Meny Stäng

Terziner hos två svenska lyriker: Om Hjalmar Gullberg och Lotta Olssons tröstande versmått

Av Göran Strömqvist

Hjalmar Gullberg i Veckojournalens julnummer 1943
Hjalmar Gullberg i Veckojournalens julnummer 1943

Hur nära mig idag, hur gripbart nära
de nya tecknen, ranka och spiral.
Persikoträdet blommar. Den vulgära
husgaveln har brett ut sin silkesjal.

Orden är Hjalmar Gullbergs i slutet av 1950-talet och vi som var unga då, vi som gillade silkesjalen efter att ha rört oss bland, kanske också burit 40-talisternas ångestkåpor, trodde plötsligt att Gullberg längtade tillbaka till 40-talet. Men vi läste fel. Gullbergs ångest var personlig och djup och han sökte de grekiska klassikerna och naturen för hugsvalelse, uttryckte sig på terziner, Dantes versmått, i dikt efter dikt:

Jag gräver i mig inte för att gräva
i mig men komma till den friska åder,
jag känner i vart pulsslag hemligt bäva

Vildgässens rop, oktobers grå trumpeter…
…slet oss ur sängarna. Här står vi smugna
ur idet och ser jorden ligga tom,
där lärkan sjöng och vi såg axen bugna.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Rubriken Terziner i okonstens tid från 1958 visar Gullberg i opposition mot tiden och i sökande efter lindring för sin oro efter att ha fått kännedom om en obotlig sjukdom. Rubriken antyder en väg ut ur eländet genom terzinerna, formen, disciplinen.

Var finns då konstens tid? Och var finns trösten? I den stora grekisk klassiska symbolvärlden, i naturen och i närheten mellan människor, uttryckt redan tjugo år tidigare, i Att övervinna världen:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Men nu även i terzinerna.

Från år av olust kommer jag, av leda

och vanmakt i en värld som tuggar fradga.
Vad visste jag om form som kan förlösa?
Vad visste jag om vårt behov av stadga?

För den som av det slappa och porösa
fått nog blev stjärnor tända dubbelt klara.
En källa finns för alla som vill ösa.

Terziner kan ge tröst, så tolkar jag Gullbergs ord, för såväl den som läser dem som den som skriver dem. I varje fall kan de, genom sin svårighet att bemästras, stimulera kreativiteten vilket i sin tur kan vara en väg ut ur ångest och leda.

Så också med Lotta Olsson, som i Himmel i hav söker skriva sig ut ur sin oro, men i nutid, 2012. Även hon vänder sig till den grekiska gudavärlden i sitt sökande, till Persephone, växtlighetens gudinna, en naturlig och viktig samtalspartner för den som balanserar mellan ljus och mörker, någon hon känt sig nära och nu upplever sig övergiven av men som hon likväl håller kontakten med.

Vad är min röst? Och ska den orka bära?
Du går din väg. Här står jag rädd och stum.

Nu är det bara nu och bara jag.

I larmet är min viskning alltför svag,

och vem ska lyssna, om jag vågar tala?
Nu lyser ensamhet och papper vitt.

Lotta Olsson. Foto: Ulrica Zwenger
Lotta Olsson. Foto: Ulrica Zwenger

Ännu en resa börjar alltså i terzinernas värld, 50 år efter Gullbergs. Mycket har hän