Meny Stäng

”Evigt skimrar mitt arbandsur med tidens fångna insekt”: Om tid i Tomas Tranströmers Hemligheter på vägen

Av Linda Ågren

Illustration: Linda Ågren
Illustration: Linda Ågren

När den unge amatörzoologen Tomas Tranströmer nålade upp insekter på spännbrädet i skärgården till den stickande doften av ättiketer anade han inte deras betydelse för hans framtida författarskap som skulle leda till nobelpris, att de skulle förkroppsliga tiden själv i hans rika och metafortäta bildspråk.

I Tranströmers poesi finns en genomgående prägling av T.S. Eliots syn på tid: “all time is eternally present”, att all tid existerar här och nu. I ”Preludium” finns tydliga exempel på detta synsätt då diktens ”han” sjunker ”genom schakt av grönfuktiga åldrar” vilket senare i dikten beskrivs som ”denna lodräta färd genom ögonblicket”. Resenären i dikten kan färdas genom all tid, från åldrar till ögonblick, då alla epoker samexisterar i detta nu.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

All tid är närvarande i Tranströmers lyrik, något som uppmärksammats i forskningen kring hans poesi och som genomsyrar hans diktsamlingar. Som exempel på detta gör sig även dåtiden påmind i ”Preludium”: ”Bronsåldernslurens/fredlösa ton/hänger över det bottenlösa”. Rummet i ”Den halvfärdiga himlen” sträcker sig också bakåt i historien med orden ”Och våra målningar kommer i dagen, våra istidsateljéers röda djur”. Diktens ”vi” existerar över en lång tidsaxel på flera livstider och innefattar såväl dagens människor som de som först avbildade verkligheten på insidan grottväggarna (Espmark, 1983, s. 82 f.). Den tidlösa gemenskapen med människor från förr förstärks i dikten ”Epilog” där de döda får vara med på resan och i ”Den halvfärdiga himlen” är de med som spöken som också får ta sig en ”klunk av ljuset”. Även framtiden är närvarande då de ”de oföddas bleka ansikten” skymtar i dikten ”Klanger och spår” och när de kommande åren i form av ”flädermöss” slumrar inne i grottan väntande på den dag då de ska flyga ut (Elegi).

Genom att skriva porträttdikter har Tranströmer gett utvalda människor en tidlöshet i ord, bevarade åt eftervärlden. Tomas Tranströmer har förevigat den ryske tonsättaren Balakirev i ”Balakirevs dröm”. levandegjort en 1500-talsrelief i ”En man från Benin” och återupplivat Bockstensmannen som aldrig mer fick vandra på jorden (Elegi). I Tranströmers självbiografi berättar han om sin barndomskärlek till bibliotek och museer, som ju utgör mänsklighetens samlade minne och historia, något som bevisligen präglat hans diktning som sträcker sig i tid och rum.

Tiden får väggar och golv i Tranströmers lyrik. I ”Den halvfärdiga himlen” liknar han jaget vid en dörr mellan två tillstånd: ”Var människa en halvöppen dörr/som leder till ett rum för alla”. I Tranströmers universum kan allting liknas vid ett hus och ges dörrar och väggar, det skapas ett fysiskt rum i det psykiska likt brevet som förgäves försöker tränga sig in genom springan mellan vakenhet och dröm (Nocturne). Dessa portaler leder vidare till ytterligare dimensioner som alla existerar på samma yta i Tranströmers flerdimensionella värld och på ömse sidor om dörren finns det privata och allmänmänskliga, nuet och framtiden eller det medvetna och omedvetna.

Även den yttre naturen ges attribut såsom källare, tak, fönster och nyckelhål och ramas in till en byggnad. Bebyggelse blandas med natur, gränsen mellan ute och inne är upphävd och naturen konstrueras efter människans påhitt och får väggar och golv. På liknande sätt har Tranströmer beskrivit sin upplevelse av tiden: en labyrint, även det en byggnadskonstruktion och lutar man sig mot labyrintens vägg kan man höra ett yngre eller äldre jag skynda förbi på andra sidan (Eggehorn, 1997, s. 9).

Naturen har haft stor betydelse för Tranströmers skrivande. När livet har blivit för påträngande och kravfyllt har han alltid sökt sig till en plats med träd såsom Runmarö där han samlade insekter. Dock är inte skogen den enda typ av landskap som utgör miljö i Tranströmers lyrik, utan naturen i alla dess former, både den svenska och den utländska som han stöter på under sina resor. Naturens närvaro i dikterna är typisk för Tranströmer, såsom för svensk litteratur. Däremot skulle en naturskildring aldrig ensam utgöra en hel Tranströmerdikt då han i T.S. Eliots anda alltid vill sätta något i ett sammanhang och förena det med en tanke (Bergsten, 2011, s. 111 f.). Till skillnad från andra poeter tidigare under 1800-1900-talet, såsom Edith Södergran, Karin Boye och Esaias Tegnér, som alla använder träd som symbol för något annat exempelvis själen eller jaget, så har Tranströmer ett mer sakligt och förtroligt förhållande till trädet. Istället för att bara låta det existera som representant för något äger det en egen värdighet och lever sitt eget liv oberoende av människan. Träden omtalas i dikterna med stor respekt och tacksamhet. De står fast rotade som en förbindelse mellan himmel och underjord: en portal mellan olika dimensioner, även mellan nutid och dåtid såsom i ”Elegi”: ”Allt sammanvuxet i ett yvigt träd/Försvunna städer glittrar i dess grenverk”.

Besjälning är ett annat grepp Tranströmer tillämpar på naturen, såsom träd som är uppe och går för att uträtta mänskliga ärenden (Sammanhang). Han besjälar även ett abstrakt begrepp som ”år” i form av ”flädermöss” som både kan sova och flyga. ”Här hänger åren, gärningarna tätt. Här sover de med sammanfällda vingar” heter det, och en dag ska de flyga ut och driva bort sommarvintersömnen. Djur har en betydande roll i Tranströmers lyrik då de enligt Arne Johnsson (1997, s. 22) agerar som neutrala budbärare av frågor om liv och död. Vråken i ”Ostinato” är en lugnande symbol då den blir till en fridfull stjärna över ett oroligt hav, en skalbagge vittnar om underverk i ”Gläntan” och en Näktergal sjunger om komforten i att vara ensam i ”Näktergalen i Badelunda”. I ”Göken” förbryllar titelfågeln läsaren när den flyttar vidare till tropikerna och tar sommaren med sig, vilket lämnar läsaren att åldras och inte mera förvånas över det som sker. Arne Johansson (1997), en författare av poesifestivalens texter kring Tranströmer, menar att djuren har valts ut som budbärare då de är oskyldiga, objektiva varelser som neutralt kan leverera ett budskap på ett sätt som människan inte kan.

Den unge Tranströmer gick på piano- och kompositionslektioner och var mycket intresserad av klassisk musik vilket lade grunden för hans ursprungliga ambition att bli kompositör. Musikens betydelse för honom lyser inte sällan igenom i hans skrivande som då får en musikalisk klang och ger en auditiv upplevelse hos läsaren. Musiken i Tranströmers dikter har ofta funktionen att överbrygga och sammanföra den inre och yttre naturen, likt en bro mellan olika världar. Det kan vara orgelmusik som får pelare att förvandlas till träd (Kort paus i orgelkonserten) eller kyrkklockor som bär själen vidare mot oändligheten (Carillon).

Joanna Bankier skriver i The sense of time in the poetry of Tomas Tranströmer (1993, s. 111) att musiken i Tranströmers lyrik sträcker sig bortom tidens naturliga flöde och kan forma och förändra den, ge den rytm och elasticitet så att man kan färdas bakåt och framåt i tiden endast genom att lyssna på musik. I dikten ”Schubertiana” finns exempel på detta fenomen:

/…/
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
med marken fjädrande under mig/kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
/…/

När musiken spelar, de fem stråkarna, går lyssnaren ”hem” i sitt inre mot ett yngre jag, bakåt till sin ungdom, tolkar Bankier. Diktjaget färdas bakåt i tiden till det förflutna då denne är ofödd för att sedan rulla in i framtiden; båda tidpunkter bortom den logiska kronologin som musiken kan hjälpa oss att resa till.

Även i diktsamlingen Hemligheter på vägen utgör tid en viktig aspekt som återkommer i form av klockor och klockslag exempelvis i ”Spår” där klockan är två på natten och i ”Izmir klockan tre” där redan titeln speglar detta fenomen. I dikten läser man ”medan middagshettans/ myriader klockor tickade i rymden” som innehåller ting bekanta inom vår verklighetsram såsom klockor och rymden som vi vet är existerande, men kombinationen rymd och en oräknelig, oändlig mängd av tickande klockor geografiskt utom räckhåll är för abstrakt för att kunna hanteras som en sann konkret bild. Senare i dikten finns en motsats där istället den abstrakta tiden, mer specifikt ett visst klockslag, upplevs som ett fysiskt ting som går att röra vid och som kan förbrukas: ”När klockan tre var trampat under hovar”. Detta är en bild som är lättare att ta till sig då den ligger närmare till hands inom vår referensram: att klockslaget kan vara ett ting som går att trampa på och ta sönder, en fysisk klocka eller till exempel en insekt. Vid dess förbrukning passerar klockan tre men inte före dess, det är tröskeln mellan två episoder, likt det ceremoniella glaset som trampas sönder av den judiske brudgummen avslutar bröllopet och inleder det nya livet som man och hustru.

I Hemligheter på vägen finns även en historisk aspekt av tiden samt ett tidsflöde såsom i ”Balakirevs dröm” där den ryske tonsättaren Milij Balakirev (1837-1910) somnar och vaknar långt senare: ”Han visste att resan hade varat länge/och hans klocka visade år, inte timmar”.

Historien är ständigt närvarande i nutiden och gör sig påmind genom enstaka ord som rymmer en helt annan epok än den nuvarande, såsom orden ”bronsålderlurens” och ”istidsateljéernas” i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Detta sätt att låta den mänskliga historien vara närvarande i dikterna genom specifika ord syns redan i Tranströmers andra diktsamling Hemligheter på vägen i dikterna ”Vädertavla” och ”Efter anfall”. Mitt i naturbeskrivningen av en höst som drar mot vinter i ”Vädertavla” hörs en hund skälla, medan alla andra ljud är på flykt, och detta beskrivs med hjälp av fornegyptiska tecken: ”Ett hundskalls hieroglyf står målad/i luften över trädgården”. Den egyptiska kopplingen till hund kan eventuellt tolkas som guden Anubis, guden som associeras med mumifieringen, döden och efterlivet. Symboliskt sett går året mot sitt slut och vintern innebär död för många djur och växter tills året kan födas på nytt på våren, likt en egyptier får tillträde till livet efter detta först efter att mumifieringen har skett. Även i ”Efter anfall” liknas nutiden vid vår fornegyptiska historia:

/…/
Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt.
en bred hatt skymmer hans ansikte.
han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet,
kanske till hjälp.

Omärkligt har tavlan börjat vidga sig och öppnas bakom
den sjuke
och försjunkne. Det gnistrar och hamrar. Varje ax är tänt
som för att väcka honom!
Den andre – i säden – ger ett tecken.

Han har närmat sig.
Ingen ser det.

Dikten beskriver en pojke, sjuk och omplåstrad likt en halvt balsamerad mumie med tungan styv som ett horn. ”Bandaget kring käken för tanken till balsamering”. Det finns en mörk gestalt i rummet som betraktas av skördemannen i tavlan, och kan tolkas som döden personifierad vilken har kommit för att hämta pojken och mannen i tavlan vill hjälpa. Pojken har inte lagt märke till gestalten och männen och axen försöker varna honom, men han ser dem inte.

Den historiska epok som gör sig påmind mellan raderna i Tranströmers diktsamling Hemligheter på vägen är begränsad till den fornegyptiska kulturen som symbol för döden och dödlighet. Tranströmer har emellertid även skrivit porträttdikter i denna diktsamling som förevigat människoöden från förr, en om Balakirev i ”Balakirevs dröm” som somnar under en pianokonsert och drömmer att han måste spela ett underligt instrument för att överleva. Ett annat porträtt är inspirerat av ett fotografi av en 1500-talsrelief i brons från ”negerriket” Benin föreställande en portugisisk jude, ”En man från Benin”. Han är ”Återfödd i metallens ras” som en bronsrelief och dikten avslutas med att hans syfte är att andra ska se sig själv i honom, det förflutna ska möta nuet.

Tranströmer ger även läsaren en liten glimt av framtiden då han visar på en verklighet där någon sover och nästan svävar ut i rymden i ”Han som vaknade av sång över taken” där även tidens stora kugghjul arbetar i form av myriader av tickande klockor i ”Izmir klockan tre”. En mer avancerad framtid med tillgång till rymdens mystiska maskineri blandas med nuet och dåtiden, även om det kanske bara är i drömmens värld.

Tiden är en fångad insekt i ”Resans formler”, en tydlig och lättgriplig metafor där ett konkret koncept – en insekt, struktureras av ett annat konkret koncept, ett armbandsur:

/…/
På väg i det långa mörkret. Envist skimrar
mitt armbandsur med tidens fångna insekt.
/…/

Trots att det inte står utskrivet i dikten, mer än att armbandsurets metall eller glas skimrar såsom en skalbaggens skal, så överförs en rikligare bild till läsaren på grund av den gemensamma mänskliga referensramen: vad vi vet om armbandsurs samt insekters utseenden samt hur de fungerar. I denna metafor kan det därför tänkas att klockans tickande motsvarar en insekts surrande, att tim- och minutvisarna är känselspröt och att insektens ben är bandet kring handleden. Titeldikten ”Hemligheter på vägen” är en annan dikt i samlingen som förstärker metaforen att insekter är tid:

/…/
Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –
ett fjärilsmuseum.
/…/

Ett museum är en byggnad vilken rymmer människans samlade historia i form av artefakter och konstföremål. All tid är frusen, bevarad och samexisterar på en och samma plats och ett besök dit är det närmsta vi kommer en resa tillbaks till vårt förflutna. Detta rum som rymmer alla ögonblick sammanfattas sedan i ett ord: ett fjärilsmuseum. Tranströmer har använt fjärilen som symbol för ett förkroppsligat ögonblick. Fjärilen och ögonblicket – två fenomen liknande i karaktär: flyktig, kortlivad, efemär. Museet är spännbrädet på vilket människan, samlaren, nålar upp fjärilarna, som står för ögonblicken från vårt förflutna. ”Här kan alltså normalt försvinnande ögonblick fångas in och upplevas samtidigt, inte bara i tur och ordning” (Julén, 1962, s. 126.), som om man bokstavligt talat kan fånga dagen, som uttrycket lyder, och bevara den.

En egen association är kopplingen som kan göras mellan fjärilar och ögonblick rent språkligt sett, då ordet ögonblick innehåller ”ögon” och då flera arter