Meny Stäng

Bruno K Öijers språkliga hushållning: Före och efter 90-talsåterkomsten med Medan giftet verkar.

Av Lars Iselid

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Efter nio års tystnad återvände Bruno K Öijer 1990 med diktsamlingen Medan giftet verkar. Det längsta uppehållet i Öijers diktargärning sedan debuten med Sång för anarkismen från 1973. Ett uppehåll som måste anses som högst centralt i hans utveckling som poet och som framför allt blev ett nytt avstamp genom det erkännande han slutligen skulle få. Avstamp är nog inget han själv skulle skriva under på, men det hör väl inte till vanligheterna att kritikern och författaren är överens om den förstes analyser.

Öijers språkliga hållning från 70-talsdikterna fram till den sista diktsamlingen Giljotin 1981 innan nämnda uppehåll, hämtade stark inspiration från beatnikpoeternas ocensurerade spontanism och framför allt från den romantiska strömningen inom poesin som sedan Keats och Shelley ständigt haft sina nya arvtagare. Från det senare 1800-talets symbolister till det svenska femtiotalets metamorfospoeter. Bärande teman är kritiken av förnuftstron, det rationella tänkandet och i viss mån moderniteten, till förmån för mystiken, drömbilderna, suggestionerna, men även hyllandet av det oförstörda, rena hos barnet. I Sång för anarkismen skriver han:

vi har inte sagt något om förnuftet;
allt är cumulusmoln & galgar
& borgerlig trygghet i underlivet…

Det är under det nioåriga uppehållet efter Giljotin som Öijers diktning renodlas och mognar. Återkomsten 1990 med Medan giftet verkar fick självaste Lars Gustafsson att i Dagens Nyheter utropa Öijer till:”…hela svenska folkets poet”. Plötsligt var där en öppen famn till finrummen. Galningen som strött enkronor från ett stipendium i tunnelbanan blev nu geniförklarad. Vad är det då i hans diktning och dess språkliga hållning som gör att man kan prata om Öijer före och efter Medan giftet verkar?

Det jag framför allt vill belysa är inte bara Öijers språkliga hållning utan snarare den språkliga hushållning som lett fram till den poetik som i hans senaste diktsamling Svart som silver ytterligare förfinats. Jag kommer att koncentrera mig på Öijers nämnda verk och göra en närläsning av tre i mina ögon representativa dikter härifrån, men också ta exempel från hans tidigare diktning för att kunna hitta gemensamma beröringspunkter för Öijers utvecklingskurva från 70-talet fram till idag.

I en intervju av Gunilla Kindstrand i Röda rummet 2001 i och med lanseringen av den tredje boken Dimman av allt i den så kallade triologin, där Medan gifter verkar och Det förlorade ordet ingår, säger han: “Jag ser det som ett avslut. Vad som händer sedan har jag ingen aning om”. Sju år senare publiceras “Svart som silver” och i teveprogrammet Babel påstår Daniel Sjölin att Öijers diktning nu präglas av en:”…manisk vilja till klarhet”. En träffande beskrivning av Öijers språkliga hushållning.

Viljan till klarhet och även till enkelhet är inget nytt i lyrikhistorien utan en strävan poeter med blandade resultat försökt uppnå i århundraden, men det är samtidigt en språklig hållning som många erkänner, inte bara inom poesin, vara kanske den svåraste litterära utmaningen av de alla. Med det inte sagt att det är ett allena rådande ideal inom litteraturen, utan en av flera.

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Rädslan för klavertramp i det pekorala, banala, även atonala är så stark att den ofta inleder poeten i frestelsen att gömma sig själv i språklig komplexitet eller svulstig metaforik. Att dessutom i denna språkliga hushållning uppnå ett universellt tilltal och skapa en poesi vars bäst-före-datum saknar relevans, är en våt dröm för varje poet med längtan efter odödlighet. Stråk av denna strävan kan vi bland annat se i den 60-talspoesi som gick under benämningen nyenkelhet. Myntat av Göran Palm och med Sonja Åkesson som dess okrönta drottning.

I Svart som silver skriver Öijer i de flesta fall stikisk vers vilket gör att varje enskild dikt i närläsningen, trots dess övervägande korta versrader, bildar ett sammanhängande flöde som ger dikterna ett mer episkt drag där pauseringarna blir färre än vore fallet med strofisk vers.

Versraderna är fyllda av överklivningar och varje ny rad inleds i de flesta fall med liten bokstav vilken gör att pauseringer som punkt, kolon, kanske semikolon, blir mer upp till läsarens att garnera med. En del av dikterna är skrivna i andra person, till exempel “Innerst inne” som är den första i min analys. Den sammanfattar effektfullt hela Öijers poetiska gärning och livshållning.

Romantikerna och symbolisterna och även dess efterträdare i form av dadaister och surrealister har ofta kritiserats för att vara samhällsfrånvända. Så är inte fallet med Öijer vars samhällskritik snarare är filosofisk än programmatisk och i anarkistisk anda vägrar torgföra dogmer. Han ger sig inte ens i kast med politiska samtidskommentarer i Sonnevis eller Greiders anda. Öijers politiska udd rör sig på ett högre universellt plan tänkt att gälla i alla tider, i alla samhällen. Politik börjar framför allt inifrån.

du gick din egen väg
lämnade många bakom dej
och hur snabbt brann dom inte ut
medan ett stearin av bitterhet
och avundsjuka
stelnade kring deras huvuden

Han är rebellen som går “sin egen väg” och det gäller att vara stark i sin övertygelse även när man lämnar många bakom sig. De som han lämnar till sitt eget öde eller ska vi säga gör andra mer traditionella livsval, brinner istället ut och det framkallar bitterhet, till och med avundsjuka. Avundsjuka mot vem, vilka? Mot de som går sin egen väg?

Halvvägs in i dikten konstaterar diktjaget illusionslöst, cyniskt vore en felaktig beskrivning, att till dessa som han lämnar finns ingen mening att sträcka ut en hand för vad får man tillbaka: hat. Ett starkt ord. Sträcka ut en hand kan tolkas som en kristlig symbolik, men man kan också tycka att det är en allmänmänsklig handling som kristendomen på intet sätt har patent på. Det finns både en oförsonlighet och en klarsynthet i denna dikt som är oerhört koncentrerad.

På diktens 42 rader ryms endast två metaforer, i lingvistisk mening. Den ena är att ”brinna ut” och den andra ”stearin av bitterhet och avund”. Övriga rader är väldigt enkla, tydliga och balanserar på klichéernas hårt spända lina, men de omringar mittenpartiets metaforer på ett effektfullt sätt, vilket ger dikten en direkthet, ren sprängkraft som skickar versraderna ut i framtidens gap.

Det som tidigare varit problematiskt i Öijers tidiga eruptiva diktning är de ansträngda, ibland långsökta metaforerna, ibland rent surrealistiska sådana. Det är dolkar av neon (Samlade dikter 1973-1981) och mjuka människor som plåstrar hårstrån under bord och liknelser som höra namn studsa tillbaka som blinda översättningar mot huden. Även om Öijer när 70-tal går över i 80-tal i diktsamlingen Giljotin visar att han mer konsekvent närmat sig ett mer avskalat språk ifråga om kortare versrader, kortare strofer, färre ord så hushålls det inte med det blixtrande bildspråket. Det finns dock föraningar om den mer lågmälda, koncentrerade poetik som komma skall. Ett exempel är dikten CXIX: