Meny Stäng

Vikten av poesi

Av Eva Ström

Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk
Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk

Jag minns första gången jag träffades av poesins kraft. Då var jag ett barn. Min far läste högt för mig ur Erik Axel Karlfeldts Träslottet. Jag kan ha varit sex- sju år. Vad den handlade om begrep jag inte, men jag njöt av orden och rytmen. Och när far kom till följande ställe:

Apostlarna och profeterna
och vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Genesaret

gick en egendomlig rysning genom kroppen, som kändes som en kortslutning i hjärnan. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men efteråt har jag förstått att jag drabbades av någon form av estetisk chock. De spetsiga t-ljuden, de lustfyllda s-ljuden hade kombinerats på ett sätt som gick rakt in i själen. På detta vis är poesin ett verk av magin, ett språkets trolleri med bokstäver och känslor som ställer till skred i det inre. Poesin är släkt med musiken, med de första vaggsångerna vi hörde som barn, innan vi ännu befann oss i språket.

Naturligtvis formulerade jag det inte så. Jag var ett barn och formulerade ingenting. Men jag minns känslan. Om musiken gör att vi vill jubla med i melodin, eller uttrycka vår sorg i en klagan, eller vårt begär i en bön, gjorde denna form av estetisk njutning att det blev fullständigt tyst inom mig. Det blev helt stilla, samtidigt som jag frös, och kände en underlig värme spridas i kroppen. Den estetiska sensationen som är en dimension av poesins väsen.

Jag blev tonåring. Min mor började läsa litteraturhistoria och kom hem med modernismens klassiker: Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf. Det var i den tid då sagorna hade tystnat för mig, de då bibliska underverken tedde sig naiva och då fysikens stjärnor lyste med ett avförtrollat sken, förklarat av naturvetenskapliga formler. När jag läste Edith Södergran och gick ut i hennes trädgård bland skärvorna från nedfallna stjärnor kände jag igen mig. Det var min förlorade sagovärld som hon återupprättade med suverän självklarhet. Och hon gjorde det med ett tänkande subjekt som djärvt och intelligent utforskade sin plats i världen som kvinna och människa.

Men för att försöka utröna vikten av poesi är det av intresse att också försöka formulera vad poesi är. Själva ordet går tillbaka till ett grekiskt ord: poesis, som kan betyda ungefär alstring. Ordet känns till exempel igen från medicinen där erytropoesen betyder skapandet av de röda blodkropparna. Jag minns hur vi av en lärare fick just frågan: Vad är poesi? Ingen av klassens trettonåringar vågade sig på ett svar. Jag minns hur jag funderade mycket och tänkte säga att det var en stämning, en atmosfär eller något liknande. Till sist svarade läraren själv: Poesi är känsla! Å så dumma vi var som inte hade förstått det! Naturligtvis: poesi är känsla! Men nu längre är jag inte lika säker på det svaret. Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke skrev en gång om samma fråga, och gav sitt svar. Nej, poesi är inte känsla. Känslor har redan barn, känslor är inte nog. Poesi är erfarenhet, blev hans svar. Och jag tänkte precis som i skolklassen en gång: Naturligtvis, så dum jag var. Poesi är erfarenhet.

Men samtidigt ringar dessa svar inte heller in hela sanningen. Båda känsla och erfarenhet kan förmedlas i prosa, och i ett vardagligt samtal. Ingendera svaret ger heller några ledtrådar till att poesi skulle vara så livsavgörande som Baudelaire ansåg, när han i ett tillspetsat uttalande påstod att vi kunde leva tre dagar utan bröd, men utan poesi aldrig.

 

Också för mig började i tonåren poesin bli en livsnödvändighet. Jag började själv skriva dikt. Jag försökte samtidigt skriva dagbok, men märkte att det inte fungerade för mig. Om dagboken som bäst är en ärlig självreflektion, fann jag inte min dagbok ärlig nog. Det var som om jag försökte framställa mig själv i en bättre dagar inför mig själv. När jag sedan läste igenom vad jag skrivit efter någon månad kände jag enbart vämjelse. Men när jag försökte skriva dikter kände jag inte detta djupa själväckel. Det var som om jag kom mer till en ärlighetsnivå där jag kunde respektera mig själv, vilket var en avgörande känsla. I denna min trevande dikt som sökte sig fram på sitt ofullgångna sätt kunde jag formulera mina känslor och erfarenheter, men dikten innehöll också ett tredje element som gick utöver dessa två områden, och som kanske kan kallas det estetiska. Det betydde inte att de försökte vara traditionellt vackra, men uttrycksfulla, och detta uttryck kunde förmedlas rytmiskt eller i vidare mening musikaliskt och klangligt.

 

Frågan om dikternas skönhet var laddad för mig. Det var en fråga som gjorde mig upprörd. Om man begärde av dikt att den skulle vara vacker vaknade en rebell inom mig. Jag minns en kväll när jag hade lånat en trave diktböcker på biblioteket och hade det vid mitt nattygsbord då min mor kom in och frågade: Är de vackra? Jag blev upprörd – av denna oskyldiga fråga – för att den närmade sig något som var djupt privat för mig. Men också för att jag tyckte hon ställde en helt felaktig fråga. ( Vilka krav har vi inte på våra föräldrar!). Jag svarade ingenting men inom mig sjöng det av sjudande vrede: Nej, det är inte vackra! Men de kanske är sanna! Vad jag vände mig mot var det konventionella kravet på poesin att vara något vackert, som en kosmetisk utsmyckning.

Nu får man heller inte glömma den historiska situationen. Jag föddes när Europa låg till stor del i ruiner efter andra världskriget. Den poesi som skrevs i Sverige var präglad av dessa ruinlandskap. Erik Lindegren hade sprängt sonetten och skärvorna blänkte som granatsplitter. Att ta till sig en enbart skönhetsbe