Meny Stäng

Bruno K Öijers språkliga hushållning: Före och efter 90-talsåterkomsten med Medan giftet verkar.

Av Lars Iselid

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Efter nio års tystnad återvände Bruno K Öijer 1990 med diktsamlingen Medan giftet verkar. Det längsta uppehållet i Öijers diktargärning sedan debuten med Sång för anarkismen från 1973. Ett uppehåll som måste anses som högst centralt i hans utveckling som poet och som framför allt blev ett nytt avstamp genom det erkännande han slutligen skulle få. Avstamp är nog inget han själv skulle skriva under på, men det hör väl inte till vanligheterna att kritikern och författaren är överens om den förstes analyser.

Öijers språkliga hållning från 70-talsdikterna fram till den sista diktsamlingen Giljotin 1981 innan nämnda uppehåll, hämtade stark inspiration från beatnikpoeternas ocensurerade spontanism och framför allt från den romantiska strömningen inom poesin som sedan Keats och Shelley ständigt haft sina nya arvtagare. Från det senare 1800-talets symbolister till det svenska femtiotalets metamorfospoeter. Bärande teman är kritiken av förnuftstron, det rationella tänkandet och i viss mån moderniteten, till förmån för mystiken, drömbilderna, suggestionerna, men även hyllandet av det oförstörda, rena hos barnet. I Sång för anarkismen skriver han:

vi har inte sagt något om förnuftet;
allt är cumulusmoln & galgar
& borgerlig trygghet i underlivet…

Det är under det nioåriga uppehållet efter Giljotin som Öijers diktning renodlas och mognar. Återkomsten 1990 med Medan giftet verkar fick självaste Lars Gustafsson att i Dagens Nyheter utropa Öijer till:”…hela svenska folkets poet”. Plötsligt var där en öppen famn till finrummen. Galningen som strött enkronor från ett stipendium i tunnelbanan blev nu geniförklarad. Vad är det då i hans diktning och dess språkliga hållning som gör att man kan prata om Öijer före och efter Medan giftet verkar?

Det jag framför allt vill belysa är inte bara Öijers språkliga hållning utan snarare den språkliga hushållning som lett fram till den poetik som i hans senaste diktsamling Svart som silver ytterligare förfinats. Jag kommer att koncentrera mig på Öijers nämnda verk och göra en närläsning av tre i mina ögon representativa dikter härifrån, men också ta exempel från hans tidigare diktning för att kunna hitta gemensamma beröringspunkter för Öijers utvecklingskurva från 70-talet fram till idag.

I en intervju av Gunilla Kindstrand i Röda rummet 2001 i och med lanseringen av den tredje boken Dimman av allt i den så kallade triologin, där Medan gifter verkar och Det förlorade ordet ingår, säger han: “Jag ser det som ett avslut. Vad som händer sedan har jag ingen aning om”. Sju år senare publiceras “Svart som silver” och i teveprogrammet Babel påstår Daniel Sjölin att Öijers diktning nu präglas av en:”…manisk vilja till klarhet”. En träffande beskrivning av Öijers språkliga hushållning.

Viljan till klarhet och även till enkelhet är inget nytt i lyrikhistorien utan en strävan poeter med blandade resultat försökt uppnå i århundraden, men det är samtidigt en språklig hållning som många erkänner, inte bara inom poesin, vara kanske den svåraste litterära utmaningen av de alla. Med det inte sagt att det är ett allena rådande ideal inom litteraturen, utan en av flera.

Bruno K Öijer. Foto:  Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Rädslan för klavertramp i det pekorala, banala, även atonala är så stark att den ofta inleder poeten i frestelsen att gömma sig själv i språklig komplexitet eller svulstig metaforik. Att dessutom i denna språkliga hushållning uppnå ett universellt tilltal och skapa en poesi vars bäst-före-datum saknar relevans, är en våt dröm för varje poet med längtan efter odödlighet. Stråk av denna strävan kan vi bland annat se i den 60-talspoesi som gick under benämningen nyenkelhet. Myntat av Göran Palm och med Sonja Åkesson som dess okrönta drottning.

I Svart som silver skriver Öijer i de flesta fall stikisk vers vilket gör att varje enskild dikt i närläsningen, trots dess övervägande korta versrader, bildar ett sammanhängande flöde som ger dikterna ett mer episkt drag där pauseringarna blir färre än vore fallet med strofisk vers.

Versraderna är fyllda av överklivningar och varje ny rad inleds i de flesta fall med liten bokstav vilken gör a