Meny Stäng

Terziner hos två svenska lyriker: Om Hjalmar Gullberg och Lotta Olssons tröstande versmått

Av Göran Strömqvist

Hjalmar Gullberg i Veckojournalens julnummer 1943
Hjalmar Gullberg i Veckojournalens julnummer 1943

Hur nära mig idag, hur gripbart nära
de nya tecknen, ranka och spiral.
Persikoträdet blommar. Den vulgära
husgaveln har brett ut sin silkesjal.

Orden är Hjalmar Gullbergs i slutet av 1950-talet och vi som var unga då, vi som gillade silkesjalen efter att ha rört oss bland, kanske också burit 40-talisternas ångestkåpor, trodde plötsligt att Gullberg längtade tillbaka till 40-talet. Men vi läste fel. Gullbergs ångest var personlig och djup och han sökte de grekiska klassikerna och naturen för hugsvalelse, uttryckte sig på terziner, Dantes versmått, i dikt efter dikt:

Jag gräver i mig inte för att gräva
i mig men komma till den friska åder,
jag känner i vart pulsslag hemligt bäva

Vildgässens rop, oktobers grå trumpeter…
…slet oss ur sängarna. Här står vi smugna
ur idet och ser jorden ligga tom,
där lärkan sjöng och vi såg axen bugna.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Rubriken Terziner i okonstens tid från 1958 visar Gullberg i opposition mot tiden och i sökande efter lindring för sin oro efter att ha fått kännedom om en obotlig sjukdom. Rubriken antyder en väg ut ur eländet genom terzinerna, formen, disciplinen.

Var finns då konstens tid? Och var finns trösten? I den stora grekisk klassiska symbolvärlden, i naturen och i närheten mellan människor, uttryckt redan tjugo år tidigare, i Att övervinna världen:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Men nu även i terzinerna.

Från år av olust kommer jag, av leda

och vanmakt i en värld som tuggar fradga.
Vad visste jag om form som kan förlösa?
Vad visste jag om vårt behov av stadga?

För den som av det slappa och porösa
fått nog blev stjärnor tända dubbelt klara.
En källa finns för alla som vill ösa.

Terziner kan ge tröst, så tolkar jag Gullbergs ord, för såväl den som läser dem som den som skriver dem. I varje fall kan de, genom sin svårighet att bemästras, stimulera kreativiteten vilket i sin tur kan vara en väg ut ur ångest och leda.

Så också med Lotta Olsson, som i Himmel i hav söker skriva sig ut ur sin oro, men i nutid, 2012. Även hon vänder sig till den grekiska gudavärlden i sitt sökande, till Persephone, växtlighetens gudinna, en naturlig och viktig samtalspartner för den som balanserar mellan ljus och mörker, någon hon känt sig nära och nu upplever sig övergiven av men som hon likväl håller kontakten med.

Vad är min röst? Och ska den orka bära?
Du går din väg. Här står jag rädd och stum.

Nu är det bara nu och bara jag.

I larmet är min viskning alltför svag,

och vem ska lyssna, om jag vågar tala?
Nu lyser ensamhet och papper vitt.

Lotta Olsson. Foto: Ulrica Zwenger
Lotta Olsson. Foto: Ulrica Zwenger

Ännu en resa börjar alltså i terzinernas värld, 50 år efter Gullbergs. Mycket har hänt under den tiden. Fem decennier av fri vers till exempel. Till skillnad från Gullberg som har ett dubbelt mål med sina terziner, både att uttrycka sig och att ta ställning mot ”de nya tecknen ranka och spiral”, så har Olsson inget dubbelt syfte. Hon väljer, enligt egen utsago, terzinen därför att den ger mera utrymme för berättande än den mera begränsande sonetten som hon tidigare använt sig av.

”Jag var nog helt enkelt,” säger hon, ”på jakt efter ett mer ´berättande´ versmått (för versmått tycks jag ju behöva!) som kunde tillåta mig att breda ut mig mer, att slippa avsluta efter sonettens 14 rader. Och så hittade jag två, och använde dem ju faktiskt båda: terziner och elegiskt distikon — vilket ju också gav mig en möjlighet att skapa dialog, att låta två ”jag” tala med olika röster (och sedan låta dem sammansmälta på slutet). Det traditionella sättet att länka samman terzinerna tilltalade mig också: att det saknade rimordet från diktens inledning återkommer i dess avlutande strof, vilket rimmade (!) så väl med det jag ville uttrycka: ‘Så är du fri, men ändå alltid fången./ Så bär vår början alltid på vårt slut.’”

För mig, och väl också för andra, ger terzinen såväl som sonetten en speciell klarhet i uttrycket. Formen stärker, renar och klargör det sagda. Gullberg skrev på det viset om okonst i tiden men Olsson skriver om en modern, ung kvinna som med terzinernas hjälp tar sig fram i oskuld, ångest och övergivenhet och lyckas nå balans, föda ett barn, bli mor, vilket hon vill berätta om. Gullberg talar om ”formen som förlöser”. Det kan nog också stå för Lotta Olsson men då i första hand hennes berättande. Till skillnad från Gullberg avgränsar hon problemen främst till sig själv och sin situation

hur ångrar man att barndomen blev kort?

och sina svårigheter och motgångar som vuxen

en känsla att inte höra till

En nyfödd kvinna. Hjälplös. Och jag diar
bekräftelse, men lugnas inte alls.
Bedrar han mig? Det skaver, river, kliar

tills svaret griper iskallt om min hals.

Vi tar hennes parti, hon blir en symbol för en ung kvinna i vår tid. Vi deltar i hennes problem, innerligt och inom hennes personliga sfär.

Gullberg, däremot, lyfter sina problemfält till generell höjd. Hans ”jag” blir allas ”jag”.

Jag låg på bryggan naken när en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger

död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.

Vi axlar detta jag, går in under det, blir en del av något större, ett annat slags poesi än Lotta Olssons men likafullt är det terzinerna som driver poeten till en förlösning. Lotta Olsson blir mor och medlevande vuxen, hon blir en tidsmarkör men med rötter i klassisk tid. Gullberg bygger storartade valv av skönhet under sitt sökande efter svar på livets stora gåtor för att dämpa sin livsångest och samtidigt ge oss tröst. Men deras terziner är lika vackra, har en självklar lätthet, glider som bärande fåglar fram genom texten. Gullberg söker sig bakåt för att finna sin plats i nutiden, Olsson framåt i sin begynnande självständighet och i sitt frigörande (”Nu är det bara jag”) och i sitt moderskap.

Vad är det då som ger terzinerna sådan kvalitet? Dante skapade dem till sin Divina Commedia och de utgör ett versmått som består av en femtaktig jambisk vers med treradiga strofer och rimflätning. Lyriker har valt att uttrycka sig på detta versmått alltsedan 1300-talet. Dante ville lämna kravet på att skriva på latin och sökte ett versmått brukbart för italienskan, folkligt kanske då men knappast i våra dagar. I våra dagar får blandade versformer ”det hela att gå runt” som en poetkollega uttryckte det. Terzinen är en krävande form men alla språk ligger inte smidigt där. Enligt The Penguin Dictionary of Literary Terms and Literary Theory (1998) är terziner ”rare in English”. Svenskan ligger nog bättre till. Gullberg och Olsson är exempel på det. Det ryms en märklig skönhet i denna form. Varje rad, synes det mig, innebär en fulländning och ett löfte om ett steg vidare på vägen mot ett mål. En ny versrad blir till, jamberna flyter på och rimmen ger kontakt såväl framåt som bakåt, påminner om vad som sagts och går vidare. Steg för steg tar sig poeten framåt och får som bäst språket att anpassa sig som handsken till handen och leder sig själv – och läsaren – genom problematiken. Det är inte lätt. Det innebär en kamp som kan mildra hopplösheten och frigöra berättandet.

Det är något av en lycka för modern svensk lyrik, stor som liten, att den genom bland andra Hjalmar Gullberg och Lotta Olsson får förnyad kontakt med sitt ursprung i den klassiska poesin.

”Så bär vår början alltid på vårt slut”, skriver Lotta Olsson som sista rad i Himmel i hav. Det ligger nära till hands att här ändra den raden till Så bär vårt slut alltid på vår början och därmed karaktärisera både hennes och Hjalmar Gullbergs båda diktsamlingar.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 10 =