Meny Stäng

Vikten av poesi

Av Eva Ström

Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk
Eva Ström. Foto: Norden.org. CC-BY-2.5-dk

Jag minns första gången jag träffades av poesins kraft. Då var jag ett barn. Min far läste högt för mig ur Erik Axel Karlfeldts Träslottet. Jag kan ha varit sex- sju år. Vad den handlade om begrep jag inte, men jag njöt av orden och rytmen. Och när far kom till följande ställe:

Apostlarna och profeterna
och vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Genesaret

gick en egendomlig rysning genom kroppen, som kändes som en kortslutning i hjärnan. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men efteråt har jag förstått att jag drabbades av någon form av estetisk chock. De spetsiga t-ljuden, de lustfyllda s-ljuden hade kombinerats på ett sätt som gick rakt in i själen. På detta vis är poesin ett verk av magin, ett språkets trolleri med bokstäver och känslor som ställer till skred i det inre. Poesin är släkt med musiken, med de första vaggsångerna vi hörde som barn, innan vi ännu befann oss i språket.

Naturligtvis formulerade jag det inte så. Jag var ett barn och formulerade ingenting. Men jag minns känslan. Om musiken gör att vi vill jubla med i melodin, eller uttrycka vår sorg i en klagan, eller vårt begär i en bön, gjorde denna form av estetisk njutning att det blev fullständigt tyst inom mig. Det blev helt stilla, samtidigt som jag frös, och kände en underlig värme spridas i kroppen. Den estetiska sensationen som är en dimension av poesins väsen.

Jag blev tonåring. Min mor började läsa litteraturhistoria och kom hem med modernismens klassiker: Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf. Det var i den tid då sagorna hade tystnat för mig, de då bibliska underverken tedde sig naiva och då fysikens stjärnor lyste med ett avförtrollat sken, förklarat av naturvetenskapliga formler. När jag läste Edith Södergran och gick ut i hennes trädgård bland skärvorna från nedfallna stjärnor kände jag igen mig. Det var min förlorade sagovärld som hon återupprättade med suverän självklarhet. Och hon gjorde det med ett tänkande subjekt som djärvt och intelligent utforskade sin plats i världen som kvinna och människa.

Men för att försöka utröna vikten av poesi är det av intresse att också försöka formulera vad poesi är. Själva ordet går tillbaka till ett grekiskt ord: poesis, som kan betyda ungefär alstring. Ordet känns till exempel igen från medicinen där erytropoesen betyder skapandet av de röda blodkropparna. Jag minns hur vi av en lärare fick just frågan: Vad är poesi? Ingen av klassens trettonåringar vågade sig på ett svar. Jag minns hur jag funderade mycket och tänkte säga att det var en stämning, en atmosfär eller något liknande. Till sist svarade läraren själv: Poesi är känsla! Å så dumma vi var som inte hade förstått det! Naturligtvis: poesi är känsla! Men nu längre är jag inte lika säker på det svaret. Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke skrev en gång om samma fråga, och gav sitt svar. Nej, poesi är inte känsla. Känslor har redan barn, känslor är inte nog. Poesi är erfarenhet, blev hans svar. Och jag tänkte precis som i skolklassen en gång: Naturligtvis, så dum jag var. Poesi är erfarenhet.

Men samtidigt ringar dessa svar inte heller in hela sanningen. Båda känsla och erfarenhet kan förmedlas i prosa, och i ett vardagligt samtal. Ingendera svaret ger heller några ledtrådar till att poesi skulle vara så livsavgörande som Baudelaire ansåg, när han i ett tillspetsat uttalande påstod att vi kunde leva tre dagar utan bröd, men utan poesi aldrig.

 

Också för mig började i tonåren poesin bli en livsnödvändighet. Jag började själv skriva dikt. Jag försökte samtidigt skriva dagbok, men märkte att det inte fungerade för mig. Om dagboken som bäst är en ärlig självreflektion, fann jag inte min dagbok ärlig nog. Det var som om jag försökte framställa mig själv i en bättre dagar inför mig själv. När jag sedan läste igenom vad jag skrivit efter någon månad kände jag enbart vämjelse. Men när jag försökte skriva dikter kände jag inte detta djupa själväckel. Det var som om jag kom mer till en ärlighetsnivå där jag kunde respektera mig själv, vilket var en avgörande känsla. I denna min trevande dikt som sökte sig fram på sitt ofullgångna sätt kunde jag formulera mina känslor och erfarenheter, men dikten innehöll också ett tredje element som gick utöver dessa två områden, och som kanske kan kallas det estetiska. Det betydde inte att de försökte vara traditionellt vackra, men uttrycksfulla, och detta uttryck kunde förmedlas rytmiskt eller i vidare mening musikaliskt och klangligt.

 

Frågan om dikternas skönhet var laddad för mig. Det var en fråga som gjorde mig upprörd. Om man begärde av dikt att den skulle vara vacker vaknade en rebell inom mig. Jag minns en kväll när jag hade lånat en trave diktböcker på biblioteket och hade det vid mitt nattygsbord då min mor kom in och frågade: Är de vackra? Jag blev upprörd – av denna oskyldiga fråga – för att den närmade sig något som var djupt privat för mig. Men också för att jag tyckte hon ställde en helt felaktig fråga. ( Vilka krav har vi inte på våra föräldrar!). Jag svarade ingenting men inom mig sjöng det av sjudande vrede: Nej, det är inte vackra! Men de kanske är sanna! Vad jag vände mig mot var det konventionella kravet på poesin att vara något vackert, som en kosmetisk utsmyckning.

Nu får man heller inte glömma den historiska situationen. Jag föddes när Europa låg till stor del i ruiner efter andra världskriget. Den poesi som skrevs i Sverige var präglad av dessa ruinlandskap. Erik Lindegren hade sprängt sonetten och skärvorna blänkte som granatsplitter. Att ta till sig en enbart skönhetsbesjungande poesi kändes förljuget. Åtminstone för en tonåring som började upptäcka samhällets och människornas dubbelmoral.

Numera är jag inte lika sträng. Människan behöver också skönhet. Människan vill njuta av rosens skönhet och begrunda den. Och även använda den som en bild, som en av de äldsta metaforerna. Eller som Shakespeare skrev i sonett 54:

I min översättning:

Så mycket vackrare det vackra är
Om det kan smycka sig med trofasthet!
Rosen är vacker men bli än mer kär
när doften svävar kring dess ljuvlighet.

En törnros har en lika djup nyans,
som doftrik ädelros, de är ju släkt,
har samma törnen, samma muntre dans,
när den slår ut av sommarns andedräkt.

Men när det vackra mest i ytan bor,
den lever obemärkt och vissnar så,
dör ensam, men en äkta ros i flor
bevarar när den dött, sin doft ändå.

Så vacker- ljuvligt ung får också du
i diktens destillat ett evigt nu.

Shakespeares sonett diskuterar två fenomen som var viktiga för mig: sanning och skönhet. Den beskriver genom sin existens också någonting som går utanför både min lärares och Rilkes definition av vad en dikt är. Dikten är ett format uttryck, en estetisk skapelse med ord som sitt material. Just denna estetiska skapelse är författad på ett strikt versmått, där orden är valda för att ingå i ett viss rytmiskt mönster, den engelska sonettformen, en jambisk pentameter med rimmönstret abab cdcd efef gg.

 

Dikten är således produkten av en viss hantverksskicklighet, men det är inte handen som har arbetat utan intellektet. Poeten har liknats vid en smed, en rimsmed som hettar upp sitt material, böjer och vrider på orden, tills de passar i hans mönster.

Men denna sonett innehåller också ett uttryck för vad detta estetiska objekt, dikten själv betyder. Den talar med stor självsäkerhet om hållfasthet: ”My verse distils your truth”, som originalorden lyder. Dikten förmår bevara ögonblicket. Det innebär att dikten kan färdas utanför sin tänkta situation att vara ord riktade till en ung adelsman till vidare cirklar, och till kommande generationer. Dikten blir ett externt minne.

 

I den muntligt överförda litteraturen hjälps minnet av en tydlig form. Poesin har ju existerat långt före det tryckta ordet och den rytmiserade, stiliserade formen underlättar minneskonsten. Shakespeare är i sin sonett viss om sin diktnings betydelse liksom i de berömda orden i sonett nr 18 där han talar om att

So long as men can breathe and eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Poesi har en sida gemensam med musik, inte minst är det rytmiska elementet viktigt. Rytmen är ett av poesins grundläggande verksamhetsmedel. Vi strukturerar vår omvärld i rytmiska figurer, grundade i vår kropp. Rytmen är grundad i hjärtats slag, i kroppens rörelser, i dagarnas och årstidernas gång. Vi strukturerar vår tid rytmiskt med hjälp av klockans slag. En minut innehåller sextio sekunder, lika m