Meny Stäng

Ett poetiskt utbyte: Ung – gammal

Av Göran Strömqvist

Ung-gammal. Foto: Eva Holm
Ung-gammal. Foto: Eva Holm

Idén till ”Ung-Gammal” föddes för ett par år sedan efter e-postkontakt med en kollega på Populär Poesi. Han antydde att han ville göra något för att stimulera unga människors poetiska aktivitet. Han nämnde tanken på en pristävling som kunde locka och utveckla poeter men också företrädare för annan estetisk verksamhet i gymnasieskolan. Av detta blev så småningom en poesitävling som avslutades på Holavedsgymnasiet i Tranås, där prisdikterna lästes upp och elever i andra estetiska ämnen visade upp dans, fotografering, drama i anslutning till vinnande dikter. Parallellt med denna tävling pågick en nationell poesitävling som avgjordes samtidigt.

Det slog mig att det kunde vara intressant att försöka sammanföra ”gamla” och unga poeter för att skriva och kommentera varandras dikter. Jag hade turen att vara nästan bekant med popgruppen Oxid i Lund. Själv medverkar jag på Populär Poesis facebooksida och kunde där finna ytterligare någon äldre intresserad. Efter ett par månaders kontaktförsök nappade slutligen två Oxid-medlemmar och en ”äldre” poet. Med mig själv blev vi en Ung-Gammal grupp på fyra personer, de unga 16 och 19 år och de gamla 42 och 86.

Det tog tid att komma igång, omkring tre månader. Vi gamla var dröjande artiga och e-postfrågade flera gånger om de unga hade lust att medverka, men ingenting hände. Först när var och en av oss i september resolut skickade en dikt till vår tänkta poesipartner började stenarna rulla.

Tanken var att sända en dikt till sin motspelare, ge tid för läsning och eftertanke och därefter få tillbaka synpunkter på det lästa, detta under en treveckorsperiod. Men tidsaspekten blev litet fel. Sedan september förra året fram till februari i år har vi avverkat tre ”treveckorsperioder”. Skola och spelningar tar tid. En pensionär får lära sig att vänta. Men intresset fanns och finns. Efter ett nu överenskommet uppehåll är vi beredda att fortsätta med ännu en omgång längre fram i maj eller kanske gå vidare genom spontana kontakter.

Här ett urval av de poesipassningar som gjordes.

Det första poesiparet, Simon och Göran

Hoppa rep
Rekordet är fortfarande sjutton hopp.
Varför fastnar repet på min hals?
Jag svänger det ju så medvetet
men likafullt.
Runt om mig smattrar det
oberört svänger man sina rep
som vore det en lek
inte en stund i livet som måste levas.
Någon såg på mig en stund:
”Du har ingen koordination.”
Är det vad man ska ha
i livet?

En gång släppte jag repet
men det fortsatte att svänga
fortare och fortare
jag hoppade och hoppade
men vid sjutton tog det stopp,
repet föll ihop intill mig
och jag föll och föll

Simon kommenterar:
En dikt om att bli vuxen kanske. Hopprepet som en metafor för livet som barn/ungdom, ibland släpper man repet och försöker bli vuxen men barnsligheten gör sig ändå påmind tills åldern hinner ifatt en och man faktiskt är vuxen och måste handskas med de rättigheter och skyldigheter man har och som gör att man segrar.

Jag tycker om den väldigt mycket… du har inga omvägar i språket och metaforerna är enkla att tolka.

Simons dikt till Göran:

Simone
Jag undrade
först långt senare vad
det var du ville och
varför just jag blev utvald

Jag visste
naturligtvis inte just då
om du hade kontaktat någon annan så
jag tog mitt parti
som vanligt

Det hördes bara
flås och tunga suckar på ett främmande språk
i luren och jag fick inte en
syl i vädret

Du ringde
och jag svarade
men fick inget svar tillbaka och
vad du ville
kommer jag nu aldrig att få veta.

Göran kommenterar:
Fin stämning. Handlar om ett ögonblick av slumpens obegriplighet och en stillsam (sorgsen?) otillfredsställelse över att aldrig få veta. Sådant är livet. Det händer obegripliga saker och man går omkring med en massa varför och en otillfredsställd undran som inte släpper. Det finns alltid ett du i ens närhet, men vem är det?
Ofta spännande radslut. Avsaknad av punkt förtätar dikten.

Kanske att du skulle få ökad effekt om du lät den tredje strofen få samma struktur i inledningen som de två första, alltså

Jag undrade…
Jag visste…
Jag hörde…


Det andra poetparet, Tryggve och Calle

Calles dikt till Tryggve:

röd camaro
jag befann mig på den parkeringsplats som förr hette nordamerika. i en mycket röd camaro satt min mor och rökte. jag knackade på rutan, men hon vevade inte ner. med pekfingret tecknade hon ett hjärta i luften. det var lika rött som bilen.

Tryggve kommenterar
Jag tycker mycket om dikten, det ger väldigt mycket att den är såpass kort, orden väger tyngre på nåt sätt. Personligen gillar jag ofta korta dikter mer än långa. Dikten är skriven som att du besöker en plats, men allt känns surrealistiskt. Som en dröm. Rutan som inte vevas upp blir för mig en symbol för den ständiga fasaden alla bygger mellan sig och omvärlden. Kanske hade något mer kunnat inträffa, någon mer beskrivning av hjärtat än rött. I och för sig hade kanske dikten blivit mindre intressant av att lägga till detta, orden hade som jag själv sa kanske inte vägt lika tungt om de var fler.

Tryggves dikt:

TERMINALEN
Tystnaden spred sig
som ett behagligt gift
En orm som ville oss väl

Människor som myror
Så många, så tomt

Terminalen är
ett vågrätt schakt
rakt in i det mörka rummet,
in i hjärtat

Terminalen är kantad
av skimrande fönster
som visar oss tiden vi använt

Det fanns ett fönster
ett litet fönster,
bara ett,
på kortsidan
Som om det räckte,
som om det skulle kunna lysa
ända till den avlägsna ingången

Detta slutgiltiga fönster
verkade vara universums
plötsliga vägg,
den som skiljer oss
från det vi strävar efter
Detta kortsidans fönster
var rymdens slut

Och där utanför:
hela alltet igen,
förstorat

Stumma gamar
stora som flygplan

Calle kommenterar:
Jag har läst din Terminalen ett par gånger nu. Allra mest gillar jag jaget-i-världen-perspektivet. Särskilt bra kommer det fram i den femte strofen med det enda fönstret. Jag känner mig lite lämnad av texten när den slutar, som om det finns en fortsättning jag inte får läsa.

Sammanfattning

Efter det här halvåret har vi frågat oss två saker:

1. Vilken är din behållning av vårt diktutbyte med ömsesidiga
kommentarer?

2. Vad skulle du vilja säga till en jämnårig respektive äldre poetkollega som får eller skaffar sig tillfälle till ett liknande utbyte?

Tryggve:
1. Min behållning av utbytet är att jag tack vare kommentarerna blivit mer uppmärksam på små detaljer i mina dikter, t.ex. mer variation vad gäller ordval. Jag har tyvärr inte skrivit något nytt under projektet med det var givande att få respons på gamla saker som jag troligtvis inte visat för nån annan annars. Projektet har på sätt och vis hållit igång mitt intresse för poesi.

2. Till jämnåriga som kan få tillfälle för ett sånt här projekt vill jag säga att det är nyttigt att få respons av poeter med större erfarenhet, ofta har de kanske läst mer poesi och ser därför på dikterna på ett annat sätt. Och till alla kan man säga att det alltid är bra att få det man gör läst av andra ögon än sina egna om man vill utvecklas.

Calle:
1. Behållningen är att få en annan generations blick på ens text. Även om jag tror att en de obekantas försiktiga artighet i viss mån stått i vägen för en rak kommunikation, man tenderar att linda in hård kritik för att inte omöjliggöra utbytet, så har det varit intressant. En annan sak som varit givande är att fundera på valet av dikter att skicka. Jag kom på mig själv med att fundera på vilken dikt som en yngre kan tänkas uppskatta, även om jag själv inte visst