuserade som för osjälvständig. Tidskriften Heretica publicerade dock några av dikterna, vilka är starkt påverkade av danska ikoniska poeter som Frank Jaeger och Halfdan Rasmusen.

Den karriär som var uttänkt åt honom på reklambyrån avslutades 1948, istället började Benny Andersen turnera som barpianist. Resorna gick mellan stora och små orter i Danmark, Norge och Sverige. Livet var ensamt och snart föll han ner i en identitetsdepression. Han visste inte vem han var eller vad han ville med sitt liv. Efter avslaget från förlaget skrev Andersen inte poesi på tre år men känslan av att vara en skrivande människa gav inte med sig. När han satt på ett tåg på väg till en spelning började han dikta igen. Den här gången mer självständigt.

Benny Andersen var 31 år när han debuterade med Den musikaliske ål 1960. Dikterna i debutsamlingen ligger nära den naturlyriska betraktelsen med inslag av besjälning: ”Den musikaliska ålen”, ”Den förhärdade ödlan”, ”Den kritiska grodan”. Poesin är kortfattad och bara embryot till det berättande drag som senare ska vara poetens kännetecken finns i texterna. Naturbilderna blir i sina bästa stunder till expressioner mot en större tillvaro och därmed allmängiltiga, som i ”Nya röster”:

Mjuka smulor på släntens is
Änder med sträckta halsar
på flykt från sina tyngdpunkter
deras läten är saxar som klipper kartong.

Hit kom jag för att lära ett rikare språk,
för att lyssna till oförfalskade röster
Varför inte börja med dessa?

Man bör alltid ha lite bröd med sig.

Mottagandet av Den musikaliske ål blev utmärkt, speciellt från kritikerhåll. Men det skulle dröja till den tredje diktsamlingen Den indre bowlerhat (1964) innan Benny Andersen slog igenom även hos publiken. Den sistnämnda diktboken sålde i 31 000 exemplar, vilket för poesi i Danmark är ett oerhört högt antal. Vid den här tiden hade poeten dessutom etablerat skrivandet som arbete. Att komma från arbetarklassen innebar att han redan från början insåg att det skulle behövas disciplin även i diktning. Hans inställning till inspiration var realistisk:

Jeg har en meget stærk selvdisciplin, og jeg gjorde det, at jeg lukkede mig inde med arbejdet, trak gardinerne ned og lod mig ikke forstyrre. Sådan arbejder jeg hver dag. Jeg venter ikke på, at inspirationen skal komme. Hver morgen har jeg i stedet den kontrakt med mig selv: der skal stå noget på papiret. Amatørerne går og venter på, at inspirationen drysser ned. Den professionelle siger: nu vælger jeg at sætte mig ned og skabe.

Flera gånger återkommer Benny Andersen till skrivandets hantverk, både i sin minnesbok Livsrejse med vigtige uphold (2007) och i sin diktning. Alltid är det den disciplinerade vägen som förespråkas. Det går inte att ordna omvärlden så att allt är perfekt för diktaren, det går inte att vänta på det som kallas inspiration, diktaren måste sätta sig ner och arbeta. I sin minnesbok ironiserar Andersen över vilka betingelser som vore ideala för honom: Ett ljudisolerat, lagom stort och varmt arbetsrum, inga väntande uppdrag, inga obesvarade brev, urdraget telefonjack, familjen i närheten men omärklig, få möten och inbjudningar, gråväder utanför, en öl inom räckhåll, ekonomin acceptabel, inga akuta problem för de närstående, synonymordböcker till hands, inga felande skrivmaskiner eller kulspetspennor och till sist inga mygg eller flugor men gärna en åldrande spindel i hörnet. Därefter konstaterar Benny Andersen att ytterst få av dessa förutsättningar varit uppfyllda vid någon tidpunkt men att han ändå fått en hel del gjort.

Benny Andersen. Foto: Klaus Holsting.

Givetvis är Benny And