Meny Stäng

Jag förlorar mitt förstånd i Heidelberg: En vandring bland ruiner

Av Hampus Östh Gustafsson

Heidelberg från philosophenweg. Foto: Hampus Östh Gustafsson
Heidelberg från philosophenweg. Foto: Hampus Östh Gustafsson

Under sin vandring på Philosophenweg utanför Heidelberg passerar Hampus Östh Gustafsson minnesmärken av Goethe, Eichendorff och Hölderlin, men vid slutstationen finns också nationalsocialismens monumentala ruiner, vilket får honom att känna sig bedragen – ”Vad hände med sången om studentskornas röda läppar i sommarnatten som jag först nynnade på när jag anträdde Philosophenweg?”

”Allez! Allez!” Så har någon skrivit på asfalten, med stora vita bokstäver. Man skulle kunna tro att jag är i Frankrike. Det

"Alez Alez" har någon skrivit i början av Philosophenweg. Foto Hampus Östh Gustafsson.
”Alez Alez” har någon skrivit i början av Philosophenweg. Foto: Hampus Östh Gustafsson.

är jag inte ‒ fast inte så långt ifrån. Jag är på andra sidan gränsen, i norra Baden-Württemberg, i Tysklands akademiska och poetiska hjärta. Och precis som det heter i stadens berömda sång är jag inte den första att förlora mitt hjärta i Heidelberg. I Fred Raymonds världsberömda slagdänga från 1925, med text av Fritz Löhner-Beda och Ernst Neubach, får vi höra hur

Ich hab’ mein Herz in Heidelberg verloren,
In einer lauen Sommernacht.
Ich war verliebt bis über beide Ohren
Und wie ein Röslein hat ihr Mund gelacht.
Und als wir Abschied nahmen vor den Toren
Beim letzten Kuß, da hab ich’s klar erkannt:
Daß ich mein Herz in Heidelberg verloren.
Mein Herz, es schlägt am Neckarstrand.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Det är dock ingen studentska med röda läppar som stjäl mitt hjärta vid Neckarflodens strand, utan det är staden själv som trollbinder mig. Jag vet att jag inte är den förste att falla för de förföriska kyrktornen, stenbron och slottsruinen, men det går inte att stå emot när jag kliver över de vita bokstäverna för att fortsätta längs den mytomspunna Philosophenweg. Det tar emot i sommarvärmen. Tyngdkraftens törst måste mildras med tallösa svettdroppar under vandringen uppför Heiligenberg. Inget steg är gratis. Inte heller de vita lyxvillorna som pryder bergssluttningen bredvid mig.

Att vandra i giganters fotspår… Det är nästan så man ser tänkarna och poeternas spår framför sig när asfalten går över till grusväg. Så många har vandrat den här vägen, under så många år. Så många dikter och sånger har skrivits för att hylla dalgångens stad, som skymtar bakom den av lövverk kantade serpentinvägen. Goethe fann att staden förkroppsliga romantikens konstnärliga ideal med sitt läge och omgivning. Han älskade ruinerna. I den här staden är de många, men så är också spåren efter Goethe. Åtminstone vill man ge sken av det. På ett hotell får jag höra att diktaren nästan stannade där över natten, och på slottet berättar guiden att åtminstone åtta platser i staden gör anspråk på att ha besökts av honom. Anspråken reser sig i sin tur som spillror av en romantisk (föreställnings-)värld, som tynat bort och smält samman med stadens övriga ruiner. Dessa har dock bevarat sin attraktionskraft, och jag kan inte annat än dela Goethes fascination. Men så kommer jag att tänka på ruinernas historia. Slottet gick under i eld och krig. Svenskarnas kanonkulor kom flygande från det bakomliggande berget Königstuhl under trettioåriga kriget. Sedan kom fransmännen under 1600-talets slut. Kanske ropade de ”Allez! Allez!” när de besteg höjden och satte slottet i brand?