Meny Stäng

Vikten av poesi

Av Eva Ström

Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk
Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk

Jag minns första gången jag träffades av poesins kraft. Då var jag ett barn. Min far läste högt för mig ur Erik Axel Karlfeldts Träslottet. Jag kan ha varit sex- sju år. Vad den handlade om begrep jag inte, men jag njöt av orden och rytmen. Och när far kom till följande ställe:

Apostlarna och profeterna
och vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Genesaret

gick en egendomlig rysning genom kroppen, som kändes som en kortslutning i hjärnan. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men efteråt har jag förstått att jag drabbades av någon form av estetisk chock. De spetsiga t-ljuden, de lustfyllda s-ljuden hade kombinerats på ett sätt som gick rakt in i själen. På detta vis är poesin ett verk av magin, ett språkets trolleri med bokstäver och känslor som ställer till skred i det inre. Poesin är släkt med musiken, med de första vaggsångerna vi hörde som barn, innan vi ännu befann oss i språket.

Naturligtvis formulerade jag det inte så. Jag var ett barn och formulerade ingenting. Men jag minns känslan. Om musiken gör att vi vill jubla med i melodin, eller uttrycka vår sorg i en klagan, eller vårt begär i en bön, gjorde denna form av estetisk njutning att det blev fullständigt tyst inom mig. Det blev helt stilla, samtidigt som jag frös, och kände en underlig värme spridas i kroppen. Den estetiska sensationen som är en dimension av poesins väsen.

Jag blev tonåring. Min mor började läsa litteraturhistoria och kom hem med modernismens klassiker: Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf. Det var i den tid då sagorna hade tystnat för mig, de då bibliska underverken tedde sig naiva och då fysikens stjärnor lyste med ett avförtrollat sken, förklarat av naturvetenskapliga formler. När jag läste Edith Södergran och gick ut i hennes trädgård bland skärvorna från nedfallna stjärnor kände jag igen mig. Det var min förlorade sagovärld som hon återupprättade med suverän självklarhet. Och hon gjorde det med ett tänkande subjekt som djärvt och intelligent utforskade sin plats i världen som kvinna och människa.

Men för att försöka utröna vikten av poesi är det av intresse att också försöka formulera vad poesi är. Själva ordet går tillbaka till ett grekiskt ord: poesis, som kan betyda ungefär alstring. Ordet känns till exempel igen från medicinen där erytropoesen betyder skapandet av de röda blodkropparna. Jag minns hur vi av en lärare fick just frågan: Vad är poesi? Ingen av klassens trettonåringar vågade sig på ett svar. Jag minns hur jag funderade mycket och tänkte säga att det var en stämning, en atmosfär eller något liknande. Till sist svarade läraren själv: Poesi är känsla! Å så dumma vi var som inte hade förstått det! Naturligtvis: poesi är känsla! Men nu längre är jag inte lika säker på det svaret. Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke skrev en gång om samma fråga, och gav sitt svar. Nej, poesi är inte känsla. Känslor har redan barn, känslor är inte nog. Poesi är erfarenhet, blev hans svar. Och jag tänkte precis som i skolklassen en gång: Naturligtvis, så dum jag var. Poesi är erfarenhet.

Men samtidigt ringar dessa svar inte heller in hela sanningen. Båda känsla och erfarenhet kan förmedlas i prosa, och i ett vardagligt samtal. Ingendera svaret ger heller några ledtrådar till att poesi skulle vara så livsavgörande som Baudelaire ansåg, när han i ett tillspetsat uttalande påstod att vi kunde leva tre dagar utan bröd, men utan poesi aldrig.

 

Också för mig började i tonåren poesin bli en livsnödvändighet. Jag började själv skriva dikt. Jag försökte samtidigt skriva dagbok, men märkte att det inte fungerade för mig. Om dagboken som bäst är en ärlig självreflektion, fann jag inte min dagbok ärlig nog. Det var som om jag försökte framställa mig själv i en bättre dagar inför mig själv. När jag sedan läste igenom vad jag skrivit efter någon månad kände jag enbart vämjelse. Men när jag försökte skriva dikter kände jag inte detta djupa själväckel. Det var som om jag kom mer till en ärlighetsnivå där jag kunde respektera mig själv, vilket var en avgörande känsla. I denna min trevande dikt som sökte sig fram på sitt ofullgångna sätt kunde jag formulera mina känslor och erfarenheter, men dikten innehöll också ett tredje element som gick utöver dessa två områden, och som kanske kan kallas det estetiska. Det betydde inte att de försökte vara traditionellt vackra, men uttrycksfulla, och detta uttryck kunde förmedlas rytmiskt eller i vidare mening musikaliskt och klangligt.

 

Frågan om dikternas skönhet var laddad för mig. Det var en fråga som gjorde mig upprörd. Om man begärde av dikt att den skulle vara vacker vaknade en rebell inom mig. Jag minns en kväll när jag hade lånat en trave diktböcker på biblioteket och hade det vid mitt nattygsbord då min mor kom in och frågade: Är de vackra? Jag blev upprörd – av denna oskyldiga fråga – för att den närmade sig något som var djupt privat för mig. Men också för att jag tyckte hon ställde en helt felaktig fråga. ( Vilka krav har vi inte på våra föräldrar!). Jag svarade ingenting men inom mig sjöng det av sjudande vrede: Nej, det är inte vackra! Men de kanske är sanna! Vad jag vände mig mot var det konventionella kravet på poesin att vara något vackert, som en kosmetisk utsmyckning.

Nu får man heller inte glömma den historiska situationen. Jag föddes när Europa låg till stor del i ruiner efter andra världskriget. Den poesi som skrevs i Sverige var präglad av dessa ruinlandskap. Erik Lindegren hade sprängt sonetten och skärvorna blänkte som granatsplitter. Att ta till sig en enbart skönhetsbesjungande poesi kändes förljuget. Åtminstone för en tonåring som började upptäcka samhällets och människornas dubbelmoral.

Numera är jag inte lika sträng. Människan behöver också skönhet. Människan vill njuta av rosens skönhet och begrunda den. Och även använda den som en bild, som en av de äldsta metaforerna. Eller som Shakespeare skrev i sonett 54:

I min översättning:

Så mycket vackrare det vackra är
Om det kan smycka sig med trofasthet!
Rosen är vacker men bli än mer kär
när doften svävar kring dess ljuvlighet.

En törnros har en lika djup nyans,
som doftrik ädelros, de är ju släkt,
har samma törnen, samma muntre dans,
när den slår ut av sommarns andedräkt.

Men när det vackra mest i ytan bor,
den lever obemärkt och vissnar så,
dör ensam, men en äkta ros i flor
bevarar när den dött, sin doft ändå.

Så vacker- ljuvligt ung får också du
i diktens destillat ett evigt nu.

Shakespeares sonett diskuterar två fenomen som var viktiga för mig: sanning och skönhet. Den beskriver genom sin existens också någonting som går utanför både min lärares och Rilkes definition av vad en dikt är. Dikten är ett format uttryck, en estetisk skapelse med ord som sitt material. Just denna estetiska skapelse är författad på ett strikt versmått, där orden är valda för att ingå i ett viss rytmiskt mönster, den engelska sonettformen, en jambisk pentameter med rimmönstret abab cdcd efef gg.

 

Dikten är således produkten av en viss hantverksskicklighet, men det är inte handen som har arbetat utan intellektet. Poeten har liknats vid en smed, en rimsmed som hettar upp sitt material, böjer och vrider på orden, tills de passar i hans mönster.

Men denna sonett innehåller också ett uttryck för vad detta estetiska objekt, dikten själv betyder. Den talar med stor självsäkerhet om hållfasthet: ”My verse distils your truth”, som originalorden lyder. Dikten förmår bevara ögonblicket. Det innebär att dikten kan färdas utanför sin tänkta situation att vara ord riktade till en ung adelsman till vidare cirklar, och till kommande generationer. Dikten blir ett externt minne.

 

I den muntligt överförda litteraturen hjälps minnet av en tydlig form. Poesin har ju existerat långt före det tryckta ordet och den rytmiserade, stiliserade formen underlättar minneskonsten. Shakespeare är i sin sonett viss om sin diktnings betydelse liksom i de berömda orden i sonett nr 18 där han talar om att

So long as men can breathe and eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Poesi har en sida gemensam med musik, inte minst är det rytmiska elementet viktigt. Rytmen är ett av poesins grundläggande verksamhetsmedel. Vi strukturerar vår omvärld i rytmiska figurer, grundade i vår kropp. Rytmen är grundad i hjärtats slag, i kroppens rörelser, i dagarnas och årstidernas gång. Vi strukturerar vår tid rytmiskt med hjälp av klockans slag. En minut innehåller sextio sekunder, lika mycket som en vanlig normal vilopuls. Pröva att läsa Iliadens hexameter med den sexfotade rytmen med ett slag per sekund och du känner hur dikten brer ut sig i en lugn vilorytm:

Sjung o Gudinna om vreden som brann hos Peliden Akilles

Läser man snabbare får man in en kroppslig oro, en poesins tachycardi. Poesins paradox är att genom att subtilt alludera på tidens flykt genom sin rytmiska strukturering, samtidigt hålla kvar tiden i ett ögonblickligt nu.

 

Det klangliga elementet från bokstäver och ljud är ett annat poetiskt verkningsmedel inte bara hos poeter som Shakespeare och Karlfeldt utan även hos samtida poeter som Katarina Frostenson, med en dikttitel som det krasande Karkas och Anna Hallberg, som arbetar med de spetsiga s-orden i Colosseum, Kolosseum. Men poesin har utöver sin musikaliska och klangliga sida förmågan att ge uttryck för tankar och resonemang, på ett sätt som musiken inte förmår.

Jag lyssnar på Dagens dikt. Idag var det ”En ghasel” av Frans G. Bengtson.

Ungdomsdrömmens ord
vet ingen.
Namn på lyckans jord
vet ingen.
Om min drömda kära bor i söder eller nord,
vet ingen.
Seglen fly; och om den enda far förbi ombord,
vet ingen.
Svar på hjärtats vilsna undran, fast så ofta spord, vet ingen.
Måsen vet en väg till vila. Hjärtat, ovan jord,
vet ingen.

En ghasel är en diktform i den arabiska och persiska litteraturen, ofta med längtande kärlek som tema. Liksom sonetten är den en strikt versform och vi ser hur i Frans G. Bengtssons ghasel har rimmat ”ord / jord / nord / ombord / spord / jord” i varannan rad, och i varannan rad återkommer det ödestunga vet ingen. Diktens verkan kommer av denna monotona upprepning av ”vet ingen”, som korresponderar med diktens nihilistiska innehåll: att den drömda kärleken är ouppnåelig och att hjärtat därför inte kan finna någon frid. Det är en känslomässig utsaga, som konstfärdigt utformats av dessa sex dubbla rader, som var och en varierar temat som en musikalisk fras.

Samtidigt finns en bildmässig verkan i dikten – som märks tydligast i dess sjunde rad: ”Seglen fly; och om den enda / finns ombord, vet ingen”. Här har jag för min inre syn sett två segelfartyg som möts på ett hav och korsar varandras banor. Men när jag läser dikten noggrannare ser jag att det bara talas om ett skepp, och inte ens det, det talas om segel som flyr, i ett vanligt retorisk grepp som kallar pars pro toto, delen för helheten, där delen används för att beteckna det hela. Att poeten har använt en bild för en resa, här i form av en sjöresa, är ytterligare ett subtilt tecken på hur poesin själv ständigt färdas.

Frans G. Bengtssons dikt kan sägas kombinera en känsla, här ett romantiskt depressivt vemod, med diktjagets erfarenhet att vi aldrig får svaren på de grundläggande livsfrågorna. Han gör det liksom i Shakespeares sonett i en strängt hantverksmässigt form. Ämnet i Frans G. Bengtssons ghasel, den längtande kärleken, är ett klassiskt poetiskt ämne i poesins alla former inte minst i populärkulturen, där ofta musiken ytterligare förhöjer budskapet. När Orup skriver om en annan resa, sina stockholmska irrfärder, i sin sång ”Från Djursholm till Danvikstull” verkar han således i en uråldrig tradition om den vilsegångna längtande kärleken och i Bob Dylans ”I want you” talar begäret insisterande och enträget.

 

Så är poeten som bäst en trollkarl, en magiker, en schaman som genom att hantverksmässigt skickligt hantera orden ger oss känslan av att uppleva något som går utöver det vardagligt vanliga. Poeten får oss att lyssna eftersom en känsla och en erfarenhet blir framburen och tolkad för oss. Den kan snudda vid våra egna känsloerfarenheter och erbjuda ett tillfälle för reflektion eller tröst, den kan innebära en möjlighet till förhöjning, eller till och med förändring av smärtsamma minnen. Vid livsövergångar där de vanliga orden tryter kan dikten träda in som psalm eller i sekulär form. Poeten kan heta Bruno K. Öijer som trollbinder med en röst, som förvandlat plågad erfarenhet till sång och språk tills dikten brinner som en magnesiumblixt i en nersläckt värld. Poeten kan sjunga som Leonard Cohen ett halleluja om en trasig tillvaro, där läpparna ändå vill forma sig till en lovsång, han kan sjunga om den spricka som finns i allt, och som gör oss till människor:

There is a crack in everyhting
That’s how the light gets in.

Poesin erbjuder ett rum för reflektion, för känslor för stillhet. Den erkänner i detta rum smärtan att leva. Den kan färdas genom seklerna, blir en kapsel som kan sänkas som ett lod genom tidsåldrarna. Så färdas orden från generation till generation och med översättarnas hjälp också över hav, bergspass och språkgränser.

 

Låt oss förflytta oss till ett annat bergspass. Slaget vid Thermopyle utspelades 480 f Kr vid Thermopylepasset, 15 mil nordväst om Aten mellan grekiska stadsstater under ledning av spartanerna och deras kung Leonidas samt Persiska riket under ledning av Xerxes, som vann slaget. Leonidas hade valt ut 300 spartaner, kända för sin krigarkonst, vilka understöddes av 4.900 män från andra grekiska städer. Samtliga spartanska krigare gick under i kampen, inte minst för att deras krigsmoral förbjöd dem att fly. Den grekiske poeten Simonides författade en berömd gravskrift över spartanerna:

Vandrare, bringa spartanerna bud: Här ligga vi fallna,
därför att trogna vi följt fädernas bjudande lag.

I Schillers tyska översättning:

Wanderer, kommst du nach Sparta, verkündige dorten, du habest
Uns hier liegen gesehn, wie das Gesetz es befahl

Det intressanta med detta epigram är inte enbart att det har färdats över språkgränser och genom tidsåldrar. Epigrammet innehåller i sig själv en uppmaning om att färdas från Thermopyle till Sparta. (Vid passet ligger för övrigt en sten med epigrammet som inskription, vilket man kan se på youtube). Dikten innehåller en raffinerad paradox, när Simonides låter de döda tala. Diktjaget är alltså inte Simonides själv, utan ett kollektivt och utplånat dikt-vi som också efter döden behållit sin stolta spartanska krigaridentitet. De har följt lagen om att aldrig fly i strid. De stannar på sin post, döda i ett evigt presens, medan dikten löses från situationen och reser med vandraren som passerat förbi.

Denna korta gravskrift skrevs på ett versmått för att lätt kunna memoreras, och därmed färdas, och det var poetens avsikt att denna händelse skulle bli ihågkommen.

När Hjalmar Gullberg skriver sin dikt Död Amazon om Karin Boyes död 1941 i Alingsås kopplar han samman spartanernas nederlag med de då dagsaktuella händelserna, när tyska trupper invaderade Grekland via Thermopyle. Bakom dikten Död Amazon anar vi Simonides epigram som har färdats in i hans dikt mer än två tusen år senare. Den heroiska appellen som finns i epigrammet rör också vid Karin Boye som i en storstilad retorisk figur skrivs in tillsammans med spartanerna som de som offras på övervåldets altare. På detta vis tolkar Gullberg Boyes självmord ( oavsett dess komplexa och sammansatta orsaker) som en politisk, heroisk handling och frukten av en kompromisslös karaktär.

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Men Simonides epigram har också färdats in i ett annat verk: Heinrich Bölls kortroman: Wanderer kommst du nach Spa… Här figurerar åter Simonides epigram, men mer direkt. En sårad soldat bärs in i ett provisoriskt fältlasarett, inrymt i hans gamla skola, vilket han i sitt feberomtöcknade tillstånd upptäcker. Han bärs in i ett klassrum där början på Simonides epigram står:

”Wander kommst du nach Spa”

Men mer står inte eftersom skolundervisningen blivit avbruten av kriget. Mitt i lektionen har eleverna forslats ut till kriget. Och nu gör den sårade soldaten en märklig upptäckt: Det är hans egen handstil på tavlan, det är han som skrivit början på dikten. I en bittert ironisk blixtbelysning visar Böll hur de unga tyskarna bragtes att beundra soldatheroismen i Simonides epigram, att fostras till en offervilja där det högsta var att dö för fosterlandet, dö som den unge sårade soldaten snart kom