Meny Stäng

Bruno K Öijers språkliga hushållning: Före och efter 90-talsåterkomsten med Medan giftet verkar.

Av Lars Iselid

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Efter nio års tystnad återvände Bruno K Öijer 1990 med diktsamlingen Medan giftet verkar. Det längsta uppehållet i Öijers diktargärning sedan debuten med Sång för anarkismen från 1973. Ett uppehåll som måste anses som högst centralt i hans utveckling som poet och som framför allt blev ett nytt avstamp genom det erkännande han slutligen skulle få. Avstamp är nog inget han själv skulle skriva under på, men det hör väl inte till vanligheterna att kritikern och författaren är överens om den förstes analyser.

Öijers språkliga hållning från 70-talsdikterna fram till den sista diktsamlingen Giljotin 1981 innan nämnda uppehåll, hämtade stark inspiration från beatnikpoeternas ocensurerade spontanism och framför allt från den romantiska strömningen inom poesin som sedan Keats och Shelley ständigt haft sina nya arvtagare. Från det senare 1800-talets symbolister till det svenska femtiotalets metamorfospoeter. Bärande teman är kritiken av förnuftstron, det rationella tänkandet och i viss mån moderniteten, till förmån för mystiken, drömbilderna, suggestionerna, men även hyllandet av det oförstörda, rena hos barnet. I Sång för anarkismen skriver han:

vi har inte sagt något om förnuftet;
allt är cumulusmoln & galgar
& borgerlig trygghet i underlivet…

Det är under det nioåriga uppehållet efter Giljotin som Öijers diktning renodlas och mognar. Återkomsten 1990 med Medan giftet verkar fick självaste Lars Gustafsson att i Dagens Nyheter utropa Öijer till:”…hela svenska folkets poet”. Plötsligt var där en öppen famn till finrummen. Galningen som strött enkronor från ett stipendium i tunnelbanan blev nu geniförklarad. Vad är det då i hans diktning och dess språkliga hållning som gör att man kan prata om Öijer före och efter Medan giftet verkar?

Det jag framför allt vill belysa är inte bara Öijers språkliga hållning utan snarare den språkliga hushållning som lett fram till den poetik som i hans senaste diktsamling Svart som silver ytterligare förfinats. Jag kommer att koncentrera mig på Öijers nämnda verk och göra en närläsning av tre i mina ögon representativa dikter härifrån, men också ta exempel från hans tidigare diktning för att kunna hitta gemensamma beröringspunkter för Öijers utvecklingskurva från 70-talet fram till idag.

I en intervju av Gunilla Kindstrand i Röda rummet 2001 i och med lanseringen av den tredje boken Dimman av allt i den så kallade triologin, där Medan gifter verkar och Det förlorade ordet ingår, säger han: “Jag ser det som ett avslut. Vad som händer sedan har jag ingen aning om”. Sju år senare publiceras “Svart som silver” och i teveprogrammet Babel påstår Daniel Sjölin att Öijers diktning nu präglas av en:”…manisk vilja till klarhet”. En träffande beskrivning av Öijers språkliga hushållning.

Viljan till klarhet och även till enkelhet är inget nytt i lyrikhistorien utan en strävan poeter med blandade resultat försökt uppnå i århundraden, men det är samtidigt en språklig hållning som många erkänner, inte bara inom poesin, vara kanske den svåraste litterära utmaningen av de alla. Med det inte sagt att det är ett allena rådande ideal inom litteraturen, utan en av flera.

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Rädslan för klavertramp i det pekorala, banala, även atonala är så stark att den ofta inleder poeten i frestelsen att gömma sig själv i språklig komplexitet eller svulstig metaforik. Att dessutom i denna språkliga hushållning uppnå ett universellt tilltal och skapa en poesi vars bäst-före-datum saknar relevans, är en våt dröm för varje poet med längtan efter odödlighet. Stråk av denna strävan kan vi bland annat se i den 60-talspoesi som gick under benämningen nyenkelhet. Myntat av Göran Palm och med Sonja Åkesson som dess okrönta drottning.

I Svart som silver skriver Öijer i de flesta fall stikisk vers vilket gör att varje enskild dikt i närläsningen, trots dess övervägande korta versrader, bildar ett sammanhängande flöde som ger dikterna ett mer episkt drag där pauseringarna blir färre än vore fallet med strofisk vers.

Versraderna är fyllda av överklivningar och varje ny rad inleds i de flesta fall med liten bokstav vilken gör att pauseringer som punkt, kolon, kanske semikolon, blir mer upp till läsarens att garnera med. En del av dikterna är skrivna i andra person, till exempel “Innerst inne” som är den första i min analys. Den sammanfattar effektfullt hela Öijers poetiska gärning och livshållning.

Romantikerna och symbolisterna och även dess efterträdare i form av dadaister och surrealister har ofta kritiserats för att vara samhällsfrånvända. Så är inte fallet med Öijer vars samhällskritik snarare är filosofisk än programmatisk och i anarkistisk anda vägrar torgföra dogmer. Han ger sig inte ens i kast med politiska samtidskommentarer i Sonnevis eller Greiders anda. Öijers politiska udd rör sig på ett högre universellt plan tänkt att gälla i alla tider, i alla samhällen. Politik börjar framför allt inifrån.

du gick din egen väg
lämnade många bakom dej
och hur snabbt brann dom inte ut
medan ett stearin av bitterhet
och avundsjuka
stelnade kring deras huvuden

Han är rebellen som går “sin egen väg” och det gäller att vara stark i sin övertygelse även när man lämnar många bakom sig. De som han lämnar till sitt eget öde eller ska vi säga gör andra mer traditionella livsval, brinner istället ut och det framkallar bitterhet, till och med avundsjuka. Avundsjuka mot vem, vilka? Mot de som går sin egen väg?

Halvvägs in i dikten konstaterar diktjaget illusionslöst, cyniskt vore en felaktig beskrivning, att till dessa som han lämnar finns ingen mening att sträcka ut en hand för vad får man tillbaka: hat. Ett starkt ord. Sträcka ut en hand kan tolkas som en kristlig symbolik, men man kan också tycka att det är en allmänmänsklig handling som kristendomen på intet sätt har patent på. Det finns både en oförsonlighet och en klarsynthet i denna dikt som är oerhört koncentrerad.

På diktens 42 rader ryms endast två metaforer, i lingvistisk mening. Den ena är att ”brinna ut” och den andra ”stearin av bitterhet och avund”. Övriga rader är väldigt enkla, tydliga och balanserar på klichéernas hårt spända lina, men de omringar mittenpartiets metaforer på ett effektfullt sätt, vilket ger dikten en direkthet, ren sprängkraft som skickar versraderna ut i framtidens gap.

Det som tidigare varit problematiskt i Öijers tidiga eruptiva diktning är de ansträngda, ibland långsökta metaforerna, ibland rent surrealistiska sådana. Det är dolkar av neon (Samlade dikter 1973-1981) och mjuka människor som plåstrar hårstrån under bord och liknelser som höra namn studsa tillbaka som blinda översättningar mot huden. Även om Öijer när 70-tal går över i 80-tal i diktsamlingen Giljotin visar att han mer konsekvent närmat sig ett mer avskalat språk ifråga om kortare versrader, kortare strofer, färre ord så hushålls det inte med det blixtrande bildspråket. Det finns dock föraningar om den mer lågmälda, koncentrerade poetik som komma skall. Ett exempel är dikten CXIX:

kammare
fällda jalusier

du andas, med
handen på din bröstkorg

ser jag lönnlöven
höjas och sänkas över boulevarden

Här är bildspråket mer nedtonat och det finns ett språkligt lugn. Ett av Öijers bärande tema genom hela hans diktning och framför allt sedan 90-talet är drömmen som uttolkare av den mänskliga existensens villkor. Exemplen är många, särskilt i triologin. I dikten “Hålla honom kvar” excellerar Öijer i sin drömska metaforik.

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning

Den inleds på de tre första raderna med en träffande besjälning med subtila överklivningar. Första raden inleds med ett substantiv i bestämd form vars nytta för många kan tolkas symboliskt. En värmekälla betyder liv och det är inte vilken värmekälla som helst. Idag när vi har så många olika värmekällor kan också minnet av barndomens kakelugn var en dröm om en viss sorts värme som just kakelugnen ger. Kakelugnen har i tider också varit ett mått på rikedom.

Rad två avslöjar att det är en överklivning och kakelugnen sägs stå tyst och kall som en drottning. Kakelugnen, som står för värme och liv, står kall, alltså icke i bruk? Och tyst vilket tydligt avslöjar att den inte talar med sitt sprakande från veden. Om den står som en drottning, står den väl stolt, högburet, men i detta fall är både drottningen tillika kakelugnen tysta och kalla.

Inför överklivningen till tredje raden övergår det tysta och kalla till det vackra: lång vit klänning och visst, på avstånd kan kakelugnen förväxlas med en sådan, åtminstone i drömmen. En vit klänning kan också symbolisera giftermål.

och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände

I fjärde raden vänder det: ”och vaktade”? Kanske är kakelugnen, eller ska vi säga drottningen?, tyst för att den vaktade? Härskar över rummet. Det är väl det en drottning gör: härskar. Mässingsögat, är det luckan? Det enda öga hon har. Hon har koll över hela rummet. Tärning, färgkritor, portmonnä? Ska de tolkas symboliskt eller spelar någon memory med drottningen? Om något försvinner ska drottningen minnas vad som är borta? Hon hör och ser allt och plötsligt växlar det om i en dröm, ett uppdykande diktjag har ringt upp sin barndom, vilket är en mycket stark och fin bild som gör att dikten plötsligt får en ny vändning, en vändning i episk anda, något händer faktiskt. Hans mor svarar och han ber att få prata med sig själv i egenskap av sjuårig pojke, men pojken vill inte prata med den vuxne mannen. Är hans lek som barn, visserligen i drömmen, så viktig att den överskuggar allt eller är det bara ett svar på att det finns inget att säga om barndomen, den måste genomlidas. Diktjaget blev inte klokare av att ringa upp sin egen barndom, är det som en gång förstördes för alltid förstört, något man måste förhålla sig till, inget att göra åt?

Det är en stark dikt med lika starkt bildspråk, men ändå ett bildspråk som är återhållsamt på ett sätt som var sällsynt i Öijers tidiga poesi, vilket gör den till en av samlingens starkaste, kanske en av Öijers allra starkaste. Konsten att inte säga för mycket, dränera innebörd genom sitt innehåll utan istället hushålla med dramatiken och bilderna.

Intrigen med att ringa upp sig själv och gåtfullheten däri, som varken blir konstlad eller avslöjad, gör att man som läsare i diktens eftersmak lockas att läsa om den i en ständig cirkelrörelse för att se om man kan hitta nya pusselbitar som gör att saker klarnar. Men inget skall klarna. Det finns helt enkelt ett djupare plan med fler tolkningsvägar vilket gör dikten öppen och tragisk i samma andetag.

I en intervju i Röda rummet från 2001 gjord av Gunilla Kindstrand säger Öijer angående triologin: “I de här sista tre diktsamlingarna har jag skalat bort allt garnityr, allt onödigt. Allt som okunniga människor kallar för poesi finns inte med.”

Med detta i åtanke skulle jag vilja påstå att Bruno K. Öijers språkliga hållning i vissa drag varit relativt likartad genom hela författarskapet och att det snarare är den språkliga hushållningen som innebär brottet i Öijers 90-talsförvandling. De ord, metaforer, även överord som han nu håller inne med och frågan är vad detta garnityr är som han hushåller med? Är det något man tar bort redan i tanken eller i det nedskrivna ordets efterhand? Sker nu en filtrering som tar honom en bit bort från beatnikpoesins färgsprakande spontanitet?

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Intressant är också hans beskrivning: “Allt som okunniga människor kallar poesi…” I förstone kan det naturligtvis förväxlas med högmod när han uttrycker det som “okunniga människor”, men okunniga ska inte förväxlas med bildningsförakt utan snarare det illitterata i dess ursprungliga betydelse; avsaknad av boklig bildning. Helt enkelt människor som inte brukar läsa poesi, vilket är en förkrossande majoritet av vår befolkning, och därför ofta kan vädra tvärsäkra, generaliserande uppfattningar om vad poesi är. Öijers val att skriva en icke-poesi för okunniga människor är en balansgång som sätter mycket på spel och framför allt finns risken för att fastna i klichéer eller förlora det djup, eller åtminstone högre känsla, garnityret ibland kan skapa. Öijers uttalande om garnityr ska inte tolkas som ett värdeomdöme, men visst förutsätter garnityr en dragning åt det svulstiga snarare än det minimalistiska. Garnityr kan både dölja och pryda.

Diktsamlingens sista dikt “Aldrig” är ett starkt försvarstal, men knappast en dåres. Bruno K Öijer levde länge med epitetet pretentiös posör innan han togs in i finrummen. För att återanvända poetens eget begrepp “okunniga människor” så ser nog dem honom, om de ser honom vill säga, fortfarande som en posör, närmast en clown medan många av hans fans mer ser honom som en rockstjärna i poesins tjänst. I “Aldrig” ger han en känga både åt de beundrare som vill sätta honom på piedestal och de som skrattade åt honom på 70- och 80-talet. Denna dikt är den i samlingen som är mest strofisk och varje mellanrum skapar tid för eftertanke efter som varje strof innehåller sin egen historia och sin egen känga.

man byggde
en tron åt mej
ville att jag skulle sitta där
ta emot gåvor och lyssna till hyllningar
men först skulle bevisas
att jag var jag och ingen annan

Man bygger en tron åt honom men man kräver autenticitet och då krävs det att man letar. Olika människor har olika åsikter om honom. Hans person blir viktigare än verken, det han uträttar i konstens namn. Åsikterna om hans gestalt går isär och i slutändan är det bara en tonårsflicka som förstått honom. Dessa, i detta fall kunniga, människor kan bygga sin tron, men han kommer aldrig att sitta där.

ni har
missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlar om förlorad kärlek

Tillbedjarna och de elaka tungorna har inte förstått kärleksbudskapet. Jag kan inte låta bli att tänka på musikern Billy Braggs förkunnande ord från Tatcher-eran i sin låt “A new england”:

I don’t want to change the world
I’m not looking for a new England
I’m just looking for another girl

Fackföreningskämpen Joe Hill påstås ha sagt till sina anhängare när han stod inför sin arkebusering: Sörj inte, organisera! Implicit att det är kampen vi måste föra, inte ödsla energin på att hylla martyrerna. Bruno K Öijer lär nog vid sin dödsbädd säga: Avguda inte! Gå din egen väg!

Är det då framför allt denna språkliga hushållning som förfinat Öijers poetik sedan Medan giftet verkar? Döm själva! Varje läsare är sin egen domare i poesins tjänst.