Meny Stäng

Ghazaler och anti-ghazaler

Av Calle Flognman

John Thompson 1971. Foto: Jbsimons. CC BY-SA 3
John Thompson 1971. Foto: Jbsimons. CC BY-SA 3

Efter många misslyckade försök att skriva bunden vers; sonetter, haiku, blankvers med mera sökte jag efter något versmått som kunde passa mitt skrivande. Jag snubblade över några rader skrivna av en för mig dittills okänd poet:

Big stones, men’s hands, the shovel
pitched properly. The wall of walls rises.

If I weren’t gone already, I’d lie down right now:
have you ever heard children’s voices?

Sometimes I think the stars scrape at my door, wanting in:
I’m watching the hockey game.

Likely there’s an answer: I’m waiting,
watching the stones.

(ur ”Ghazal IX” av John Thompson)

Nyfikenheten och frågorna trängde sig på. Vad är det som händer i den här texten? Vad är en ghazal och kan jag skriva på det viset och vem tusan är John Thompson?

Johnthompson 1971. Foto: Jbsimons. CC BY-SA 3
John Thompson 1971. Foto: Jbsimons. CC BY-SA 3

Den sista frågan var lättast att reda ut. John Thompson var en brittisk-kanadensisk poet med akademisk bakgrund med ett trassligt privatliv och begränsade litterära framgångar som 1977 drog sig tillbaka till en stuga i skogen där han skrev diktsamlingen Stilt Jack som består av dikter ordnade i radpar. Inom dessa dikter finns ingen narrativ kontinuitet och Thompson blandar meteorologiska iakttagelser med primitivism och öppet angrepp på sina poetiska förebilder, främst Yeats och Rene Char. Det är det sista han skriver. Full av sprit och tabletter hittas han död i sin stuga.

Ghazal då, vad är det? För att finna svaret på den frågan behövde jag gå tillbaka ett stycke i tiden. En ghazal visade sig nämligen vara ett mycket gammalt, från början arabiskt versmått som i och med islams spridning från den arabiska halvön togs upp av olika kulturer, bland annat den persiska där den får ett starkt fotfäste. Ghazalen handlar oftast om olycklig kärlek eller det ouppnåeliga och består av mellan fem och arton radpar som följer ett bestämt rimschema. Ghazalen är dessutom självrefererande, ibland skriver ghazal-poeten till och med in sitt eget namn i sin text. En samling ghazaler kallas divan, ett ord som någon kanske känner igen från annat poetiskt håll, men mer om det lite senare.

Reglerna för ghazalen är stränga och omfattande. Radparen är sinsemellan rimmade, ofta med en enda återkommande fras (radif) och radernas inbördes längd är strikt reglerade. Radparen, som till antal är mellan fem och arton, har inte nödvändigtvis någon sammanhängande berättelse och ska utgöra fristående poetiska enheter, dvs de ska kunna läsas en och en med behållning.

Den stränga disciplin som ghazalen kräver har sina motsvarigheter i den östasiatiska haikun och i den europeiska sonetten. Som många andra versmått har ghazalen också sina mästare. En av dessa, Rumi, var verksam i Persien under 1200-talet. Seklet därefter skriver poeten och mystikern Hafiz in sig i litteraturens världshistoria med sina mångtydiga, språkmusikaliska och inom formen fulländade ghazaler.

Nu blåser brisen från paradisets ljuva lundar!
Här vilar jag, vinet och den mörkögda vännen!

(Hafiz i sv. Övers. av Ashk Dahlén)

Varför blåser brisen? Vem är den mörkögda vännen? Mångtydigheten är stor och lockande. Tyvärr går den som inte förstår persiska, mig inräknat, miste om flera dimensioner i Hafiz ghazaldiktning.

Efter ännu ett hopp i tid och rum, från persiskt 1300-tal till tyskt 1800-tal, hamnar Hafiz texter hos Goethe, som inspirerad skriver inte bara ett av sina mest betydelsefulla diktverk, Öst-Västlig divan, han förser dessutom diktsamlingen med ett utförligt efterord om Hafiz och blir av bara farten pappa till begreppet världslitteratur. Nu sprids ghazalen i västvärlden och gör avtryck hos poeter som Rückert, Thoreau, Whitman, Emerson och vår egen Gustav Fröding som gör ett försök att skriva en äkta ghazal:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,

det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,

så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

(ur En ”Ghasel” av Gustav Fröding, Gitarr och dragharmonika, 1891)

Det går inte att ta miste på att Fröding gestaltar något ouppnåeligt i dessa rader. Han följer dessutom noga de stränga reglerna för den klassiska ghazalen. Och vem kan vara bättre lämpad att skriva om olycklig kärlek än Fröding?