Meny Stäng

”Evigt skimrar mitt arbandsur med tidens fångna insekt”: Om tid i Tomas Tranströmers Hemligheter på vägen

Av Linda Ågren

Illustration: Linda Ågren
Illustration: Linda Ågren

När den unge amatörzoologen Tomas Tranströmer nålade upp insekter på spännbrädet i skärgården till den stickande doften av ättiketer anade han inte deras betydelse för hans framtida författarskap som skulle leda till nobelpris, att de skulle förkroppsliga tiden själv i hans rika och metafortäta bildspråk.

I Tranströmers poesi finns en genomgående prägling av T.S. Eliots syn på tid: “all time is eternally present”, att all tid existerar här och nu. I ”Preludium” finns tydliga exempel på detta synsätt då diktens ”han” sjunker ”genom schakt av grönfuktiga åldrar” vilket senare i dikten beskrivs som ”denna lodräta färd genom ögonblicket”. Resenären i dikten kan färdas genom all tid, från åldrar till ögonblick, då alla epoker samexisterar i detta nu.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

All tid är närvarande i Tranströmers lyrik, något som uppmärksammats i forskningen kring hans poesi och som genomsyrar hans diktsamlingar. Som exempel på detta gör sig även dåtiden påmind i ”Preludium”: ”Bronsåldernslurens/fredlösa ton/hänger över det bottenlösa”. Rummet i ”Den halvfärdiga himlen” sträcker sig också bakåt i historien med orden ”Och våra målningar kommer i dagen, våra istidsateljéers röda djur”. Diktens ”vi” existerar över en lång tidsaxel på flera livstider och innefattar såväl dagens människor som de som först avbildade verkligheten på insidan grottväggarna (Espmark, 1983, s. 82 f.). Den tidlösa gemenskapen med människor från förr förstärks i dikten ”Epilog” där de döda får vara med på resan och i ”Den halvfärdiga himlen” är de med som spöken som också får ta sig en ”klunk av ljuset”. Även framtiden är närvarande då de ”de oföddas bleka ansikten” skymtar i dikten ”Klanger och spår” och när de kommande åren i form av ”flädermöss” slumrar inne i grottan väntande på den dag då de ska flyga ut (Elegi).

Genom att skriva porträttdikter har Tranströmer gett utvalda människor en tidlöshet i ord, bevarade åt eftervärlden. Tomas Tranströmer har förevigat den ryske tonsättaren Balakirev i ”Balakirevs dröm”. levandegjort en 1500-talsrelief i ”En man från Benin” och återupplivat Bockstensmannen som aldrig mer fick vandra på jorden (Elegi). I Tranströmers självbiografi berättar han om sin barndomskärlek till bibliotek och museer, som ju utgör mänsklighetens samlade minne och historia, något som bevisligen präglat hans diktning som sträcker sig i tid och rum.

Tiden får väggar och golv i Tranströmers lyrik. I ”Den halvfärdiga himlen” liknar han jaget vid en dörr mellan två tillstånd: ”Var människa en halvöppen dörr/som leder till ett rum för alla”. I Tranströmers universum kan allting liknas vid ett hus och ges dörrar och väggar, det skapas ett fysiskt rum i det psykiska likt brevet som förgäves försöker tränga sig in genom springan mellan vakenhet och dröm (Nocturne). Dessa portaler leder vidare till ytterligare dimensioner som alla existerar på samma yta i Tranströmers flerdimensionella värld och på ömse sidor om dörren finns det privata och allmänmänskliga, nuet och framtiden eller det medvetna och omedvetna.

Även den yttre naturen ges attribut såsom källare, tak, fönster och nyckelhål och ramas in till en byggnad. Bebyggelse blandas med natur, gränsen mellan ute och inne är upphävd och naturen konstrueras efter människans påhitt och får väggar och golv. På liknande sätt har Tranströmer beskrivit sin upplevelse av tiden: en labyrint, även det en byggnadskonstruktion och lutar man sig mot labyrintens vägg kan man höra ett yngre eller äldre jag skynda förbi på andra sidan (Eggehorn, 1997, s. 9).

Naturen har haft stor betydelse för Tranströmers skrivande. När livet har blivit för påträngande och kravfyllt har han alltid sökt sig till en plats med träd såsom Runmarö där han samlade insekter. Dock är inte skogen den enda typ av landskap som utgör miljö i Tranströmers lyrik, utan naturen i alla dess former, både den svenska och den utländska som han stöter på under sina resor. Naturens närvaro i dikterna är typisk för Tranströmer, såsom för svensk litteratur. Däremot skulle en naturskildring aldrig ensam utgöra en hel Tranströmerdikt då han i T.S. Eliots anda alltid vill sätta något i ett sammanhang och förena det med en tanke (Bergsten, 2011, s. 111 f.). Till skillnad från andra poeter tidigare under 1800-1900-talet, såsom Edith Södergran, Karin Boye och Esaias Tegnér, som alla använder träd som symbol för något annat exempelvis själen eller jaget, så har Tranströmer ett mer sakligt och förtroligt förhållande till trädet. Istället för att bara låta det existera som representant för något äger det en egen värdighet och lever sitt eget liv oberoende av människan. Träden omtalas i dikterna med stor respekt och tacksamhet. De står fast rotade som en förbindelse mellan himmel och underjord: en portal mellan olika dimensioner, även mellan nutid och dåtid såsom i ”Elegi”: ”Allt sammanvuxet i ett yvigt träd/Försvunna städer glittrar i dess grenverk”.

Besjälning är ett annat grepp Tranströmer tillämpar på naturen, såsom träd som är uppe och går för att uträtta mänskliga ärenden (Sammanhang). Han besjälar även ett abstrakt begrepp som ”år” i form av ”flädermöss” som både kan sova och flyga. ”Här hänger åren, gärningarna tätt. Här sover de med sammanfällda vingar” heter det, och en dag ska de flyga ut och driva bort sommarvintersömnen. Djur har en betydande roll i Tranströmers lyrik då de enligt Arne Johnsson (1997, s. 22) agerar som neutrala budbärare av frågor om liv och död. Vråken i ”Ostinato” är en lugnande symbol då den blir till en fridfull stjärna över ett oroligt hav, en skalbagge vittnar om underverk i ”Gläntan” och en Näktergal sjunger om komforten i att vara ensam i ”Näktergalen i Badelunda”. I ”Göken” förbryllar titelfågeln läsaren när den flyttar vidare till tropikerna och tar sommaren med sig, vilket lämnar läsaren att åldras och inte mera förvånas över det som sker. Arne Johansson (1997), en författare av poesifestivalens texter kring Tranströmer, menar att djuren har valts ut som budbärare då de är oskyldiga, objektiva varelser som neutralt kan leverera ett budskap på ett sätt som människan inte kan.

Den unge Tranströmer gick på piano- och kompositionslektioner och var mycket intresserad av klassisk musik vilket lade grunden för hans ursprungliga ambition att bli kompositör. Musikens betydelse för honom lyser inte sällan igenom i hans skrivande som då får en musikalisk klang och ger en auditiv upplevelse hos läsaren. Musiken i Tranströmers dikter har ofta funktionen att överbrygga och sammanföra den inre och yttre naturen, likt en bro mellan olika världar. Det kan vara orgelmusik som får pelare att förvandlas till träd (Kort paus i orgelkonserten) eller kyrkklockor som bär själen vidare mot oändligheten (Carillon).

Joanna Bankier skriver i The sense of time in the poetry of Tomas Tranströmer (1993, s. 111) att musiken i Tranströmers lyrik sträcker sig bortom tidens naturliga flöde och kan forma och förändra den, ge den rytm och elasticitet så att man kan färdas bakåt och framåt i tiden endast genom att lyssna på musik. I dikten ”Schubertiana” finns exempel på detta fenomen:

/…/
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
med marken fjädrande under mig/kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
/…/

När musiken spelar, de fem stråkarna, går lyssnaren ”hem” i sitt inre mo